Stockholmssyndromet
Nyligen behandlades en motion från mig av kommunfullmäktige i Uppsala. Jag tyckte att det var hög tid för kommunen att demonstrera missnöje mot riksdagens återkommande dumheter. Förslaget var att ständigt överklaga riksdagsbeslut som inte är långsiktigt finansierade av den som hittar på nya dyra krav på kommunerna. Det är en ohållbar ekonomisk ordning och den bidrar starkt till att försämra de generella välfärdsmöjligheterna för våra yngsta invånare. Precis som många andra har jag återkommande kritiserat statliga riktade, kortsiktiga, "satsningar" för att rikspolitiker och dess partier ska framstå som givmilda och handlingskraftiga. Även för en större kommun, i svenska mått mätt, som Uppsala är detta ett otyg. Ett otyg som med fördel kan inkluderas i begreppet Stockholmssyndromet eftersom landets kommun och regionpolitiker i allt för stor utsträckning accepterar detta beteende från sina partiledningar. Det är hög tid att lokala politiker uppvisar modet att stå upp för sina invånares bästa eller att de avgår. Politiska karriärdrömmar får inte tillåtas göra en lokalpolitiker till en lydhund till partiledningarna. Allt för länge har riksdagen och dess partier fått leda landets kommunala invånare i en mycket besvärande riktning.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Stockholmssyndromet
Patrik Kronqvist, Expressen, skriver läsvärt om det som med fördel kan inkluderas i det som kallas Stockholmssyndromet.
"Både Socialdemokraterna och Centerpartiet säger sig värna om landsbygden. Och både Stefan Löfven och Annie Lööf berömmer sig av att leda genuina folkrörelsepartier. När S och C dessutom råkar vara de största partierna i Januarisamarbetet hade man kunnat förvänta sig att deras partikamrater ute i landet skulle ges mer makt att utforma politiken. Men budgeten för 2021 är tyvärr en fortsättning på sjukan att rikspolitiker i Stockholm försöker fjärrstyra vad kommuner och regioner ska ägna sig åt. Bland årets nya riktade statsbidrag finns bland annat ett för att förstärka ambulanssjukvården, ett för språkträning för anställda inom äldreomsorgen och ett för att stärka elevers läsförmåga."
"Riktade bidrag innebär i regel inte bara att kommunerna behöver lägga tid på ansökningar, i efterhand måste de också redogöra för hur de har spenderat pengarna – med risk för att bli återbetalningsskyldiga. Det är kostsamt, både för kommunerna och för de myndigheter som ska utvärdera satsningarna. Ofta motverkar byråkratin dessutom syftet – de kommuner som är i allra störst behov av stöden har inte alltid tid och råd att skicka in en ansökan. Men även att ta emot pengar innebär en risk. Ofta är bidragen tillfälliga, efter några år riskerar lokalpolitikerna att stå med fasta kostnader och anställd personal – men utan finansiering."
"Regeringen känner väl till dessa problem. Redan 2016 lovade Magdalena Andersson, Ardalan Shekarabi och Per Bolund att dra ner på de riktade bidragen. Tidigare i år kom kommunutredningen dessutom med en rad förslag för att strama åt användningen, bland annat föreslog man att bidragen ska ha en sådan storlek att de inte äts upp av den byråkrati som krävs för att få dem.
Men lockelsen i att framstå som alla goda gåvors givare tycks vara för stark, Januaripartierna fortsätter högtidligt att presentera bidrag som är skrattretande ynkliga. ”Betydelsen av läsförståelse och förmåga att tillgodogöra sig skriftlig information kan inte överskattas,” skrev Utbildningsdepartementet häromveckan när man presenterade satsningen för att stärka elevers läsförmåga. Men utbildningsminister Anna Ekström, S, överskattar alldeles uppenbart betydelsen av de 25 miljoner kronor som hon lägger på ändamålet. Utslaget över Sverige innebär det i runda slängar 5 000 kronor per grundskola och då är kostnader för att ansöka om bidraget inte avräknade. ”Pressmeddelandepengar”, suckar en kommunföreträdare uppgivet. Det är förvånande att beteendet inte får större uppmärksamhet. I flera år har ju konflikten mellan stad och land stått högt upp på dagordningen. Regeringen har sett till att flytta en rad myndigheter bort från Stockholm. Och Ardalan Shekarabi missar sällan ett tillfälle att gå till storms mot storstadsfixeringen. Men själva drar sig Januaripartierna inte för att sitta i huvudstaden och ägna sig åt den värsta sortens nedlåtande detaljstyrning."
"Nästa gång Stefan Löfven eller Annie Lööf reser på en PR-turné borde någon lokal partimedlem ta mod till sig och fråga: Varför litar ni inte på oss ute i landet?"
På många sätt handlar räddningsarbetet av Uppsala och övriga Sverige om modet att säga sanningar och utifrån det fokusera på konstruktiv problemlösning. Svensk debatt lyser med brist på mod och är fullt med ideologiska låsningar kopplat till pragmatisk problemlösning. Många gånger genom åren har jag efterlyst offentliga work-shops, konferenser, för att försöka lösa ut svåra frågor och snabbare komma fram till konkreta handlingsplaner som löser problem. Det är för mycket trams och symbolpolitik som får utrymme i dagens Sverige. Emma Jaenson, UNT, reflekterade nyligen över det i en ledarartikel.
"I en debattartikel i DN frågar statsvetarprofessorerna Bo Rothstein och Peter Esaiasson (12/9) varför svensk forskning inte belyst klanbaserad kriminalitet tidigare. En potentiell anledning beskrivs vara att sanningssökandet har blivit underordnat ideologin."
"Trots detta levererade Löfving årets kanske viktigaste svar i Agenda (13/9) när han fick fråga efter fråga om semantiken snarare än problemen med klaner: “Jag är polis, och mitt uppdrag går ut på att göra konkret medborgarnytta. Jag går inte igång på de här namn- och definitionsfrågorna eftersom det inte spelar någon roll för våra poliser eller medborgare längst ut.” Befriande rakt från polischefen, fler borde ta efter honom."
https://unt.se/nyheter/artikel/9lyv2q6l
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar