Politiker ska låta bli lönefrågor
En av Sveriges globala konkurrensfördelar är att vi varit och är imponerande duktiga på systemtänkande. Vi får nog tacka Axel Oxenstierna och många duktiga ingenjörer på 1800- och 1900-talet som lade den grunden. Inte minst byggdes världens bästa energisystem som snabbt sabbades av politiker. Än så länge har politiker inte sabbat hur lönerörelsen sköts i Sverige. Vissa politiker har dock starka åsikter om vilka löner vissa yrken ska ha…. Det politiker sedan flera år istället borde ha ägnat tid åt är hur den nya fördelningspolitiken ska byggas upp. Det brådskar och den kräver beslut som berör hela EU. I takt med att artificiell intelligens tar över väldigt många jobb kommer fackens balanserande makt mot starka arbetsgivare kraftigt försvagad. Jag är helt övertygad om att balanserande krafter är bra för alla helheter. Det är bland annat därför jag hoppas att EU och USA kan agera som ett i förhandlingar med Kina/BRICS. Det kommer att krävas för att uppnå en bra balans mellan dessa stora kraftfält. Ett kraftfält som beskrivs som på dekis och ett på stark frammarsch. Balans är bästa metod för att undvika stora ödesdigra krig. Det gäller också inom fördelningspolitiken. Till sist accepterar inte tillräckligt många invånare en orimlig fördelning av förmögenheter och makt.
Tyvärr har Lifvendahl rätt. Politikens stora problem, som slår mot oss invånare, är att många ledande politiska företrädare inte har rimliga erfarenheter för sina svåra och viktiga uppdrag. Personligen har jag i alla förhandlingar med facken genom åren upplevt dem som mycket konstruktiva. Inom näringslivet förstår facken att ett företag måste gå ihop ekonomiskt för att överleva. Det jag inte tycker facken sköter bra är hanteringen av alla som står utanför arbetsmarknaden. Möjligen är arbetsgivarorganisationerna också ett stort problem här om man följer debatten runt Samhall. För att mycket bättre lyckas med integrationspolitiken borde vi omgående enas om vilka uppgifter som ska användas som integrerande insatser för människor som lever i långvarigt utanförskap. Insatser som kräver mätbara resultat och inte en krona mer än vad försörjningsstödet täcker.
Tove Lifvendahl, SvD, skriver läsvärt nedan.
”Det förtjänar att sägas. Men med det sagt får man ändå tillstå att just nu, i krigets och inflationens tid, visar sig modellens främsta styrka: Den viktigaste fördelen med den svenska ordningen på arbetsmarknaden är att politikerna hålls på behörigt avstånd från lönesättningen.”
”Det så kallade ”märket”, som är normen för löneökningar inom avtalstiden, fastställdes till 7,4 procent för två år, fördelat på 4,1 procent år ett och 3,3 procent år två. Dessutom innehåller avtalet avsättningar till deltids- och flexpension samt en satsning på lägstalöner under det första året.”
”Och det går lätt att föreställa sig hur det kunde ha låtit och sett ut, om politikerna och inte marknaden hade haft mandatet att värdera arbetet. Om avtalsrörelsen hade fungerat som en valrörelse – då herrar och damer till vänster och höger erbjuder no limit casino. Nu är förvisso politikerna även arbetsgivare för en stor mängd offentliganställda, men även dessa anställda kan vila tryggt i förvissningen om att det finns en långsiktig tanke bakom avtalsordningen. Det är inte kommunfullmäktige som förhandlar, utan personer med ansvarsfulla mandat att värna helheten och förutsättningarna framåt.”
”Tyvärr visar politikerna alltför sällan den förmågan i dag. I stället för att tala som vuxna till andra vuxna i tuffare tider, blir instinkten oftare att lova kortsiktiga lättnader här och nu. Politiken gör sig därmed till ett slags småbarnsföräldrar som plockar fram mönstrade plåster, i stället för att säga som det är.”
”Kanske finns det till och med en djupare lärdom att göra av avtalsrörelsen 2023, som handlar om att samhället är större än staten. Att det offentliga har misslyckats i sitt kärnuppdrag på flera områden får vi dagligen dystra nyheter om. Men på ett helt centralt område, där några av de mest avgörande frågorna för samverkan mellan människor i samhället hanteras, lyckas man i respektfull anda hitta en gemensam väg framåt. Helt utan politikernas hjälp, ”satsningar” eller makt.”
”Det är inte utan att man tänker att det vore bra, om ännu fler av våra viktiga samhällsfrågor kunde hanteras utan att politikerna fick blanda sig i.”
https://www.svd.se/a/BWm10Q/tove-lifvendahl-hall-politikerna-utanfor-rummet-med-vuxna
Vilda strejker som MTRs lokförare genomförde är inte ok! Nedan SR reportage beskriver perspektiv på den vilda strejken som kraftig förstärkte Sveriges ekonomiska problem. Det är oklokt att bryta det spelsystem där arbetsmarknadens parter förhandlar och gör upp. Det har tjänat Sverige väl. Frankrike är ett avskräckande exempel där ständiga strejker gör landet allt svagare.
https://sverigesradio.se/artikel/stora-storningar-nar-lokforare-gick-ut-i-vild-strejk
Det är hög tid för resursstarka partier att arbeta fram förslag att driva inom EU om Marknadsekonomi 2.0 där moderna metoder för rimlig fördelningspolitik ingår. Besluten om fördelningsmetoderna måste fattas på EU nivå för att ha en chans att balansera storkapitalets kortsiktiga intressen. Ramarna för våra marknadsekonomier ska demokratiskt sättas av politiken. Inom ramarna ska marknadsekonomins krafter få verka. Vilka partier tycker inte att det behövs ett ramverk för rimlig fördelningspolitik i en ny tid?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar