Hatiska & destruktiva

Säljer polarisering?
Kan hat vara något positivt beroende av vem som är budbäraren? Kan hat på något sätt vara positivt för samhällsutvecklingen? Frågar du mig är svaret tveklöst nej på den frågan. De mörka och bruna krafterna sprids snabbt i Europa som klassiska konsekvenser av att överbelånade välfärdssamhällen faller sönder. Framförallt den unga, arbetslösa och arga gruppen män är fylld av hat och enkla förklaringar till varför de har det så upplevt dåligt. Dessa män är ibland mörka och bruna och ibland mörka och röda. Är hatet från mörka och bruna värre än hatet från mörka och röda? Har inte båda dessa politiska ytterligheter en oroande snäv problemformulering? Är inte båda dessa ytterligheter exempel på destruktiva och hatiska krafter som bara för med sig en förvärrad ekonomi och mänskligt lidande? Vad lär vår historia oss? De unga, arbetslösa och arga har uppenbarligen inga mor och farföräldrar som kan tala om vad som hände på 30- och 40-talet.

Visst var det viktigt och bra att många människor demonstrerade sin avsky mot rasism och allmän inskränkthet i Kärrtorp. Samtidigt kan jag inte annat än tycka att det var mycket dåligt att extrema vänsterkrafter tilläts kidnappa övningen. Några medier och några av mina vänner vittnar om vilka ordval dessa vänstermänniskor använde mot t ex SDs partiledare Åkesson. Det är ovärdigt och smaklöst. Det är dessutom kontraproduktivt om man vill att SDs framgångar bland invånarna ska minska. De mörka röda krafterna har mycket att lära av Mandela och Ghandi. Vilket ansvar har medierna för en balanserad beskrivning av det som händer? Särskilt viktigt att reflektera över Britta Svensson, Expressens, reflektioner ifrån manifestationen.
http://www.expressen.se/kronikorer/britta-svensson/britta-svensson-raddare-och-ledsnare-an-nar-jag-akte-dit/
http://www.unt.se/sverige/16-000-mot-rasism-i-karrtorp-2769966.aspx
http://www.dn.se/ledare/huvudledare/pa-marsch-igen/
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article18071206.ab

Helhetsperspektiv
Visst är det viktigt att se och försvara individer som far illa. Det kan bara vara sjuka människor som inte känner medlidande med dem som har det svårt. Samtidigt brottas samhällsbygget ständigt med att balansera skyldigheter mot rättigheter. Var går gränsen mellan det egna ansvaret och övrigas ansvar? Hur mycket ansvar för hela världens problem klarar en plats hållbart av att försöka lösa? Det
är lätt att tycka att den som inte har ett boende ska få det av dem som anses kunna ge det till dem. I Uppsala erbjuder vi hemlösa övernattningsmöjligheter och de möjligheterna är sällan fulla. Hur pedagogiskt förklarar du för en 26 årig man som jobbar hårt inom hemtjänsten att han knappt har råd med sin etta samtidigt som andra ska få ett boende på andras bekostnad under överskådlig tid? Det är viktiga frågor att kunna besvara för att inte 26åringen ska välja att lägga sin röst på partier med enkla lösningar på komplexa utmaningar.
http://www.unt.se/ledare/ett-akut-problem-aret-om-2768700.aspx

Klarar media av sitt ansvar?
Medierna har en mäktig särställning i vårt samhälle. De kan lyfta och krossa individer lätt och när fel begås blir det i bästa fall en liten fotnot om misstaget. I den fria pressens namn anses det rätt med den ordningen. Hanne Kjöller på DNs ledarredaktion är en frisk fläkt. Hon vågar t o m kritisera sitt eget skrå. Jag delar helt hennes syn att mediernas offerjournalistik snedvrider verkligheten. Allt för ofta blir en betraktelse för ensidig (t ex om kärrtorpsmanifestationen) och ofta, allt för ofta, beskriv undantag som det allmänt giltiga. Är det bra för samhällsutvecklingen och för en "nykter" samhällsdebatt?
http://www.dn.se/ledare/signerat/mediemakt-jammer-och-tidningselande/

Verkligheten?
I dagens UNT är det ett reportage om att flertalet av dagens ledande Uppsalapolitiker tros vara kvar efter valet 2014. När jag blev uppringd fick jag i princip tre frågor. Varför tror jag att jag fått ett så stort stöd av Centerpartistera? Varför politik istället för näringsliv och vad är skillnaderna? Skulle jag kunna tänka mig ett politiskt engagemang på riksplanet? Jag svarade rätt omfattande på frågorna. Det redigerades ner till några få påstådda citat från mig. Citat som inte stämmer eftersom de är delar av olika svar på frågor. Jag säger inte att det som står där i sak är fel men det beskriver inte nyanserna i mina svar. Jag beskrivs också som en kontroversiell politiker. Är det inte intressant att man är kontroversiell bara för att jag säger sanningar och tycker genuint illa om politiskt korrekthet som ofta innebär att undvika att ta i och resonera om stora problem.

Jag tror de allra flesta journalister gör så gott de kan med begränsade resurser och mycket pressade tidsplaner. Mediernas roll är viktig. Klarar de av den rollen på ett objektivt och kvalitativt sätt? Vad tycker Hanne Kjöller? Om inte, hur löser vi det problemet?