Var är kvinnorna & klasskamp

Hur jämlikt tänker vi?
Hur jämlika är vi? Hur långt har vi kommit som grupp, svenskarna, vad avser acceptansen och toleransen för kvinnor på ledande befattningar? Långt skulle många säga. Vi är långt ifrån där vi måste vara säger många andra. Jag kunde inte låta bli att fundera över detta perspektiv idag efter några dagar med Centerpartister i Västerås. Av riksdagens åtta partier är det endast Centerpartiet som har en kvinnlig ledare. Alla andra har en man eller ett så kallat delat ledarskap. Hur kan det år 2012 endast vara 1/8 av landets riksdagspartier som har en tydlig ledare som är kvinna? Varför är det så? Att det enda partiet med en kvinnlig partiledare dessutom är ett parti med stora existensiella problem blir funderingen än mer intressant. Kan det vara så att en stor del av svenska folket absolut vill ha en man som politisk ledare? Kan det vara så att en stor del av svenska folket, 2012, inte kan tänka sig en kvinnlig regeringschef? Vad tror du?

Klasskamp
Marx byggde sina teorier till stor grad på utgångspunkten att det är en stor intressekonflikt mellan arbetare och kapitalägare. I Sverige fortsätter V och delar av S och MP att ha denna föråldrade inställning. Förr var det verkligen så att arbetarna inte hade något och kapitalägarna hade allt. Idag är det annorlunda, mycket annorlunda. Idag finns demokratiska partier. Idag finns fortfarande ett omfattande föreningsliv. Idag finns pensionsfonder som förfogar över mycket tillgångar. Pensionspengarna förvaltas av folkligt valda representanter i t ex pensionsfondernas styrelser. Idag finns generösa försörjningsstödssystem. Därför är det pinsamt att Jonas Sjöstedt och delar av media försöka provocera fram en ny klasskamp i Sverige. Den stora frågan är inte klasskamp utan hur Sverige blir av med en situation där allt för många svenskar är beroende av bidrag. Det är den frågan som kallas "jobblinjen" och den är fortsatt olöst.
http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-ett-farligt-experiment-i-praktiskt-grupphat