Stärk invånarinflytandet
Centraliseringen av makt inom politiken är ytterligare ett exempel på hur många partier tappat förmåga att bra bidra till positiv samhällsutveckling. I en tid då privatpersoner och företag blir allt mer nätverksorienterade och flexibla är partierna mycket toppstyrda. En topp som också själva tar sig friheten att snabbt byta fot utan rimlig förankring bland medlemmarna.
I Sverige har rikspolitiken allt mer blivit ett skådespel istället för ett fotarbete för att försöka få lagstiftningarna att leda mot en önskad framtid. Kanske inte förvånande då den svenska regeringen och riksdagen defacto styr allt mindre. Världsmarknader, EU och snart NATO påverkar de svenska politiska möjligheterna kraftigt. Inom politiken sätts ramverken allt mer i sammanhang där svenska representanter är i kraftig minoritet. Tänk dig ett möte där Stockholms representanter träffar Ockelbos och förhandlar…
Även lokalt har de flesta partier distanserat sig från invånarna och ”vet bäst” vad de behöver… I till exempel Uppsala gick man inte tydligt till val med att driva igenom det så kallade Uppsalapaketet. En massiv, på kort tid, koncentrerad bebyggelse till Uppsala stads södra stadsdelar. Så får man inte bete sig i den typ av demokrati jag tror på. I den säkerställer man ett starkt stöd för stora planer och förändringar bland den befolkning man ska företräda. Företräda borde alla förstå innebär starkt förankrat.
Jag har sagt det förr. Jag säger det igen. Om riksdagen ska ha 349 ledamöter måste den församlingen få ansvaret för specialistsjukvården. De har för lite viktiga uppgifter på sitt bord som de själva styr över. De statliga bolagen styrs genom ägardirektiv och aktiebolagslagen. Även myndigheterna styrs genom regleringsbrev. Med fördel kan regionerna avvecklas som egen politisk nivå på annat sätt än att de riksdagsvalda, som väljs per län, får ta även ett regionalt ansvar.
Vill du ha ett exempel på ett parti som verkligen svajat och som fortsätter att röra till det är Centerpartiet ett tydligt exempel. Vilken extrem förändring från Maud Olofssons och Lööfs första år som partiledare. Det är lätt att förstå att vi inte bara har en ny ekonomisk kris i Sverige. Vi har onekligen en politisk kris. Det är olyckligt i de tider som stundar. Om man tror på demokratin på mer sätt än att den är en karriärväg måste man kunna förhandla med alla folkvalda. Om de förhandlingarna går bra får man stå upp för det, oavsett vilket parti man valt att samarbeta med för att nå så långt som möjligt i önskad riktning. I Centerpartiets fall är det omöjligt att se hur de kan gå mer åt önskat håll med V än inom ett borgerligt samarbete. Och Lööfs dröm om att i vart fall avsluta den politiska karriären som Maud Olofsson, som vice statsminister, har jag svårt att se att V accepterar. Rörigt är det.
"Annie Lööf använder ofta bilden av att partierna ska sitta kring ett bord för att lösa komplicerade frågor. Det behöver inte vara något dåligt. Däremot går det emot Centerpartiets strategi av att vägra förhandla med Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. För de verkar inte vara inbjudna till Centerpartiets runda bord?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar