Sjuk sjukvård

Ledarskap, ledarskap och ledarskap

Är ansvarsrollerna tydliga inom svensk offentlig förvaltning? Om vi bortser ifrån att politiken inte kännbart kan utkrävas ansvar på annat sätt än att partier kan förlora sina mandat i politiska församlingar är ansvarsrollerna enligt mig tydliga mellan vad en kommun, en region och staten ansvarar för. Det regleras i lag och Axel Oxenstiernas byråkratiska principer gäller än idag. 

Huvudproblemet i dagens politiska värld är att de som är högst upp i beslutskedjan ofta inte är stora nog för sina uppgifter. Broilerismen har gjort offentlig sektor för stor och för ineffektiv. Det finns idag massor av välavlönade tjänstemän som ska vara kunniga inom sina sakområden. Och mängden offentligt finansierade människor har ökat kraftigt sedan 1970-talet. Allt är inte negativt med denna absurda expansion. Utan denna expansion hade till exempel aldrig kvinnor i Sverige blivit som idag, världens mest jämställda med männen. Nu räcker det, sjukvårdens tillgänglighet och kvalité måste kraftigt stärkas. 

I UNT skriver Rudström en ledare om sjukvårdens problem.

"Förre näringslivs-vd:n Leif Östling (han med ”vad fan får jag för pengarna”) är inget undantag. ”Låt regionerna ta över ansvaret för skola och äldreomsorg”, skriver han på DN Debatt (29/12). Östling sågar välfärden på punkt efter punkt: Skatteutjämningssystemet. Organisationen. Och ledarskapet inom vården och skolan som han anser är grunden till de dåliga resultaten. ”Pengar in i systemet har inget samband med den kvalitet som kommer ut”, skriver han. I artikeln upprepas många av de fakta som tidigare synts här på ledarsidan, särskilt vad gäller vården. Priset för hälso- och sjukvården har tredubblats på 20 år, till dagens 400 miljarder kronor, samtidigt som läkarna blivit dubbelt så många. Ändå blir vårdköerna längre, mycket beroende på att doktorn gör så mycket annat än att träffa patienter."

"För en adekvat jämförelse får man ta hänsyn till priserna och befolkningsökningen. Och det stämmer att sjukvårdens andel av bnp mer än fördubblats på 50 år, från 5,5 procent 1970 till 11,3 procent 2021. Men man bör också beakta den stora vinsten med utvecklingen inom vården det senaste halvseklet – nästan tio års längre medellivslängd!"

"Betydligt värre är då det faktum hur pengarna används. Visst anställs det fler läkare, och även sjuksköterskor, men de har allt mindre tid för patienterna. En svensk sjukhusläkare träffar i snitt två per dag medan en primärvårdsläkare kommer upp i 13. Här sticker Sverige ut på ett mycket negativt sätt. Tillsammans med rapporterna om stressen inom vården blir den ofrånkomliga slutsatsen att läkarna och sjuksköterskorna har andra uppgifter som tar mycket tid och kraft."

"Antalet anställda i landets 21 regioner ökade kraftigt mellan 2019 och 2023, delvis beroende på extra pandemitillskott från staten. Från 2022 till 2023 ökade antalet administratörer i samtliga regioner, enligt Dagens Samhälle (UNT Ledare 3/6 2024). Antalet anställda på regionkontoret i Uppsala ökade från 680 personer 2023 till 765 i fjol. Vilka är alla dessa administratörer?"

"Leif Östling har uppgiften att enbart renodlade ”handläggare” ökade med 15,5 procent 2019-2023. Det rör sig också om folk med titeln planerare eller strateger, eller med olika funktioner på HR-avdelningarna. Självklart kommer alla dessa yrkesmänniskor att producera mängder av dokument, undersökningar och nya strategier, alla med syftet att på olika sätt förbättra vården. På vägen dit kommer de också att sysselsätta läkarna och sjuksköterskorna."

"Men makten över tiden med patienterna är avgörande. Den ska ligga hos folkvalda politiker, oberoende av om det är kommun, region eller stat, men har på 2000-talet skänkts bort till yrkesgrupper som ingen vill, kan eller törs ifrågasätta. Leif Östling har helt rätt i att det kokar ned till en ledarskapsfråga. Vilket har upprepats många gånger här på ledarsidan: Det här är ingen naturlag. Säg inte bara att ni ska ”minska på administrationen”. Ta tillbaka makten över sjukvården."

https://www.unt.se/ledare/ledarkronika/artikel/darfor-har-lakarna-inte-tid-med-patienterna/rmyovx2r 

Jag känner Leif Östling. Han har varit en imponerande VD för Scania och gjort stor positiv nytta för svenskt näringsliv. Han är en smart, handlingskraftig men också enkel person. Enkelheten i hans budskap är säkert ett av huvudskälen till varför hans ledarskap varit så framgångsrikt. I frågan om hur skolan och sjukvården ska organiseras anser jag dock att han har fel. Skolan kan drivas som idag men kommunernas politiker måste våga leda mera. Sjukvården bör delas upp mellan kommuner och staten. Staten får ta specialistsjukvård inklusive forskning och akutverksamhet och kommunerna får ta ansvar för primärvården. Bifogar Leifs debattartikel nedan, han har helt rätt det är ett ledarskapsproblem! Så länge väljarna röstar fram personer att leda som inte kan leda blir det så illa som det blivit. 

https://www.dn.se/debatt/lat-regionerna-ta-over-ansvaret-for-skola-och-aldreomsorg/