Fri sjukvård till alla
Du tror väl inte att fri sjukvård är någon självklarhet runt om i världen? Inte minst i alla de länder varifrån många invandrat till Sverige de senaste åren krävs att du själv, eller din klan, kan finansiera behov av sjukvård. I Sverige införde tidigare kloka politiker ett sjukförsäkringssystem som gjorde att alla svenskar får rätt till en likvärdig vård och den finansieras via skatten. I grunden ett bra system som fungerar bra så länge som det finns tillräckligt många skattebetalare/försäkringsbetalare och inte allt för många invånare i behov av sjukvård. I normalfallet belastar vi invånare sjukvården i början av våra liv (när vi föds) och när vi blir gamla och kroppsdel efter kroppsdel börjar fungera allt sämre. Inget konstigt med det, det är naturligt. Eftersom vi blir allt äldre har det ställt krav på att vi generellt måste jobba fler år innan pension för att finansiera dessa system. Dessutom har vi haft en kraftigt invandring av människor som sannolikt i unga år och mitt i livet har över ett svenskt genomsnitt behov av sjukvård. Inte minst post traumatisk stress (PTS) som alla som upplevt krig och sett nära och kära slaktas borde lida av. Om andelen av invånare med behov av vård ökar måste antingen rättigheterna kopplat till försäkringen minska eller kostnaderna för vården, för den enskilde öka. Det finns inga andra sätt.
Katrin Hruskas krönika i Bulletin är läsvärd. Politiker förväntas för sina arvoden våga prioritera. Bara genom prioriteringar kan också tillgänglighet och kvalitativ vård säkerställas till det prioriterade. Annars blir det ofta halvdåligt inom all verksamhet. Det är dåligt. Det är inte bara dåligt det är oacceptabelt för alla skattepengar vi betalar.
"Vi måste begränsa tillgängligheten i den offentligt finansierade vården i Stockholm. (Kanske i andra regioner också, men jag är inte tillräckligt insatt i dem för att säga vilka.) Vissa som vill ha en läkarbedömning behöver nekas det. Det är egentligen konstigt att det behöver påpekas, men allt som kallas sjukvård är inte per automatik en rättighet. Egentligen har man redan börjat med det i akutsjukvården, eftersom man har ett ”hänvisningsstöd” för vårdgivare där vissa patienter ska uppmanas att ”avvakta”, det vill säga inte söka vård alls. Det kan vara saker som att man sett lite blod på pappret en gång när man torkat sig, eller att man har ont i halsen utan andra oroväckande symtom. Det har inte fått fullt genomslag och används inte på alla vårdinrättningar som det är tänkt. Konstigt nog har det inte heller fått så stor uppmärksamhet. Det skulle nog vara bra att berätta för stockholmarna vad som gäller."
"Det talas hela tiden om ökad tillgänglighet i vården, men det är inte för ofarliga, självläkande tillstånd man vill göra det lättare att komma till läkare. Riksrevisionen konstaterade redan i en skrivelse från 2004 att ”satsningar på ökad tillgänglighet är svåra att förena med riktlinjer för prioriteringar.” Ökad tillgänglighet risker att generera ökade vårdbehov. Trots region Stockholms hänvisningsstöd som ska följas av alla vårdgivare skickas jourläkare ut till barn med vattkoppor för en bedömning i hemmet, även om det står en bil på uppfarten och föräldrarna lätt hade kunnat åka till närakuten och egentligen bara ringde 1177 för att få goda råd. Ambulanser uppmanas att skjutsa in i övrigt friska unga människor som borde ha kunnat ta sig till en vårdinrättning med taxi. Vi kallar det lyxvård."
"När sjukvården inte prioriterar blir väntetiden för nödvändig, avancerad vård oacceptabelt lång och en sjukförsäkring blir en billig lösning. Det skapar parallella sjukvårdssystem som är dyrare, dränerar sjukvården på personal och riskerar att leda till sämre betalningsvilja i befolkningen. Vi måste hålla ihop det allmänna sjukvårdssystemet. Det är dags att i stället diskutera hur vi kan skapa en separat marknad för vård som patienten önskar, men som inte ryms inom det offentliga åtagandet. Att patienter köper vård som inte är medicinskt prioriterad kommer inte att öka skillnader i ohälsa mellan olika socioekonomiska grupper."
"Bara genom att minska tillgängligheten för vissa tillstånd kan vi garantera att det finns resurser för att utreda besvären som inte går över. Bara genom att erbjuda självfinansierade alternativ, kan vi få acceptans för den begränsade tillgängligheten. Du får visst gå till läkare varje gång du har ont i halsen. Men du får betala själv."
https://bulletin.nu/allt-som-kallas-sjukvard-ar-inte-en-rattighet
Tyvärr tyder mycket på att svenska politiker inte vågar prioritera. Det är inte en hållbar väg framåt. Finns det då någon lösning på detta behov av hårdare prioriteringar inom sjukvården? Ja, det är att överväga att helt låta försäkringsbolag istället för staten ta över sjukvårdsförsäkringarna med en basförsäkring som är garanterad av skattekollektivet och därefter får vi själva betala för att få vård utöver basskyddet. Återigen, som jag skrev i början, är det så det fungerar i stora delar av världen. Vill jag ha ett sådant system? Det säger jag inte men jag säger att vi måste utreda om det inte är bättre med ett reformerat sjukförsäkringssystem som bättre kan hindra att vårt sjukvårdssystem missbrukas.
”Ett återkommande mönster i regeringens svar på kritiska frågor om hur statsmakterna ska leva upp till sitt totala vårdansvar under corona-epidemin har varit att hänvisa till hur mycket mer pengar som regeringen har anslagit till särskilda vårdinsatser. Ty under epidemin har vård som inte ansetts vara akut fått stå tillbaka, och den så kallade vårdskulden har växt med uppskjutna operationer och patienter som inte har fått sin behandling i tid, med tilltagande lidande och ytterst också förtida död.”
”Regeringen har hänvisat till anslagna penningmedel eftersom det är enklast att göra så. Pengar går alltid att få fram. Att få fram kunniga människor, rätt slags organisation, etablerade organisatoriska rutiner för drift, hantering och problemlösning (det som på fackspråk brukar kallas för ”strukturkapital”) är betydligt svårare. Och i den politiska världen är det alltid enklare att tala om det man kan göra, än det man inte förmår att göra. Därför betoningen på hur mycket man har skjutit till i kronor och ören.”
”Men det faktiska tillståndet är att humankapital är mycket svårare att få fram än finansiellt kapital. Det förra kräver år av utbildning och odling, av kultur. Samtidigt är historien full av både personer och regimer som genom olika metoder kommit över stora summor med pengar, men som har förslösat dem till och med när har de velat göra gott, därför att man har saknat eller inte förmått att attrahera kunniga människor.”
”Ibland slungas i samhällsdebatten ut anklagelsen att man från högerhåll tror att allt kan köpas för pengar. Men detta är i grunden en socialistisk missuppfattning om marknadsekonomi och det system som felaktigt går under namnet ”kapitalism”. Dess framgångar bygger tvärtom på insikten om individernas unicitet och humankapitalets betydelse för utveckling och välstånd.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar