Jag har egen erfarenhet från stora tjänstemannaföretag och från egna, och andras, mindre företag. Det är två helt skilda världar och ersättningarna som ges till de ledande tjänstemannaledarna är skrattretande. Ersättningarna är provocerande. Inte minst i dåliga tider då de ofta tycker att de skall ha mer, för de har det så jobbigt.... De enskilda aktieägarna är för svaga idag.
De som förvaltar alla fonder är ofta ännu girigare än många tjänstemannaledare och varför är det då ett problem om en VD för t ex Ericsson tjänar 14 miljoner per år när de själva "som bara vänder papper" tjänar mycket mer? Så enkelt resonerar de ofta. Jag vet inte hur man kommer åt detta problem. Det är ett samhällsproblem bl a då denna obefogade girighet leder till en generell "roffarkultur" i samhället. Det leder också till en anda där de anställda inte är beredda att göra nödvändiga förändingar och uppoffringar, då föraktet och avståndet till ledningen blivit för stort. Man skall förtjäna sin ersättning och sitt förtroende. Väldigt många VDar för stora tjänstemannaföretag förtjänar inte den ersättning de får. De har dessutom enorma fallskärmar och andra förmåner om de missköter sig. Det har inte den hårt slitande egenföretagaren. Varför inte ett maxtak på 3 MSEK och sedan "bara" aktieägarrelaterade ersättningar som har en lång löptid?
Den hårt slitande egenföretagaren har ingen fallskärm. Den hårt slitande egenföretagaren har mycket litet skyddsnät som stöttar om hon faller samman. Det är beundransvärt att vi har så många härliga egenföretagare. Vi måste göra mer för företagsamheten och för förutsättningarna för dessa individer. Det tjänar Uppsala och Sverige på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar