Livets slutskede

Det är underbart att leva. En chans att utvecklas, älska och bidra till att skapa. En chans att känna gemenskap och att tillsammans med andra skapa många gemensamma stunder av glädje. Redan som äldre tonåring fick jag möta människor som var i livets slutskede och som dog. Jag jobbade mycket extra inom Akademiska sjukhuset och extravak var en av mina tidiga specialiteter. Första gången det sista andetaget inträffade under mitt extravak var en kvinna i 70-års åldern som fått en massiv hjärtinfarkt som hon inte repade sig från. Tankarna rusade i mitt huvud när jag för första gången var i en situation där jag aktivt försökte ge en medmänniska ömhet i den stund vi alla kommer att möta, dödens stund. Jag har varit med om många liknande situationer. Min ex fru höll på att bli den första i min närhet som lämnat detta liv. Som tur var överlevde hon efter en tapper kamp mot cancer. Under den tiden hade jag många svåra och sorgsna stunder men jag slapp konstatera att en nära och kär hade lämnat mig för alltid. Jag har förmånen att som 45 åring ha alla mina nära släktingar och vänner i livet. För första gången tvingas jag idag konstatera att min kära mormor, efter en kortare tids sjukdom, har en mycket jobbig situation och kanske lämnar oss inom kort. Jag skall snart gå till henne igen. Tillsammans med många släktingar vakar vi vid hennes sida. När jag tidigare idag besökte henne blev jag så tagen av stundens allvar att tårarna rann. Min mormor har haft ett långt och händelserikt liv. Hon har alltid varit väldigt klar och snabbtänkt. Hon är gammal. Tanken på att hon har det väldigt jobbigt och att hon fysiskt snart inte skall finnas i mitt liv kändes stort och konstigt. Hon är min mormor och jag är en del av henne. Det känns ordentligt i själen att se henne må dåligt. Jag hoppas att hon snart tillfrisknar eller att hon snart slipper lida och får gå till nästa dimension där jag hoppas vi möts igen. Sjukvårdspersonalen på Akademiska sjukhuset är fantastiska!