De flesta av oss människor inser att ett väl fungerande samhälle kräver gemensamma investeringar och löpande kostnader för att säkerställa goda ramar för det goda samhället. En mycket stor majoritet av Uppsalaborna och svenskarna i övrigt anser att vårt rättssystem (Domstolsverket, Åklagarmyndigheten, Polisen och det juridiska ombudssystemet), Försvaret, skolan, social omsorg, äldreomsorg och sjukvård samt övergripande infrastruktur till stora delar ska skattefinansieras. Insikten och acceptansen för detta är inte problemet. Problemet är att vi är allt fler som ifrågasätter vilken kvalitet vi får kopplat till det som skatten är tänkt att finansiera. I synnerhet i ett land som Sverige där skatteuttaget är väldigt högt. Det vill säga att enskilda människors egen beslutandekraft över eget intjänade pengar "delegerats" till förtroendevalda att förvalta. När den förvaltningen anses dålig uppstår problemet i relationen mellan skattebetalande invånare och de förtroendevalda. När allt fler invånare börjar ifrågasätta vad de får för skattepengarna, när de behöver det som skatterna är tänkta att finansiera, då uppstår allt större samhällsspänningar. En del av problemet är självklart rikspolitikers ständiga riktade statsbidrag till kommuner och regioner. En annan är att staten inrättat på tok för många myndigheter som har en massa olika uppdrag varav många också går i konflikt med varandra. Det finns idag över 200 statliga myndigheter. Med fördel skulle de maximalt kunna vara maximalt 100 stycken.
Karin Pihl, GP, skriver läsvärt om fler perspektiv om varför allt fler bland våra många medelklassinvånare börjar ifrågasätta skattetrycket i Sverige.
"Det svenska socialförsäkringssystemet har en grundläggande princip: det är generellt. Socialförsäkringarna i form av sjukpenning, föräldraförsäkring och tillfällig ersättning för vård av sjukt barn gäller för alla som arbetar eller har arbetat i Sverige. Systemet bekostas av arbetsgivaravgifter, som till skillnad från kommunalskatten inte syns på lönebeskedet varje månad men som arbetsgivaren drar av från bruttolönen. Normalt uppgår dessa avgifter till drygt 31 procent. Syftet med modellen är att det ska vara enkelt, effektivt och rättvist. Men systemet är i gungning. Principen att man får tillbaka det man betalat in om man blir sjuk eller skaffar barn är satt ur spel."
"Allt färre arbetstagare får ut 80 procent av lönen vid föräldraledighet eller sjukskrivning, enligt en ny analys från Försäkringskassan. Detta eftersom allt fler och fler slår i inkomsttaket för vad man kan få ut i ersättning. I början av 1990-talet stod 15 procent av männen och tre procent av kvinnorna utan heltäckande försäkring av arbetsinkomsten. År 2017 står en tredjedel av kvinnorna och över hälften av männen utan full försäkring vid sjukdom. För tillfällig föräldrapenning är siffrorna snarlika. Detta beror på att allt fler slår i det så kallade inkomsttaket, som ligger på 30 000 kronor för sjukpenning och 40 000 kronor för föräldrapenning. Den här gränsen har inte trappats upp i samma takt som reallönerna har stigit. Resultatet är att många vanliga medelinkomsttagare inte får 80 procent av sin lön i ersättning, och ju högre månadslönen är, desto mindre får man tillbaka av det man har betalat in. Glappet gör att många tvingas köpa till extra försäkringar, via sitt fackförbund eller privat. Men avgiften på lönen förblir densamma. Man betalar alltså två gånger – först in till det gemensamma systemet, sedan för en egen försäkring. Den försäkringsmässiga principen att man får tillbaka det man betalat in gäller inte."
"På sikt kan det hota hela den generella välfärdsmodellen, som bygger på att även de med högre inkomst – i detta fall de som tjänar mer än 30 000 kronor i månaden, vilket är under medianen – ska tjäna på systemet. Alla ska bidra, alla ska gynnas. Men så är det alltså inte. Den fackliga organisationen Saco har räknat ut att ungefär hälften av det vi betalar in till trygghetssystemen försvinner rätt in i statskassan likt en vanlig skatt – trots att syftet är att avgifterna ska gå tillbaka till de som betalar. Det är inte rättvist, och det hotar legitimiteten. ”Tilltron till socialförsäkringen kan påverkas negativt av att stora och växande grupper får betala dubbelt för att försäkra sina arbetsinkomster”, skriver Försäkringskassan i sin analys."
"Kombinerat med det omfattande fusket och den organiserade brottsligheten som riktas mot välfärdssystemen borde det vara uppenbart att den svenska välfärdsmodellen är i gungning. Politikerna har tre val: höja taken för ersättning, sänka arbetsgivaravgifterna så att den anställda får högre nettolön, eller helt enkelt erkänna att systemet inte längre fungerar som det är tänkt och att stora grupper av vanliga löntagare ska betala dubbelt. Att upprepa klyschor om att ”Sverige har en välfärd i toppklass” och liknande håller däremot inte."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar