Makten och härligheten...
Adam Cwejman, GP, skriver läsvärt om att tiden då Socialdemokraterna kan räkna med passivt stöd från Vänsterpartiet är slut. Under många år har Socialdemokraterna kunnat regera Sverige i minoritet genom just ett passivt stöd från Vänsterpartiet. Är vi nu äntligen påväg in i en tid där sakpolitiken får vara central och demokratisk mobbing blir historia?
"V hade en bortre gräns sakpolitiskt. Därmed befinner sig S i en parlamentarisk rävsax som är svår att komma ut ur. Inget av alternativen skapar något handlingsutrymme för Löfven. Alla vägar slutar med att V får inflytande av ett avgörande slag som S lovade C och L att partiet aldrig skulle få."
"Socialdemokraterna måste därmed, för att ha minsta chans att regera landet, gå V till mötes och samtidig utpressa C med argumentet att de, om de inte stödjer en S-regering, implicit ger grönt ljus till en SD-understödd borgerlig regering. Frågan är om Annie Lööf är villig att offra sin egen politik på SD-motståndets altare. Det kan hon mycket väl vara. Men inte ens då är det säkert att partiet kan få till en ny regering."
"Stefan Löfven är tvingad att gå både V och C till mötes, samtidigt. Det innebär att något av dessa partier måste kompromissa. C har alternativet att göra sitt motstånd mot SD till den helt överordnade beståndsdelen av sin politik. Annie Lööf kommer få välja väg den kommande veckan. En sådan "Juniöverenskommelse" kan inte innehålla politik som Vänsterpartiet potentiellt lägger in sitt veto mot. I praktiken blir det ett icke-borgerligt C som säljer ut sin politik för chansen att hindra SD från att få inflytande över en borgerlig regering. Det är inte omöjligt att det landar i en sådan lösning varigenom V får mer inflytande och C försöker blanda bort korten genom att utropa det till en triumf för stabiliteten och enigheten i landet, samtidigt som man tyst ger efter gällande reformer av exempelvis hyresregleringen."
"Vad denna principfasta hållning i praktiken innebär är att de svenska riksdagspartiernas faktiska politik, inte hur de förhåller sig till SD, kommer att spela större roll framgent. Det talar emot Socialdemokraternas möjligheter att styra landet - som i mångt och mycket byggt på motstånd mot SD och inte politisk samsyn."
"Det är slut med krystade politiska konstellationer vars enda existensberättigande bygger på vilket parti de är emot. Nu återkommer politiken till den svenska riksdagen och det är inte en dag för tidigt."
https://www.gp.se/ledare/det-%C3%A4r-slut-med-socialdemokraternas-maktspel-1.49882226
Efter att först ha vägrat förhandla bort punkt 44, som ledde till att Löfven avsattes, ändrade sig C och skyller nu röran på L. Lööfs jakt på att försöka bli historisk är minst sagt pinsam. Maktspel är inte sakpolitik. Istället för att försöka skylla den nuvarande röran på L borde C stå tydligt för att de hellre stöttar en regering som behöver stöd av V än av SD. Som en konsekvens av det borde Cs samarbete i regeringsbildningen med V leda till att de accepterar att S får förhandla med V för att presentera en budget som får Vs stöd. Lööf har försatt sitt parti i denna situation. Av de partier där partiledningen ser sig som liberal finns nu ett tydligt politiskt alternativ för dem som vill dra V, S och MP åt höger, Centerpartiet. Och för dem som vill dra SD, KD och M åt vänster, Liberalerna.
https://www.expressen.se/nyheter/centerpartiet-backar-om-fri-hyressattning/
I ett perverterat Sverige där bisaker tillåts bli huvudsaker, och där till exempel kön görs till ett handikapp för vissa för att bli en extra möjlighet för andra, leder identitetspolitiken ner oss i diket. Ann-Charlotte Marteus, Expressen, skriver läsvärt om ”girl power och var fights” nedan.
”Ack, ni oskuldsfulla drömmare! I Sverige har jämställdheten kommit långt inom politiken. I den senaste partiledardebatten i Agenda, i början av maj, var det fem kvinnor mot tre män: Lööf, Stenevi, Dadgostar, Sabuni och Busch debatterade med Löfven, Kristersson och Åkesson. Det upplysta systerskapet lyste med sin frånvaro. Flera av damerna avbröt ivrigt varandra, blängde, muttrade och skällde, precis som andra politiska ledare med väldigt starka övertygelser.”
”Nyamko Sabuni tvekar inte heller att skjuta från höften. Talmannen hade knappt hunnit klubba Stefan Löfvens nederlag förrän hon pep ut till pressen och deklarerade att nu är Jöken död. Bara så där: Stendöd! L-ledaren såg oförskämt upplivad ut, särskilt när hon talade om hur ekande ödsligt det plötsligt hade blivit i Annie Lööfs ”breda mitten”.”
”Kvinnliga ledare kan uppenbarligen spela lika offensivt, vara lika kompromisslösa och begivna på härskartekniker som män. Vem kunde tänka sig det? Inte New York Times, i alla fall. Avsaknaden av förväntad kvinnlighet under regeringskrisen är ganska befriande; som så ofta när könsstereotyper inte levererar. Men fred på jorden får nog anstå även om kvinnorna skulle ta över världen. Det är och förblir en mänsklighetens utmaning.”
Ja, jösses. Vem kunde tro att vi i västvärlden 2021 skulle ha så mycket dumhet som får råda? Och hur kan man vara så dum att man tror att kvinnliga politiska ledare är ”fredsduvor”? Och inte minst Lööf visar att kvinnor, precis som män, kan vara narcissister. Om du vill faktakolla om kvinnor är ”snällare” än män vid makten kan du läsa på om besluten som fattades under tider då till exempel Golda Meir, Indira Gandhi och Margaret Thatcher regerade. Som av en händelse hade Lööf innan sin extrema politiska ”make-over” åt vänster Thatcher som personlig förebild. Varför inte även lära lite om hur Erna Soglberg i Norge och Mette Frederiksen i Danmark leder sina länder? Till skillnad från Lööf företräder de bland annat en mer hållbar migrationspolitik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar