I de kränktas samhälle går mycket fel
Är du lättkränkt? Tror du människor runt dig betraktar dig på ett sätt som gör att det som är du tolkas fel? När du träffar människor du inte gillar, öga mot öga eller på nätet, tolkar du allt de säger som påhopp eller kränkningar? Så tycks det vara i stor utsträckning.
Frågar du mig är det få människor som medvetet kränker andra människor. Ogillande, till och med avsky, kommuniceras inte utan tänks. Och att så många känner sig kränkta tror jag beror på att de är för självcentrerade eller väldigt känslomässiga. Vad tror du?
En sak är helt klar, inom politiken är medvetna misstolkningar mer regel än undantag mellan politiska konkurrenter. Det är frustrerande när man är en orädd politiker men bara att inse att så fungerar spelet inom politiken för de mest aggresiva. Sannolikt påhejade av välavlönade PR-konsulter. Det är inte en särskilt utvecklande miljö. Därför är det sällan partier som leder utvecklingen. De tvingas följa den och gör det ofta på tok för sent. Inte minst den organiserade brottslighetens utveckling i Sverige är ett övertydligt exempel.
Anna-Karin Wyndhamn, GP, skriver nedan mycket läsvärt om ”häxprocesser” i vår tid. Det hon beskriver är viktigt att ta på stort allvar då dessa dumheter inte enbart kan leda till omfattande och orimliga sociala bestraffningar för en enskild. Det leder till stora negativa samhällskostnader, och minskad utvecklingskraft, när människor blir rädda för att yttra sig på grund av rädslan för att misstolkas. Om jag generaliserar är socialistiskt tänkande inte ok inom näringslivet. Inom kulturlivet är det riskabelt att vara företagsvänlig och nationalist. Ajabaja om du tänker ”fel” där du är, då får du inga uppdrag. Är det så? På många sätt är det tyvärr så. I de bästa organisationerna är man uppdrags och resultatdrivna, inte politiska. Vad lär man sig av det?
”Puritanskt färgad intolerans och renlärighetsiver är inte bara ett historiskt fenomen. Samma mönster återfinns i vissa av dagens akademiska kretsar.”
”Har ni mött de nya puritanerna? Det är vad Andrew Doyle, doktor i renässanslitteratur, tillika dramatiker, journalist och satiriker, kallar den växande skara som gör sitt yttersta för att stämpla ut oliktänkande. Rörelsens anhängare ser sig själva som moraliskt rena och använder progressiv terminologi, men de agerar repressivt. De mobbar människor i medkänslans namn. Några faktiska bevis behövs inte, det räcker med en känsla eller upplevelse av att en gräns överträtts. Straffsatsen lyder utfrysning och allmänt tryck på självcensur. Folk blir rädda och håller tyst.”
”I sin senaste bok, ”The New Puritans: How the Religion of Social Justice Captured the Western World” (2022), gör Doyle en diger genomgång av anglosaxiska fall där akademiker, komiker, näringsidkare, författare, skådespelare och politiker fått anseendet förstört och yrkeslivet ödelagt. Det handlar om personer som försvunnit från offentligheten för att de på svaga grunder befunnits transfobiska, rasistiska eller till och med fascistiska.”
”Det handlar inte enkom om personer som direkt yttrat något som någon upplevt kränkande. Brännmärkningen drabbar även individer som via sociala medier uttryckt att de sympatiserar med den person som först pekats ut.”
”Det finns lärdomar att dra. Galenskapen i Salem upphörde när tillräckligt många samlade mod att stå emot de fantasier och upplevelser som flickorna vittnade om. Då tappade de greppet och förlorade inflytande. Gör vi inget kommer deras makt att växa. Låt oss därför göra processen kort med de nya puritanerna.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar