Skadlig konsensus

Urspårad utveckling

Väldigt många av de ledande tjänstemännen, kopplade till spårvägsprojektet i Uppsala, är inte skattebetalare i Uppsala. Precis som den förra stadsdirektören är många av dem Stockholmare. Det anser jag vara en besvärande ordning då de inte privat behöver ta några ekonomiska eller praktiska konsekvenser av en regional- och kommunal felsatsning i Uppsala. Jag säger inte att dessa tjänstemän är dåliga. Jag säger att de saknar ”Skin in the game”. 

Det finns inget klokt och generellt tjänstemannaansvar. Det är dåligt. Uppsalas förra stadsdirektör lyfte då och då att det är politiken som ska bestämma. Så är det MEN det är allt mer välbetalda tjänstemän som ska vara experter. I min värld innebär det att tjänstemän som förstår att politikers idéer och önskemål är dåliga måste säga det så att även oppositionen får höra det. All offentlig personal får sin lön från skattebetalarna. Men varför ska en stadsdirektör som inte är ansvarig för något säga nej till något som de styrande politikerna önskar? Det enda de riskerar då är att få sparken. Incitamenten för stor professionell integritet är låga och inga på arbetsmarknaden har fått upp sina löner så fort och mycket som ledande kommunala tjänstemän de senaste 15 åren. Den löneutvecklingen måste mycket bättre matchas mot ett yrkesansvar som är mer än att lyda dem som styr. 

Patrik Kronqvist, Expressen, skriver läsvärt om en tjänsteman som återkommande stått upp mot dumhet. Så ska det vara! Han har tydligen nu fått sparken. Nedan en läsvärd artikel. 

”Aktivistiska tjänstemän är ofta ett problem – som när djurrättsaktivister på myndigheter låter sina beslut färgas av den egna övertygelsen. Men Ole Settergrens engagemang är av ett annat slag. I grunden är det ett klassiskt tjänstemannaideal han står upp för. Myndigheter ska fatta korrekta beslut och våga erkänna när det blivit fel.

– Den starka konsensuskulturen i Sverige är väldigt skadlig. Det är en slags ömsesidig överenskommelse mellan politiker och myndigheter att inte genera varandra med kritik. Därmed lär vi oss inte av våra fel, säger han på telefon.”

”Genom sitt agerande blottlägger Ole Settergren det svenska hyckleriet. I högtidstalen älskar det offentliga Sverige ju normkritik, visselblåsare och öppenhet. Men knappast i vardagen. Om man nämner Settergrens namn bland opinionsbildare, politiker och höga tjänstemän får många något osäkert och plågat i blicken. Sällan har någon något att invända mot hans argument. Men ändå är det som att många anser att Ole Settergren hör hemma i giftskåpet. Hans engagemang och oförmåga att värna god stämning framstår som suspekt.”

”Har du några råd för unga tjänstemän som vill gå i dina fotspår och engagera sig privat i olika frågor?

– Nej, jag skulle avråda dem från att göra det. Det är jättejobbigt och man förlorar jobbet till slut. Men om man är lagd åt det hållet är det livgivande.”

Återinför tjänstemannaansvaret fullt ut så att till exempel en sakkunnig tjänsteman, som förväntas vara duktig inom sitt sakområde, kan få sparken om hen inte ropar ”varg” så att oppositionen hör när naiva eller ideologiskt insnöade politiker kräver något som är mycket dumt. Då skyddas invånarintresset mycket bättre än nu!