Viktigt att mäta
Idrottsvärlden är både värdefull och spännande. Mycket inom idrotten går att mäta. Det är också därför som den är så populär runt om i världen. Kampen om resultaten motiverar idrottare och engagerar konsumenter av idrott. Kulturen är betydligt svårare att mäta. Kulturens krassa måttstock är väl hur mycket en kulturpersonlighet drar in på sitt konstutövande. En populär kulturutövare tjänar mycket pengar. En okänd kulturutövare tjänar lite pengar. Alla framgångsrika idrottare och kulturarbetare har startat som okända, om man inte till exempel fötts in i familjen Wahlgren....
Att vi mäter det mesta, inte minst inom politikens tävlingar, är inget konstigt. Det är intressant, spännande och det motiverar. Även om man får dåliga opinionssiffror kan det motivera att vända utvecklingen och få bättre. Opinionssiffrorna indikerar om man får befolkningens uppskattning för den politik man driver och för hur man kommunicerar sina åsikter. Om man får en chans att nå ut med sina åsikter.
Idag har jag bloggat 4.000 dagar i rad. Det är nästan varje dag i elva år. Det är en krävande uppgift som kräver en idé om vad dagens innehåll ska vara och det kräver att få ihop ett budskap om något som känns angeläget. Eftersom jag anser att människan bakom en politisk roll är viktig är syftet med mitt bloggande att ge dem som överväger att rösta på mig en mycket god möjlighet att förstå hur jag tänker och vad jag tycker. Det är självklart inte samma sak som att det är vad jag politiskt alltid företräder eftersom politikens villkor också är att man är en del av ett parti där majoritetsbeslut gäller. Mitt bloggande har ändå varit en viktig kanal för att ge uttryck för vad jag tycker. Det ska man också ge uttryck för i sitt parti, även om man måste finna sig i att i den politiska rollen följa majoritetsbesluten. Är man dessutom partiföreträdare i någon form måste man absolut följa den majoritetsbeslutade linjen. Konflikt? Inte om man tycker att de ledande företrädarna ska väljas direkt av folket. Det tycker jag. Bland politiker i Sverige tror jag att jag är svensk mästare i bloggande. Det gör mig sannolikt också till den mest transparenta politikern i Sverige. Det vill jag vara. "Trots" att det även visar att man måste kompromissa med sina egna åsikter när man är med i ett politiskt parti. Det ska inte avskräcka från engagemang. Genom att engagera sig politiskt kan man ändå påverka mer än som enskild individ. Jag fortsätter nog ett tag till. 4.000 blogginlägg är ett mått.
Rankingar är utmärkta i rätt sammanhang. Inte minst mellan kommuner för att se vilka som kan leverera mycket goda skolresultat för till exempel ett skattetryck på medelnivå. Eller vilka som till ett skattetryck på medelnivå kan leverera en äldreomsorg som uppskattas av de allra flesta. Eller vilka som har minst administrativ personal per tusen medarbetare. Karin Pihl, GP, har dock rätt i att det inte alltid är klokt att använda rankingar. Att det ändå görs i flera sammanhang som är "olämpliga" är att det är kommersiellt smart. Vi människor gillar rankingar. Även när våra lag presterar mindre bra eller om vi bland snygghetsrankingarna kommer i nedre halvan. Vi gillar inte att vara på den nedre halvan, men vi gillar att följa rankingar. Det är spännande.
"Så länge gränsen mellan vad som är en vara och vad som inte är det upprätthålls är rankingsystem ett sätt att stärka konsumentmakten. Men det gäller bara så länge kapitalismens logik inte letar sig in i andra sfärer. Nu för tiden är vi inte bara kunder på marknaden, utan också i relation till offentlig service. Men "kunden" har inte alltid rätt. Den förälder som är missnöjd över att sonen inte fick högsta betyg i alla ämnen och sätter en nolla i rankingsystemet är kanske inte en helt tillförlitlig källa för att bedöma skolans kvalitet. Ändå måste lärarna och rektorn förhålla sig till det, och kanske ger de hellre ett glädjebetyg än får dåliga poäng i kommunens enkät. Ranking kan inte bara lätt korrumperas, den kan också korrumpera."
"Som mest cyniskt är ranking när det tillämpas i sammanhang där det är uppenbart att värdet inte kan översättas i siffror på en skala. Som exempelvis i kärlekslivet."
https://www.gp.se/ledare/allt-i-livet-kan-inte-betygs%C3%A4ttas-1.38209975
Varför inte även genomföra rankingar av personer som blivit uteslutna av ett parti? Vissa partier är flitigare på uteslutningar än andra. Varför inte skala 10-1. 10 = uppenbart och rätt, 1 = uppenbart ett offer för maktstrider. Vilken ranking skulle jag få av oberoende och objektiva domare? Det vet jag, 1. Och jag begärde i samband med min uteslutning att Lööf & company offentligt skulle redogöra för skälen. Det gjordes aldrig. Jag fick inte ens vara med på ett medlemsmöte där många arga lokala centerpartister (som aldrig upplevt annat än mitt inkluderande ledarskap) var med och där partiledningen inte lyckades övertyga någon, utöver dem som maktkuppat, om att det fanns rimliga skäl för uteslutning. Det är intressant att Arthursson igår säger som han gör om mig. De visar tydligt att de skyddar sina vänner och gör ett ”sloppy” jobb med många andra ärenden. Jag skulle aldrig vara i närheten av det dåliga omdöme som Federley uppvisat. Och fegisarna Arthursson och Lööf har aldrig vågat möta mig och berätta vad de har för bärande argument för sin uteslutning. Jag är mycket glad för att det blev så eftersom jag annars hade lämnat Centerpartiet när de gjorde den svekfulla Januariöverenskommelsen. Då hade jag inte som nu haft goda skäl för att fortsätta mitt kommunalrådslöfte till Uppsalaborna.
"Centerpartiet har i närtid uteslutit flera företrädare av olika skäl. I mars 2018 uteslöts två centerpartistiska nämndemän i Solna tingsrätt, Ebtisam Aldebe och Hasan Fransson, för att de drivit igenom en friande misshandelsdom som fick hård kritik. I augusti samma år uteslöts partiets toppnamn på riksdagslistan i Göteborg, Mikail Yüksel, med hänvisning till att han tidigare haft samröre med den turkiska högerextrema organisationen Grå vargarna. Mikail Yüksel själv förnekade att så var fallet. Och i december det året uteslöts kommunalrådet i Uppsala Stefan Hanna med motiveringen att han skapat ”en kultur som ger upphov till rädsla och tystnad bland enskilda medlemmar”. Men Michael Arthursson tror inte att att något uteslutningsärende kommer att väckas mot Federley. Han tycker inte att Federleys fel kan jämställas med vad Mikail Yüksel och Stefan Hanna hade gjort.
– I det ena fallet var det en person som var involverad i en odemokratisk organisation. I det andra fallet var det personliga beteenden mot andra personer. Det var vad de själva hade gjort på ett annat sätt.""
Enda kommentaren som någon har lagt här på mycket länge och så tog du bort den igår - ska man skratta eller gråta?
SvaraRaderaBer om ursäkt Anders! Det blev fel! Jag hoppas att den kommentaren nu åter är synlig!
SvaraRaderaTopp! ��
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera