En nation utan ledning
Vad händer med Sverige om vi efter valen 2014 vaknar upp och har en parlamentarisk situation där ingen hållbart möjlig majoritet kan skapas? Regeringsalternativen är relativt många men hur hållbara är de? Jag har svårt att se att något parti kan tänka sig att försöka samregera med SD. Inget riksdagsparti kommer heller att samregera med V. För att skapa förutsättningar för dagens regeringssamarbete kompromissades en gemensam energipolitik fram där Centerpartiet fick acceptera att befintliga kärnkraftsverk får ersättas med nya om de som bygger står för kostnaderna och alla risker mot att en kraftig satsning på förnyelsebara energikällor genomförts och fortsatt pågår. Folkpartiet har tydligt markerat att de vill investera i nya kärnkraftverk trots överenskommelsen. Energipolitiken är central för ett välfärdssamhälle. Folkpartiets inställning i energiförsörjningspolitiken och nu försvarspolitiken gör det sannolikt mycket svårt för MP att kunna ingå i en hållbar regering med dem. Även om S och M skulle kunna bilda en majoritetsregering tror jag inte det händer då vi inte är ekonomiskt i fritt fall eller befinner oss i krig. M är fortsatt ett skattesänkarparti som vill vara statsbärande. S är fortsatt ett parti som hårt vill beskatta oss invånare och politiskt omfördela pengar via alla våra transfereringssystem. Även S vill vara statsbärande. Försök föreställa dig Reinfeldt som statsminister, Löfven som finansminister osv...... Tänk dig följande valresultat: M = 28, C = 6, FP = 5, KD = 4, S = 32, MP = 8, SD = 12 och V = 5. Scenariet bygger på att C lyckades räta upp tabbarna runt idéprogrammet och att Både C och KD får rikligt med stödröster från M. S har erfarenhet av att leda egna minoritetsregeringar. M har erfarenhet av att leda komplexa minoritetsregeringar. Kanske blir den initials lösningen en M minoritetsregering som tungt, tungt, tungt försöker kryssa sig framåt. Vi får se hur det blir.
Risken är stor att Sverige har en ostyrbar eller mycket, mycket handlingslös regering efter riksvalet 2014. Risken är då stor att det blir nyval efter nyval som inte leder till några större parlamentariska skillnader. Till sist kanske Löfven får bli finansminister i en krisregering i alla fall. Om det läget inträffar kommer definitivt C, KD och FP få en ordentlig chans att visa om de var för sig tillför något inom svensk politik och kan attrahera betydligt fler väljare än idag.
Personligen blir jag för var dag allt mer övertygad om att partiernas företrädare är mycket avgörande för hur väljarstödet svänger. Vi lever i en komplex värld. Vi lever också i en tid där de som har jobb inte hinner att sätta sig in i alla perspektiv som finns t o m kopplat till en liten cykelvägsfråga i Uppsala. Verkligheten är också att de allra flesta människor inte bryr sig om ideologier. I denna värld väljer många att rösta på lag av ledande personer som man känner förtroende för. Förtroende får man utifrån kunskap, erfarenhet och kommunikativ förmåga. För att vända trenden för FP, C och KD måste de byta ledande företrädare? Är det t ex sannolikt att tillräckligt många vet vem KDs nya EU "dragplåster" Adaktusson är? Om vi antar att tillräckligt många svenskar har en uppfattning om vem han är, tror väljarna att hans journalisterfarenhet räcker till för att skapa önskade resultat? Hur gick det för journalisten Jens Orback som gjordes till S minister?
För svenska folkets skull hoppas jag att FP, C och KD mycket snart hittar budskapen och budskapbärarna som kan vinna tillräckligt många väljares förtroende. Vi får se... Det börjar bli bråttom. Dagens ledare i UNT är läsvärd.
http://www.unt.se/ledare/foraldrafritt-i-maramo-2290001.aspx
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Risken för en knepig parlamentarisk situation, värre än dagens, är ju betydlig. Kan ju kika på italien också. Vilket visar hur parlamentarismen lätt får problem.
SvaraRaderaSocialdemokraternas problem är väl delvis att de är så stora. Så breda. Och har sympatisörer med nästan alla tänkbara åsikter. Alliansen däremot har en splittrad partistruktur med olika partier som försöker att speciellt värna sina hjärtefrågor. Men inga av olikheterna inom S respektive Alliansen kommer fram i media, om de inte verkar splittrande just. Och kan beskrivas som söndrande svagheter.
Just det här menar jag är det främsta problemet. Nästan all diskussion, som borde föras mellan olika åsikter, skiktas omedelbart in i olika kategorier och tolkas som brister eller svagheter. S borde kunna diskutera mycket mer öppet inom rörelsen om allt möjligt, men törs inte det eftersom media skriker splittring direkt. Alliansen kanske ännu mer.
Istället borde man ju kunna diskutera betydligt mer över partigränserna och även konstruktivt resonera om lösningar där parti tillhörigheten får vara sekundär. Jag tänker mig formella debatter exempelvis. Mellan de olika ungdomsförbunden. Eller några slags diskussionskonvent mellan partiföreträdare och kring olika temafrågor kanske. Allt möjligt som främjar en öppen debatt. Och i så stor omfattning att media inte hinner med att tolka alla åsikter snett. Ett pågående bollplank där domaren inte utdömer straffar. Ungefär.
I värsta fall kunde man ju leka med tanken att alliansens partier bildade ett enda stort parti, fast med olika underindelningar. Där man röstade på alliansen,rakt av. Men att man också kunde påverka underindelningarnas inboende storlekar. Genom medlemsomröstningar eller annat. Så att man undvek skadligt taktiserande mellan partierna och främjar diskussionerna istället.
Kloka synpunkter och reflektioner! Jag delar istort sett allt du skriver. Jag tror dock att det är positivt med flera partier som har lite olika utgångspunkter och önskemål avseende samhällsutvecklingen men det krävs att det finns tillräckligt många partier (så att majoriteter kan skapas)som gemensamt kan stå ut med varandra för att samregera utan att något parti bara förlorar på samarbetet.
SvaraRaderaJag tror också att även regeringspartier mycket mer måste lära sig att klara av att det går att samregera trots att enskilda partier då och då är tydliga med att de inte håller med eller tycker helt egna saker i viktiga frågor. Det är inte lätt ur ett pedagogiskt perspektiv men nödvändigt.
Jag tror också att det är hög tid att i ljuset av nuvarande situation och sannolika framtids scenarier modernisera vårt parlamentariska system så att det blir lättare att forma majoritetsregeringar.
Ett stort problem med att vi inte har majoritetsregeringar är att vi medborgare faktiskt inte kan ställa dem till svars för den politik som förs. De kan ju inte genomföra den politik som de kompromissat fram om oppositionen enas med motförslag. Ständiga regeringsombildningar eller nyval är inte heller något önskvärt. Det är dax för en ny parlamentarisk ordning!