Galenskap som drabbar oss alla

Vi behöver ett slut på idiotin i våra skolor

Det är med glädje jag kan konstatera att det hårt framarbetade förslag på skolpolitik som Utvecklingspartiet demokraternas medlemmar den 27/5 tar ställning till tydligt tar i dagens stora skolproblem. Utan att avslöja den fantastiska skolpolitik som UP kommer att företräda kan jag ge en "hint" genom att nedan referera till två nyligen publicerade viktiga ledarartiklar om skolan.

Susanna Birgersson har helt rätt i att skolan idag misshandlar alla våra barn och starkt bidrar till att Sverige i rask takt tappar viktig konkurrenskraft. Jag säger ofta "Gör om! Gör rätt!". I detta ämne säger jag så på mycket mer allvar än i alla andra sammanhang eftersom det både handlar om alla våra barns bästa parallellt med svensk förmåga att vara globalt konkurrenskraftigt. Vår konkurrenskraft avgör om vi kan upprätthålla en rimligt generell välfärd bland våra invånare eller inte. 

"Alla barn, oavsett talang och ambition och övriga förutsättningar, ska sitta i samma klassrum och färdas enligt samma läroplan, mot samma studentexamen. Det är galenskap."

"Å ena sidan minskar anslagen till många resursskolor, å andra sidan tillförs mer pengar till den vanliga skolan för att bygga ut det särskilda stödet. Vad ledande politiker än säger – och i det här fallet är det Stockholms skolborgarråd Isabel Smedberg-Palmqvist (L) som förnekar sambandet – leder de båda åtgärderna sammantaget till att fler barn ska gå i vanliga skolan. Alltså mer inkludering i vanliga skolan, mer anpassning i klassrummen, fler ”resurspersoner” i korridorerna. I verkligheten handlar det om mer gråt och bråk, fler utmattade lärare, fler hemmasittare, fler uppgivna elever, fler förtvivlade föräldrar som ser sina barn bli alltmer frustrerade och utåtagerande, men också om fler barn som råkar illa ut när de frustrerade utåtagerande barnen spottar, skriker och slåss." 

"I debattartikel efter debattartikel efter debattartikel vädjar lärare, psykologer och föräldrar till politikerna i Stockholms stadshus att tänka om och se till att de välfungerande resursskolorna får goda möjligheter att fortsätta sin verksamhet. De långa köerna till skolorna tyder dessutom på att om något borde göras är det att inrätta fler resursskolor – inte dra undan mattan för dem som redan finns."

"Det är galenskap det som pågår. Men det är följdriktig galenskap. Alla barn, oavsett talang och ambition och övriga förutsättningar ska sitta i samma klassrum och färdas enligt samma läroplan mot samma studentexamen. De som har lätt för sig får vänta och i bästa fall lära sig tålamod. I värsta fall tappar de motivationen. Men det är inte så roligt för barn som har sämre förutsättningar heller, vare sig det handlar om koncentrationssvårigheter eller bristande inlärningsförmåga. Varenda dag under nio års tid får de på tusen olika sätt veta att de inte duger. Det är grymt."

"Dagens enhetliga skolsystem manglar ner så många barn. I jämlikhetens namn offras de högpresterande, de svagbegåvade, de med NPF-diagnoser, men också de normalbegåvade, ordentliga genomsnittsbarnen som tvingas sitta med hörselkåpor i klassrum där luften är tjock av aggression och frustration."

"Det är dags att genomskåda jämlikhetslögnen. Det är dags att erkänna allt det lidande den förorsakat och all den begåvning och studiemotivation som förötts. Vi måste inte avveckla enhetsskolan och gå tillbaka till 1940-talets skolsystem, föralldel. Men det borde vara helt självklart att undervisningen i många ämnen delas upp efter nivå. Det borde finnas vanlig matte – och matte för de matematiskt försigkomna, vanlig svenska – och svenska för dem som läser snabbt och skriver väl."

"Det behöver inte vara så dramatiskt, inte om det normala är att undervisningen är uppdelad också inom årskurserna. Själv var jag duktig i många ämnen på högstadiet. Men jag var usel på engelska och det var med nöd och näppe och åtskillig välvilja från engelskläraren som jag nådde upp till godkänt. Jag hade sannolikt lärt mig mer om jag fått undervisning på en lägre nivå. I andra ämnen hade jag gynnats av lite snabbare tempo än det som erbjöds."

"För så här är det: En ensam lärare kan inte bedriva individanpassad undervisning för 30 elever samtidigt. Verklig individanpassning kräver att vi delar upp barn efter deras förutsättningar och förmågor, i olika klassrum – och ibland i olika skolor."

https://bulletin.nu/gor-upp-med-jamlikhetslognen

Även Isak Skogstad, GP, är inne på samma linje. Dagens skola är så sjukt inriktad så alla våra barn drabbas av en vision om inkludering som i praktiken slår hårt mot alla barn. Jag har länge kunnat se detta på mina hundratals skolbesök de senaste åren. Den som "besvärar" sig att besöka verkligheten brukar snabbt kunna skapa sig en korrekt uppfattning om hur den ser ut på riktigt. Inte skapa sig en uppfattning efter att olika personer tvättat bilden. Inkluderingstanken i Sveriges skolor är god i teorin men den bidrar kraftigt till att våra barn, alla barnen, idag underpresterar och därför tappar också Sverige i konkurrenskraft. Denna idioti måste få ett stopp.

"En giftig cocktail av ideologiska och ekonomiska motiv har drivit ut speciallärare och särskilda undervisningsgrupper från den svenska skolan till förmån för tanken att alla elever ska undervisas i samma grupp."

"Skolan är skyldig att skyndsamt ge stöd till elever som riskerar att inte nå de kunskapskrav som lägst ska uppnås. Det är rimligt att insatser ska fördelas efter behov – men i den svenska skolan har ansvaret för att ge stöd till elever med särskilda behov lagts på vanliga lärares axlar. De förväntas göra så kallade ”extra anpassningar”, helt inom ramen för den ordinära undervisningen."

"Har man någon gång satt sin fot i ett klassrum så förstår man att det inte går. Traditionell lärarledd undervisning bygger på att klassen är ett kollektiv och lärarens roll är att skapa studiero och förmedla kunskap till hela gruppen samtidigt. Det är krävande, men fullt möjligt – förutsatt att att förutsättningarna och förväntningarna är rimliga."

"I teorin må inkludering låta fint, men då lärare inte har superkrafter fungerar det sällan i praktiken. En lärare kan inte undervisa en klass med 30 elever och samtidigt anpassa instruktioner, uppgifter och läxor efter varje enskild elev. Särskilt omöjligt blir det när sju av eleverna har ADHD, tre är utåtagerande och två har grav dyslexi. Lösningen blir ofta att lärare nödgas låta eleverna arbeta individuellt i egen takt. Således intar läraren rollen som handledare i stället för kunskapsförmedlare – vilket missgynnar alla elever."

"Internationella studier har visat flera nackdelar med inkludering. En studie fann att lärare i mer inkluderande klassrum ägnar mindre tid åt undervisning och mer tid åt att hålla ordning på gruppen. En annan studie fann att inkludering av utåtagerande elever missgynnar de andra elevernas inlärning. Och ja, det finns forskning som visar att elever med särskilda behov faktiskt lär sig mer i särskilda undervisningsgrupper än i inkluderande klassrum."

"Inkluderingsstrategin har fått paradoxala konsekvenser: Ju mer lärare tvingas individualisera undervisningen efter alla elevers unika behov och förutsättningar, desto sämre blir resultaten för alla. Men visst, det ser fint ut på pappret!"

https://www.gp.se/ledare/alla-f%C3%B6rlorar-p%C3%A5-inkluderingshysterin-i-skolan-1.42295094