En kan göra stor skillnad
Det har blivit en etablerad sanning att den "Arabiska våren" och de regimer som fallit i kölvattnet av den startade med att en fattig ung man i Tunisien brände sig till döds. Han brände sig till döds för att han tyckte att de lokala myndigheterna inte var kloka som nekade honom möjligheten att sälja sina frukter där han "alltid" gjort det. Det kanske var så. Personligen tror jag att, som oftast, det var den enorma arbetslösheten bland unga akademiker som gjorde den Arabiska våren möjlig. Unga, välutbildade med hög frustrationsgrad har i alla tider varit kraften som ändrat sanningar och som omdanat samhällen. Vem blir inte frustrerad om man vill utbilda sig, utbildar sig och tror på en bättre framtid men sedan bara möter arbetslöshetens hopplöshet? I många Arabiska länder har de en stor andel välutbildade unga som inte får något jobb och som kände hopplöshet.
http://www.youtube.com/watch?v=ZQLj_JcaZcM
Är det annorlunda i väst?
Varför skulle inte historien upprepa sig även i väst? I takt med att våra unga får det allt svårare att flytta hemifrån, att finansiera sina utbildningar och att få jobb kommer även våra unga akademiker använda sin frustration till att förändra. Det positiva med en liknande utveckling är om det leder till en samhällsutveckling som blir mer hållbar. Tror du att denna ungdomliga frustration nu även kommer att omdana våra delar av världen? Kan möjligen det som händer i England vara startskottet? Den destruktiva 68-vågen kanske får en efterföljare i bakvattnet av det som nu startat i just England. Vad tror du?
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/studenter-protesterar-i-london_6622444.svd
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ang. studentdemon i London;
SvaraRaderaKommer något att förändras? Förmodligen inte. Problemen som vi ser runt om oss i post industrialiserade, och globaliserade länder ligger med all sannolikhet i faktumen att vi är för många i systemen. Det är vad jag tror. Låt oss leka lite med tanken teoretiskt:
- Det finns allt färre ”högproduktiva” arbetsplatser kvar där verksamhet sker ”en masse” (som i större fabriker, byggbranschen osv) och där följaktligen det går att beskatta folk i en sådan omfattning så att det går att bekosta saker som subventionerad universitetsutbildning för alla. Kvar finns i allt högre grad ”lågproduktiva” arbeten. Man harvar i kassor på gigantiska snabbköp, kränger konsumtionsvaror på provision eller flippar burgare. Följden blir att staten får allt svårare att bekosta sådant som folk tar för givet.
- Vänstersvaret att hårdare beskatta den rikare delen av befolkningen fungerar bara till en viss smärtpunkt, sedan flyttar folk resurserna utomlands. Kvar blir låginkomsttagare och kapitalägare av den lägre kalibern som får ta smällen, i och med att de inte har nätverken och resurserna att flytta sina tillgångar utomlands. Vad man skall göra när dessa resurser tar slut har jag aldrig fått ett klart svar på. Till detta hör att innovation och allmän produktivitetsutveckling dämpas vid mycket hög beskattning, speciellt av aktiviteter som det är lätt för staten att komma åt; arbete, sparande och transaktioner.
- Det liberala svaret att sänka beskattning och reglering för att ”tjuvstarta” beskattningsbar tillväxt har ju hitintills inte fallit ut så bra. Det växer fortfarande inte i en sådan grad så att den reella arbetslösheten trycks ner, så man kan extrahera mer skattepengar från detta ”nya”. Det är som bekant fortfarande samma förbannade storföretag sedan början av nittonhundratalet som håller maskinen igång. Folk är fortfarande arbetslösa. Vad man skall göra när det likt förbannat inte växer har jag inte heller fått svar på.
- Socialdemokraternas/labours idé om att med skattemedel bogsera fram konstgjorda arbeten som (det är tänkt, antar jag) ska snurra av egen kraft efter startperioden, och ur detta stampa fram nya skattepengar har ju fungerat… sådär…
Summa summarum så är denna demonstration mot skolavgifter bara ett symptom på den grundläggande problemet:
i) Vi är för många människor som konsumerar för mycket resurser.
ii) Det går inte att utöka resursuttaget i systemet. Betänk att vi är blockerade åt båda håll: det går inte att öka skatterna för att täppa igen hålen, för då försvinner resurserna utomlands. Det går inte heller att skära mer i social service och liknande för att få loss pengar där. Då blir det krig på gatorna, den möjligheten förbrukades på nittiotalet.
Vad göra? Tja. Det finns två logiska alternativ: Bli färre. Eller bli mer produktiva, billigare och mer snabbfotade mot de förändringar som kommer. Detta kommer med all säkerhet att leda till att saker som vi tog för givet, inte längre kommer att vara där. Öka studieavgiften är bara början. Snart kommer det säkert att muttras om behovsprövade bidrag, ”höja ribban” för att komma åt de offentliga hjälpfunktionerna och premiera överpresterare på alla nivåer. Tonen kommer att bli kärvare mot arbetslösa, socialt utsatta och missbrukare. Tyvärr.
Men vad skall man göra? Finns det x resurser och y antal människor, kan varje människa max konsumera z resurser. Enkel skolmatte egentligen.
Imponerande inlägg! Jag tror inte att det blir som förr. Jag tror definitivt är i början av ett stort paradigmskifte. Jag tror inte vi blir färre utan fler. Jag tror absolut finansmarknadens allt för kortsiktiga och egoistiska kultur kommer att bli sundare. Jag tror att energiförsörjningen inom kort kommer att bli en akut och svårlöst fråga. Jag tror oxå, tyvärr, att vi står inför en stark generationskonflikt då de ungas förutsättningar ställs mot äldres önskan om mer i en kortsiktigt krympande ekonomi.
SvaraRadera