Mest meriterad och socialt begåvad
Det var självklart en tidigare kommunist, Gudrun Schyman, som startade Feministiskt initiativ och som eldade upp 100.000 kronor i Almedalen. Vem skulle annars komma på en sådan idé? Schyman var en mästare på att locka mediers uppmärksamhet och ge henne och det hon företrädde sändningstid. Särskilt i public service. En del av Schymans skicklighet var att skapa ett tryck på andra att förhålla sig till de frågor hon lyfte. Vad var feminism och vad handlade det om? Om det kan man skriva en uppsats. Jag nöjer mig med att konstatera att Ebba Witt-Brattström inte var lika militant feministisk som de övriga grundarna och snabbt hoppade av. Helt plötsligt fick man frågan om man var feminist. Jag svarade aldrig ja. Jag svarade för mig självklart att jag är för jämställdhet och att det inkluderar jämställdhet mellan kvinnor och män. Självklart ska alla orimliga skillnader i till exempel ersättningsnivåer på arbetsplatser accepteras. Men varför ska jag begränsa mig till att tycka att jämställdheten särskilt ska vara en könsfråga?
”Feminist” javisst tyckte även herr Reinfeldt som statsminister att han var. Att säga något annat riskerade att tolkas som att man är kvinnofientlig. Trams! Jämlikhet, rättvisa och meriter ska eftersträvas i ett samhälle som vill bli framgångsrikt. Om man håller sig till det och inte accepterar ursäkter om inte den mest meriterade får ett uppdrag kommer också helheten fungera. Att militanta feminister tycker att det inte är mer än rätt att kvinnor kvoteras in efter mannens dominans sedan ”Adam och Eva” är inte konstigt. Jag tycker ur ett jämlikhetsperspektiv och ett rättviseperspektiv att det är helt fel. Varför då? Varför ska dagens män betala priset för många tidigare generationers ojämlikhet mellan könen? Självklart ska inte dagens män diskrimineras på grund av att de är män! Meritokrati ska råda! Det vill säga att den mest meriterade ska få jobbet. Allt oftare är det också kvinnor.
Anna-Karin Wyndhamn skriver mycket läsvärt i GP om hur svenskt förfall fortsätter. När universitet och näringsliv tar till sig idiotisk identitetspolitik och inte står upp för saklighet och meritokrati går Sverige allt fortare mot tappad internationell konkurrens. Utan internationell konkurrenskraft kan allt för många vänstermänniskor se sig i stjärnorna efter möjligheten att vara ett generellt välfärdssamhälle.
” Allt oftare betraktas en del kritik och ifrågasättande som uttryck för grumliga avsikter och haltande moral. Mönstret är särskilt tydligt när det gäller frågor som rör genus och jämställdhet, liksom aspekter av mångfald och inkludering.
”Ett aktuellt fall är Daniel Sanchez, chefredaktör på Jaktjournalen som nyligen skrev en ledartext. Han ifrågasatte ett forskningsprojekt som beviljats frikostigt med medel ur Viltvårdsfonden. Jaktlag ska inte bara observeras och analyseras utan även så småningom omstöpas i enlighet med korrekta genusnormer, är andemeningen i projektet. På så vis ska skogen göras mer inkluderande och jämställd påstås det. Det är alltså den sociala konstruktionen av jägaren som är projektets studieobjekt, inte naturen eller viltförvaltningen i sig. Till saken hör att det här projektet på 3,2 miljoner finansierats av den taxa som alla jägare måste betala. Är detta verkligen väl använda jaktkortspengar, frågar sig Sanchez. Det skulle han inte ha gjort, för genast drog både storkapital och intresseorganisation fram genuspistolerna. Jägarförbundet drar likhetstecken mellan den goda värdegrunden och forskningsprojektet. Här finns inget att tveka över.”
” Det här en illa dold disciplineringsmanöver som träffar långt fler än Daniel Sanchez. Alla de som utgör spektaklets tysta publik får en påminnelse om den önskade samsynens, det vill säga värdegrundens, tvingande innehåll. Man ska hålla med, eller i brist på det, hålla tyst. Tyvärr är detta fenomen, där kritik kväses och kritiker misstänkliggörs, välbekant för mig. På de akademiska fält där jag verkar uppträder ett likartat mönster. Under två år fanns jag vid Nationella Sekretariatet för genusforskning. När favoritteorier och föredragna insatser ifrågasattes ansågs detta vara ”motstånd”.”
” Samma etikett återanvänder Jämställdhetsmyndigheten i sin slutrapport på jämställdhetsintegreringen av svenska universitet och högskolor. I denna varnar myndigheten för kritik och ifrågasättande av förändringsprocessen. Allt som inte är medhåll är just “motstånd”.
”Jämställdhet, mångfald och inkludering blir ingalunda lättare för att det görs till en helig treenighet, höjd över allt tvivel och varje kritisk fråga. Vi är beroende av journalister, forskare och för den delen enskilda medarbetare som synar språkspel, där tillrättavisning kallas dialog, kritik benämns som motstånd och värdegrundsreferenser används som avlat. Om något behövs motståndskraft mot just det.”
https://www.gp.se/ledare/kritik-av-genusideologin-framförs-inte-ostraffat-1.44017597
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar