Bildningskampen och rättvisekampen
Det är sjukt att politiken idag åter blivit så fattig att den måste försöka använda identitetspolitik för att engagera och attrahera politiskt aktiva. Identitetspolitik som bara splittrar och ställer människor tydligt emot varandra. Politiken och demokratin är viktigare än så. Den gemensamma platsen och dess utveckling är en klokare väg framåt kombinerat med rättvisa och så jämlika möjligheter vi kan skapa.
Jag tycker att två skickliga debattörer, Håkan Boström och Malcom Kyeyune, är "spot-on" när de skriver om hur sjukt det blivit i västvärlden. Det är viktigt att komma ifrån splittrande identitetspolitik kopplat till perspektiv som hudfärg, sexuell läggning, kön, trosuppfattning och klantillhörighet. Icke segregerande geografisk identitetspolitik är utmärkt eftersom det syftar till att ena oavsett hudfärg, sexuell läggning, kön och så vidare. Den politiska kampen har generella stora frågor att brottas med! Hur säkerställer vi att många fler får en konkurrenskraftig utbildning som leder till självförsörjning? Hur säkerställer vi rimligare rättvisare i skattesystemet mellan dem som jobbar hårt och dem som bara tjänar pengar på kapitalförvaltning? Hur säkerställer vi rimligare rättvisa mellan dem som jobbar hårt och försörjer sig själva och bidrar i systemet och dem som år efter år lever på bidrag? Socialisterna letar desperat efter politiska konfliktytor som om de inte finns utan att de ska kopplas till en viss hudfärg. Nej, fokus ska vara rättvis likabehandling och inte något annat! Särskilt värda att lyssna på är Boströms ord: Det finns flera skäl att varna för denna tankegång. Att basera politisk kamp på ”ras” eller ”etnicitet” har historiskt alltid slutat illa."
"Den tidigare så självklara principen att antirasism handlar om att inte ta hänsyn till hudfärg håller gradvis på att ersättas av sin motsats. Den socialistiska idén om strukturell rasism byter klasskamp mot ”raskamp”."
"Det var inte särskilt länge sedan det var självklart. Rasism betydde att döma människor efter deras hudfärg och hårfärg. Antirasism var att inte ta hänsyn till sådana yttre attribut. Att se individen. För de flesta svenskar är det nog fortfarande så. Men något håller på att hända. Och det går snabbt. En ny ”antirasism” vinner mark i tongivande progressiva kretsar. Plötsligt är den nyss hyllade färgblindheten något problematiskt."
"För att vara goda antirasister ska vi nu inte längre blunda – utan öppna ögonen för hud- och hårfärgens betydelse. Vi ska bli medvetna om vilken ”raskategori” vi tillhör och vad det innebär, inte låtsas vara några världsmedborgare eller klä (ut) oss i andra gruppers uttryck och stilar. Det som nyss var framsynt är plötsligt imperialistiskt."
"Hur hamnade vi här? I slutet av 1970-talet och början av 1980-talet kunde man fortfarande stöta på ras-begrepp i den svenska vardagen, antingen oreflekterat eller nedlåtande. Det var inte sällan underförstått att en ”riktig svensk” var blond och blåögd. Betydligt färre hade också ett annat utseende jämfört med i dag. Den som hade det kunde få stå ut med att så grova uttryck som ”svartskalle” användes lite till vardags. Och ”N-ordet” förekom till och med i tidningsrubriker. Men detta språkbruk, med sina rasistiska undertoner, var redan på 1980-talet på väg att mönstras ut."
"Likabehandling var det självklara målet för progressiva och humanistiska krafter. Fram till nyligen då. För som med så många liberala målsättningar tenderar de att tas över av mer radikala rörelser som använder de goda signalorden som front för en helt annan agenda. Den liberala kampen för demokrati är ett av de tidigaste exemplen. För socialister blev den allmänna och lika rösträtten bara ett avstamp för att kräva kollektivisering av äganderätten och ”socialistisk demokrati”."
"Fred, demokrati, rättvisa är alla liberala begrepp som socialister framgångsrikt försökt rida på och förvanska – just för att begreppen nått ställningen av något ”universellt gott” hos stora delar av befolkningen."
"Idag ser konflikten annorlunda ut. Den handlar mer om hur det mångkulturella Sverige ska organiseras, integration och assimilation. Då passar vänstern på att ändra innebörden av begreppet ”antirasism” enligt gammalt välkänt mönster."
"Den rasistiska ideologin finns för att legitimera över- och underordning. Det är alltså inte attityderna som är avgörande utan just maktfördelningen. Ett samhälle där mörkhyade har sämre jobb, sämre hälsa och lägre löner och sämre utbildning är ett rasistiskt samhälle oavsett om de officiella värderingarna är liberalt antirasistiska. Enligt detta synsätt kan det inte heller förekomma någon rasism mot överordnade grupper som ”vita svenskar”. Rasistiska attityder och handlingar från medlemmar av en underordnad grupp mot en överordnad, vad som ibland kallas "svenskfientlighet", kan till och med betraktas som motstånd mot den strukturella rasismen, enligt Sawyer."
"För alla som läst sin Karl Marx är det socialistiska teoribygget här tydligt igenkännbart. De marxistiska klasserna har bara bytts ut mot etnicitet och ras. Liberalers ovilja att se raser som ett politiskt begrepp anses lika reaktionärt och förljuget som att inte vilja se klasser, enligt detta synsätt. Det finns ingen neutral position. "Vit tystnad är våld", som det hette under BLM-demonstrationerna i somras. Därför ska ”rasifierade” göra sig synliga som grupp, organisera sig och kräva sin rättmätiga del av kakan i ”raskampen”, det vill säga olika kvoter och kompenserande åtgärder."
"Det finns flera skäl att varna för denna tankegång. Att basera politisk kamp på ”ras” eller ”etnicitet” har historiskt alltid slutat illa."
"Den nya antirasismen är egentligen ingen antirasism. Ett bättre namn vore ”vänsterrasism”. Den vill framhäva rasbegreppet som en relevant identitet på samma sätt som socialistiska politiker tidigare framhävde klassbegreppet och byggde sitt politiska projekt på det. Vänsterrasisterna erkänner förstås inte att de i praktiken upprätthåller och utnyttjar rastänkandet. De säger sig ju bekämpa rasism. Men rasbegreppet blir i deras värld irrelevant först när den strukturella rasismen försvunnit på ett sätt som påminner om hur socialister talade om att det ”klasslösa samhället” skulle infinna sig först när socialismen införts – det vill säga i praktiken aldrig. I själva verket blir "kampen" ett självändamål precis som under den klassiska socialismen."
"De här idéerna har nämligen manegen krattad för sig. Naiva politiker, företagsledare och myndighetsföreträdare tror att värdeord som ”mångfald”, ”antirasism” och ”jämställdhet” står bortom politiken. De bakas in på utbildningar, konferenser och i strategidokument. Men bakom värdeorden finns alltid politik, och ett innehåll som nu håller på att vridas i riktningen socialistisk maktanalys. Det måste kunna diskuteras på ett kritiskt och konstruktivt sätt."
"Antiliberalismen är på frammarsch. Både från höger och vänster. Men hotet från vänster är betydligt mer lömskt och har i betydligt större omfattning tagit sig in i offentliga institutioner. Det förvridna antirasismbegreppet är ett typexempel på hur vänstern flyttar fram sina positioner bakom gamla liberala slagord."
https://www.gp.se/ledare/hur-antirasismen-blev-v%C3%A4nsterrasism-1.42945789
Istället för att lyssna på den farliga vänstern, eller rasistiska fascister som är vita, är det klokt att lyssna på Malcom Kyeyune. Det finns fortfarande viktiga kamper att ta för att alla människor i ett samhälle ska få så jämlika förutsättningar som möjligt. Särskilt tycker jag att du ska fundera lite på Kyeyunes avslutande ord: "Den som hoppas på att konflikterna försvinner sekunden vi slutar att prata om Brexit eller om invandringen kommer bli besviken."
"I land efter land i västvärlden ser vi samma process upprepa sig, och även om själva förloppet sällan är lika dramatiskt som i Storbritannien 2019, är bilden fortfarande tydlig: de gamla socialdemokratiska partierna tappar i rask takt sina arbetarklassväljare. Från att ha varit partier för relativt lågutbildade väljare ute i bruksorterna, håller dessa partier nu på att alltmer bli partier för högutbildade och ekonomiskt framgångsrika väljare i de större städerna. Utvecklingen är inte ny, men det faktum att den bara fortsätter, och fortsätter att växa i styrka, bör nog få en och annan att höja på ögonbrynen."
"Blickar man bortom och under dessa kulturkrigsfrågor är trendlinjen i hela den moderna världen tydlig: konflikterna mellan samhällets olika delar – mellan stad och land, fabrik och kontor, högutbildade och lågutbildade – blir allt mer skarp och allvarlig för varje år som går. Våra partier har inte själva skapat dessa revor i samhällskroppen; ofta vet de knappt ens hur de ska reagera på dem. Den som hoppas på att konflikterna försvinner sekunden vi slutar att prata om Brexit eller om invandringen kommer bli besviken."
https://unt.se/nyheter/artikel/lararnas-oro-allt-fler-valjer-bort-fyrisskolan/j86q6wmr
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar