Marknadsekonomin låter många blommor blomma
Kultureliten och många inom journalistkåren är ofta vänsterorienterade i sina värderingar. Kanske kopplat till viljan att vara öppen för nya idéer och nya möjligheter då delar av det konservativa bygger på stelhet och försvar av det som varit, eller är. Men det vänsterorienterade representerar annan stelhet, ”det enda rätta”. Bortsett ifrån det stela konservativa perspektivet förstår jag inte varför så många kulturpersonligheter tror att inskränkt vänsterpolitik är så mycket bättre.
Kommunism och socialism har aldrig levererat i närheten så stora generella framsteg som en rimligt reglerad marknadsekonomi. Om de fokuserade på att kämpa för en rättvisare fördelning av tillgångar inom det marknadsekonomiska systemet skulle göra mycket mer nytta. Men, men det handlar om tro och drömmar, inte om den verkliga världen. Det handlar om religioner och andra ideologier. Idéer och berättelser skapade av människor för att försöka skapa ordning och reda i en kaotisk värld. En värld där kunskaper om människans beteendevetenskap är värdefullare än koncept och berättelser skapade av människor. Den som studerar beteendevetenskapen förstår snabbt att marknadsekonomin är den smartaste och mest rättvisa samhällsmodellen om politiken gör sin uppgift bra och fördelar värdet som skapas klokt. Och bara låter marknadsekonomin blomstra inom verksamhetsområden som väl kan konkurrensutsättas.
Emma Jeanson, UNT, skriver mycket intressant nedan om att vi behöver en, eller flera, nya starka kulturpersonligheter som biter ifrån mot mycket dumt inom politiken i dagens Sverige. Och någon/några icke vänsterdrömmare efterlyses nu. En som typ Hans Rosling inom forskarvärlden som tydligt stod upp för att det är oklokt att Sverige tynger ner sig för mycket med invandringsutmaningar och istället balanserar de insatserna klokare med ett starkare engagemang i närområden till konfliktzoner. Men vem skulle denna kulturpersonlighet vara? Vi har inte längre några sådana superkändisar bland kulturpersonligheterna som Astrid Lindgren var. En som brukar göra små ofta taffliga försök ibland är Björn Ulvaeus, en del av ABBA. Precis som Astrid Lindgren extremt framgångsrik. Problemet idag, jämfört med när Lindgren gav sig in i politiken, är att nu betalar de rikaste i samhället mindre skatt än på mycket länge. Ofta mycket mindre i andel av vad de tjänar än en hårt heltidsarbetande polis, sjuksköterska, undersköterska, busschaufför med flera.
Jag delar Emma Jeansons syn att det är tråkigt att så många kulturpersonligheter bara fortsätter att vara vänster även som vuxna, trots att de borde ha insett bättre. Problemet för de insiktsfulla kulturpersonligheterna är sannolikt att om de skulle erkänna att de tror mer på mer borgerligt inriktade samhällsmodeller utesluts de inte bara från sina "vänskapskretsar" utan de riskerar att bli utan nya jobb. Det är helt enkelt lite "fint" att vara vänster i kulturvärlden. Då är man en bättre människa i deras värld...... Även om vi inte får tala om "bättre eller sämre" när vi talar om människor. Men i just detta politiska perspektiv är det självklart ok… (jag är ironisk).
"Fram till 1976 hade S haft makten i 40 år. Utöver att det är demokratiskt hälsosamt med maktskiften emellanåt så hade också S under sina år i regeringen knutit allt mer makt kring sig. Skatterna slog i taket. I Astrid Lindgrens saga om “Pomperipossan i Monismaninen”, publicerad i Expressen, beskrivs som bekant den maktfullkomliga enpartistaten. Lindgrens marginalskatt låg då på 102 procent."
"Samhället ser naturligtvis helt annorlunda ut än det gjorde på 1970-talet. Men Socialdemokraternas maktinnehav, trots deras historiskt svaga siffror, består. Men till skillnad från då, vilka folkkära kändisar har vi i dag som ifrågasätter till exempel skattehöjningar?"
"Kändiseliten är bedövande rödfärgad. Och kultur spelar roll. Vi behöver en nutida Astrid Lindgren, mer än någonsin."
https://unt.se/asikt/artikel/vi-behover-en-2020-talets-astrid-lindgren/lqkqndpl
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar