Allt för många börjar ge upp
Jag träffar allt för många som börjar ge upp inom Polis och Socialtjänst. Allt fler uttrycker farlig hopplöshet. De senaste årens regeringar och riksdagar har onekligen svikit den befolknings bästa de ska företräda. Jag tror inte de har gjort det avsiktligt med få undantag. Det är sannolikt en konsekvens av broilifieringen av politiken och att glappet mellan invånarna och dem de ska företräda har blivit på tok för stort. Du tror väl inte på allvar att tillräckligt många verklighetsbeskrivningar och problem lyfts från till exempel sossarnas första linje av politiker till dess topp? I den broilerkultur vi fått inom politiken slickar karriäristerna uppåt och säger det som anses bra att säga för dem som nått toppen. Det är ju de som just nu kan ge dem värdefulla uppdrag…. Och toppolitiker lever i sin fina och för 95% av befolkningen verklighetsfrämmande ”bubbla”. Raljerar jag? Nej. Jag är övertygad om att det är så. Det bästa beviset för det är att SD fått ett så starkt väljarstöd eftersom vare sig S eller M hade särskilt många politiker som vågade säga sanningar om problemen och volymernas konsekvenser. En sosse som gjort det år efter år är Boel Godner. Kommunstyrelsens ordförande i Södertälje. År efter år har hon ”uppträtt” på seminarier i till exempel i Almedalen och beskrivit sin kommuns verklighet och dess konsekvenser. År efter år har gått utan att hennes och flera kommunpolitiker i Södertälje fick gehör för några av de lagförändringar de efterfrågade. När jag gjorde min utanförskapsturné 2015 träffade jag Godner, och faktiskt även en klok miljöpartist, när jag hade några studiedagar i Södertälje. Det är illa när broilifieringen gjort avståndet mellan verkligheten och politikernas övergripande takbelysningen för långt.
Även om Sverige sakta sakta närmar sig någon variant av dansk hantering av utanförskapsproblemen är huvudproblemet att många av Sveriges ledande politiker saknar det som danska och övriga nordiska politiker har mycket mer av. De är mer pragmatiska och skyndsamma i sina problemlösningsprocesser. Återigen riktar jag problemljuset mot broilifieringen av svensk toppolitik. Människor som saknar ”skit under naglarna” lutar sig mot det de kan, ideologisk positionering, politiskt intrigerande och prat, prat, prat och ännu mer prat. I en broilifieringskultur blir pratet mest prat eftersom det i avsaknad av pragmatism leder till verbal (prat) polarisering (man står i sitt ensamma hörn och skriker utan vilja eller förmåga att jobba för möjliga kompromisser) och hanterbara problem blir stora problem. Så stora att allt fler närmast fronten ger upp. Jämfört med våra nordiska grannar har Sverige dragit på sig en mycket stor volym av utanförskapsproblem. Allt fler som arbetar inom socialtjänsten, Polisen, skolorna, sjukvården och omsorgen ger upp eller vill om möjligt byta jobb. Det är en farlig utveckling och ett gigantiskt misslyckande av Lööf och company.
Med den drucknes envishet pekar jag på den misslyckade migrationspolitiken och den obefintliga integrationspolitiken som huvudorsaker till det svenska förfallet. Och nej, jag är inte rasist. Jag är för ett väl fungerande, hälsofrämjande, tryggt och rättvist samhällsbygge. Vi behöver nu kraftfullt inkludera alla invandrare som kommit till Sverige de senaste 30 åren. Många är redan fantastiska värdeskapande invånare i vårt gemensamma samhällsbygge. Allt för många är det inte av många olika skäl. Nu måste alla vuxna som kan arbeta också göra det om än i någon form av samhällstjänst om man långvarigt lever på bidrag. Språkträningen i svenska måste växlas upp och kopplas till negativa bidragskonsekvenser om man inte lär sig rimlig svenska efter år av Svenska För Invandrare. Alla måste lära sig att i Sverige gäller svenska lagar ALLA jämlikt utan undantag och vi accepterar inte parallellsystem där till exempel klanledare är domare när brott begåtts eller beslutas om. Parallellt med detta kraftfulla integrationsarbete måste vi försöka attrahera kompetensinvandring från alla jordens hörn. Specialistkompetens som näringsliv och universiteten skriker efter och behöver för att vara konkurrenskraftiga. Dessa krafter är självförsörjande men även de behöver träning i att förstå de kulturella skillnaderna mellan därifrån de kommer och Sverige. Stängda gränser är en dålig idé. Tills vi fått ordning på tryggheten, skolan, vården och omsorgen ska dock invandringen begränsad till självförsörjande invandring. De självförsörjande invandrarna bidrar också till finansieringen av den dyra integrationspolitiken som är nödvändig. Så kan vi väcka hoppet hos allt fler inom viktiga yrken som börjar känna hopplöshet.
För att klara denna nödvändiga förändring krävs att de som ska utvisas utvisas, att de som dömts till brott och ska utvisas får avtjäna sitt fängelsestraff utomlands och att vi som britterna börjar handlägga asylärenden utanför Sveriges gränser. Det blir dessutom mest rättvist för dem som vill fly och som hänvisar till asylrätten. Inte minst motverkar det sista den organiserade handel av ekonomiska ”flyktingar” som idag äger rum. En organiserad flyktinghandel som i till exempel USA är starkt kopplad till Mexikanska knarkkarteller.
Håkan Boström, GP, skriver läsvärt om en urspårad asylrätt nedan:
”Föreställningen att det skulle vara en mänsklig rättighet att söka permanent asyl i just världens rikaste länder har förstås inget med asylrättens grundtanke att göra – att ge tillfälligt skydd undan krig och förföljelse.”
”Det är svårt att tänka sig ett mer bisarrt hycklande och samtidigt direkt inhumant system än det nuvarande där Europa gör allt för att hålla flyktingar borta från kontinenten, men samtidigt håller fast vid ett regelverk som får människor att drunkna vid dess stränder. Det finns inget humant med detta över huvud taget.”
”Asyllagstiftningen har varit obsolet i flera decennier, eftersom den i praktiken förutsatt marginell migration. Någon modell som liknar den brittiska kommer förr eller senare bli allmängods. Den innebär trots allt att de som verkligen saknar alternativ kan få skydd, medan den stora mängd människor som idag söker ett bättre liv i Europa inser att det måste ske på andra vägar än genom att söka asyl.”
”Europa bör inte stänga sina gränser helt. Likt Storbritannien och Kanada bör man hålla öppet för kvalificerad arbetskraftsinvandring. Den som kan garantera långsiktig försörjning till sina närstående bör även ha möjlighet att ta hit dem. Europa kan också – som i fallet Ukraina – behöva öppna sina gränser vid konflikt i närområdet.”
https://www.gp.se/ledare/britterna-visar-v%C3%A4gen-i-asylpolitiken-1.74940640
Nu är hög tid att tända hopp inhemskt i Sverige. Hopp bland många i utanförskapsområden som känner hopplöshet. Hopp bland många poliser, socialarbetare, lärare och sjukvårdspersonal som känner allt mer trötthet och hopplöshet. Vi kan vända Uppsalas och Sveriges negativa utveckling. Det kräver dock nytt politiskt ledarskap för att det ska bli verklighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar