Bidragare istället för bidragstagare
Det var positivt att konstatera att svenskarna är mycket mer skeptiska till medborgarlön än invånarna i andra länder. En del av den svenska kulturen, som skapat det generella höga välståndet, är att alla som kan ska göra något för att få något. Bidrar man inte ska man inte få något från det gemensamma. Det är ett grundläggande upplägget kopplat till försäkringar och föreningar. Alla bärkraftiga försäkringar bygger på logiken att alla betalar för att vara med i utbyte mot att den som behöver får hjälp. Alla föreningar bygger på logiken att medlemsavgiften ger vissa rättigheter som till exempel att rösta på en föreningsstämma. Alla som kan ska på något sätt bidra annars är inte ett generellt välfärdssamhälle möjligt att skapa. Bifogad information från regeringen om scenarier kopplat till försörjningskvoten är läsvärd. Den bygger till delar på resultat av arbetet som Framtidskommissionen presenterade 2011. Och så länge som företagsutvecklingen är god i världen, och återspeglas på jordens börser, är allt fler pensionärer inte ett problem. I synnerhet inte om vi får stopp på ungdomskulten och inser att vi kan vara värdeskapande invånare minst fram till 90 års ålder om vi vill och får möjligheten.
Günter Mårder tycker jag gör ett utmärkt jobb som VD för Företagarna. Nedan delar jag en bra debattartikel från honom om att Sverige har för stor andel vuxna arbetsföra som försörjs av andra invånare. I sin konstruktiva kritik av arbetsmarknadsministern belyser han problemet med en regering som inte driver sin egen politik. Sossarna hade ingen egen idé om hur Arbetsförmedlingen skulle förändras. Det var Centerpartiet som förhandlade fram den agendan utifrån sin syn på vad som behövde göras.
”Digitalisering och AI i all ära, men det är fel fokus för en myndighet som inte ens klarar att svara i telefon när arbetssökande ringer. Arbetsförmedlingens ledning tycks vilja göra allt utom att arbeta med sitt kärnuppdrag – men en sminkad gris är fortfarande en gris.”
”Ibland är siffror svåra att ta in. 400 000 människor till exempel. Det är vad som krävs att fylla Madison Square Garden i New York mer än 19 gånger. Eller den globformade Avicii Arena i Stockholm 25 gånger. Det är också antalet människor som är arbetslösa i Sverige. Siffrorna är alarmerande men tyvärr inte en nyhet. Ur ett samhällsperspektiv och ett företagarperspektiv är det än mer oroande att den politiska debatten kretsar kring siffrorna och inte kring analysen, förståelsen av problemen och lösningarna.”
”Läget på arbetsmarknaden är ett problem för statsfinanserna, förtroendet för välfärdsstaten och för de enskilda individerna som inte kan försörja sig själva och sin familj.”
”Trots att det redan åligger Arbetsförmedlingen att kontrollera, följa upp och utvärdera leverantörer har myndigheten visat att den med drygt 10 000 anställda och 70 miljarder kronor i budget inte klarar av sina kärnuppdrag: Upphandlingarna utvärderas inte och kontrollen av leverantörer brister. Den uppföljning som faktiskt sker fokuserar på mindre detaljer och formalia men inte på avgörande faktorer som att utbildningar sker i ändamålsenliga lokaler eller att det finns behöriga lärare.”
”Arbetsmarknadspolitiken kräver en tydlig politisk vision. Om inte ens arbetsmarknadsministern orkar uppbåda förslag för hur reformeringen av Arbetsförmedlingen ska gå till utan lämnar det till en redan kraftigt ifrågasatt myndighet att själv uppfinna syfte och mening kommer den havererade arbetsmarknadspolitiken aldrig att återhämta sig.”
https://www.expressen.se/debatt/regeringen-kan-fylla-arenor-med-arbetslosa/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar