Att våga vara ansvarig
Det vi vet av vår mänskliga historia och nutid är att det alltid finns människor som gärna vill leda. Oavsett om de är lämpliga för det eller ej. Demokratier har sin egen logik om hur olika falanger skapas för att försöka nå makten och allmänna val kan mer eller mindre förändra maktstrukturer. I diktaturer är det betydligt lättare att göra sig av med möjligt populära maktmotståndare, det är bara att fängsla dem eller varför inte som ofta döda dem. Ja, ja maktspel kommer alltid vara en del av människans tillvaro. Personligen är jag mycket tacksam för att jag hade turen att födas i ett land med demokratiska system och demokratiska ambitioner, även om vår demokrati verkligen behöver stärkas. Ett systemfel med dagens demokratiska system tycker jag är att ansvarsfrågan är för luddig. Det måste bli lättare att hålla enskilda politiker mer personligen ansvariga för vad de gör, eller inte gör. Det är ett av skälen till varför jag gillar många andra demokratiers icke socialistiska upplägg med allt för kollektivistiskt ansvar. Självklart ska ett parti tydligt få stå för det positiva eller dumma de kollektivt gör. Ur ett ansvarsperspektiv blir dock detta partiupphängda perspektiv för avancerat för de flesta människor att förstå.
För att få ett mycket bättre personligt ansvarsutkrävande måste vi lära en del av Frankrike, Storbritannien och USA. Jag säger inte att deras demokratier är perfekta! Jag säger bara att en konsekvens av att stärka det personliga ansvaret som folkets företrädare sannolikt leder till att vi fattar att vi måste rösta på erfarna och meriterade personer i mycket större utsträckning än på partier. Jag anser att det är viktigt att vi väljare får välja vem vi vill ha som borgmästare/kommunstyrelsens ordförande och statsminister. Det går att förena med att vi röstar på partier. Vi vet att det går, det är bara att studera hur det fungerar i till exempel Frankrike, Storbritannien och USA.
Bo Pällnäs skriver en läsvärd ledare i UNT om att Magdalena Andersson tar tillbaka ansvaret för krisledning till regeringskansliet. Jag antar att Pellnäs redan är angripen för att han skriver "hans" när det könsneutralt i sista stycket kan skrivas "hen".... Krisledningsförmåga är viktigt. Kriser kommer med jämna mellanrum. Tyvärr används de också för politisk propaganda där de styrande försöker ge sken av att de "gör något". Krisledning ska hållas fritt från politik och helt fokusera på att sakligt lösa krisen. Jag gillade det enkla man fick lära sig i det militära när man fick och tog befälet, man sa "jag tar befälet". Magdalena Andersson signalerar med denna förändring att hon tänker ta ansvar i krislägen, så ska det självklart vara.
"Ett av de första beslut Magdalena Andersson fattade som nybliven statsminister var att flytta regeringens krisledningsenhet tillbaka till regeringskansliet, underställd henne själv. Det var ett bra beslut och betyder två saker. Dels att hon har sett hur den svenska ansvarsmodellen med sina ”stuprörsbegränsade” befogenheter fördröjer insatser i början av en kris, det vill säga när de kan avgöra resultatet. Dels att hon säkert har förstått att statsministerns roll blir tydligare och är beredd att axla detta ansvar."
"Det vore naturligt om Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) ges rollen som nationell räddningsledare med vidsträckta befogenheter. Men MSB är enbart en planerande och rådgivande myndighet. Varken valet av dess chefer eller verksamhet har syftat till att skapa kraften att leda insatser över stora områden. Överbefälhavaren (ÖB) däremot, disponerar personella och materiella resurser med hög beredskap. Men ÖB bör inte föra befäl över civila resurser, knappast ens om vi angrips av en yttre fiende."
"Regeringen borde därför utse en nationell räddningsledare, som vid behov ges direktivrätt gentemot MSB och ÖB samt till de kommuner, regioner och myndigheter som en effektiv krisledning kan påkalla. Denna nationella räddningsledare bör lyda direkt under statsministern och knytas till regeringens krisledningsenhet. En mindre stab bör stå till dennes förfogande inom ett dygn och vid behov kunna verka från skyddade platser med både samband och transportmedel. MSB bör ansvara för dess organisation och beredskap."
"Fördelen är dock klar. En nationell räddningsledare blir en stark pådrivare, om hans uppdrag tillåter, och en inkarnation av vår krisberedskap. Den som annars, vilket vi vet, alltid misshandlas i myndigheternas budgetar och planering."
https://unt.se/asikt/ledare/artikel/sverige-behover-en-raddningsledare/r59xw7wl
I Uppsala fortsätter kommunstyrelsens ordförande, Erik Pelling, att vara med i alla möjliga sammanhang. Är det han själv, hans parti eller alla kommunens kommunikatörer som driver på denna ständiga synlighet i alla möjliga frågor. När Pelling ger sig på att distributionen av paket inte fungerar i av Polisen dåligt klassade områden, på grund av hot, lägger sig Pelling i. Självklart är det en oacceptabel ordning men det är inte Pellings ansvar. Om han ska klaga på någon och kräva förbättringar är det den Socialdemokratiska regeringen som är ansvarig för att rättssamhället inte upprätthålls i tillräckligt god ordning. Ansvaret för att kriminaliteten tillåtits växa sig extremt stark i Sverige vilar helt på Sveriges riksdag och de senaste årens regeringar. Vilka partier bär det ansvaret? Syns det i opinionsmätningar att folket utkräver det ansvaret? Förvånansvärt lite. Varför är det så?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar