Dåliga förlorare

Byt parti 

Hur mycket kan en eller några få falanger få förstöra för en majoritet? Att minoriteter i ett parti kan göra stor skada finns det gott om exempel på, inte minst i Uppsala. Liberalerna är det riksparti som plågas mest av interna falangstrider. Gång efter gång fattar en majoritet beslut om vilken politisk väg de ska vandra. Gång efter gång bråkar en minoritet öppet och accepterar inte det vägval en majoritet beslutat om. Det gör att väljarna inte vågar lita på vilken väg de väljer efter valet 11/9 2022. Om dessa personer brydde sig mer än om sig själva borde de lämna partiet istället för att fortsätta att bråka. Liberalernas enda chans att överleva i riksdagen är att vara den liberala kraften i en borgerlig regering. En liberal kraft i en borgerlig regering som behöver SDs stöd för att nå makten. Ett SD som i sammanhanget kan bli landsbygdens starkaste röst. De dåliga förlorarna inom Ls maktstrider borde ta konsekvenserna av sin ovilja att följa majoritetsbesluten och försöka göra karriär inom V, C eller MP istället. 

Tyvärr handlar många ställningstaganden av enskilda politiker om egennytta. Tydligast blir det när vissa högljutt driver sin linje i en stor fråga men ändå inte väljer att lämna partiet när de väljer en annan väg. Helena Lindahl, C, blev ett tydligt exempel på egennyttan när hon beskrev allt hon satte på spel om hon fullföljde sin önskan att rösta bort Löfven. Hon valde därför att inte rösta emot Löfven och mycket tydligt visa att med henne som ledare för C skulle de tydligt vara ett borgerligt alternativ. När man anser att en majoritet har så fel, i mycket viktiga frågor, ska man våga ta konsekvenserna och lämna det politiska spelet. Eller byta parti. Om en majoritet politiker tänkte mer än på sina arvoden och titlar skulle de ta konsekvenserna och lämna ett parti som de anser spårat ur. Tyvärr fostrar det nya arvodessystemet inom politiken ännu mindre personlig integritet. Vi behöver en demokratisk reform i Sverige. Bland annat en som differentierar arvodena kopplat till tidigare meriter. 

Om Liberalerna ska överleva i riksdagen måste alla deras ledande företrädare sluta upp bakom Sabuni. Det är Ls enda chans. Om det ändå misslyckas är skulden helt hos dem som inte direkt accepterade inriktningen som Sabuni valdes för att driva.

Bawar Ismail, GP, skriver läsvärt om Liberalernas kris nedan.

”Partiet tidigare känt som Folkpartiet har inte haft det lätt på sistone. Beslutet att lämna borgerligheten till förmån för ett socialdemokratiskt samarbete lämnade partiet på urusla opinionsnivåer. Men sedan dess har Liberalernas medlemmar inte bara en gång, utan två gånger, röstat fram en ny färdriktning för partiet.”

”Först valdes Nyamko Sabuni till Jan Björklunds efterträdare. Hennes ståndpunkt var tydlig: Januariavtalet var en dålig lösning, dess syfte (att isolera vissa partier) ännu sämre, men för trovärdighetens skull är det viktigt att följa överenskommelser.”

”Sabuni ville dock ena partiet bakom ett nytt löfte till väljarna: L ska avveckla januarisamarbetet framåt valet 2022 och sedan verka för en borgerlig regering. Den frågan avgjordes också av medlemmarna efter högljudda och intensiva diskussioner. Motståndet, främst bestående av SD-fixerade Stockholmsliberaler, ville att partiet skulle fortsätta samarbetet med S för att isolera Sverigedemokraterna. Men att isolera ett eller ett annat parti har aldrig varit Nyamko Sabunis drivkraft.”

”Sabunis linje vann bland medlemmarna, partiet deklarerade att man inte har som avsikt att låsa sig fast vid ett samarbete med Socialdemokraterna. Januariavtalet skulle därför avvecklas lagom till riksdagsvalet.”

”Men Liberalerna hålls fortfarande gisslan av missnöjda företrädare som inte respekterar det vägval partiledningen och medlemmarna beslutat om. En liten minoritet på fem till sju ledamöter i L:s riksdagsgrupp vill nämligen släppa framStefan Löfven som statsminister. I deras värld är allt underordnat frågan om SD och därför kan de inte respektera utfallet i uppslitande medlemsomröstningar. Deras motvilja att anpassa sig efter partiets nya ståndpunkt i regeringsfrågan riskerar att sabba allt det Nyamko Sabuni kämpat för. Återkomsten till borgerligheten. Förtroendet hos allmänborgerliga väljare. Förnyat samarbete med riksdagens andra borgerliga partier.”

”Vem kan ta Liberalerna på allvar om en liten missnöjd minoritet, tillika dåliga förlorare, är redo att inte bara sänka sin partiledare, utan även svika majoriteten av medlemmarna som står bakom partiets nya ståndpunkt i regeringsfrågan? Vem vill rösta på ett parti där bittra företrädare vägrar följa partimedlemmarnas talan?”

”För den allmänborgerliga väljaren som Sabuni försökt locka tillbaka kan detta inte framstå som ett pålitligt parti att lägga sin röst på.”

https://www.gp.se/ledare/d%C3%A5liga-f%C3%B6rlorare-h%C3%A5ller-liberalerna-gisslan-1.50704133

https://www.expressen.se/nyheter/nyamko-sabunis-utspel-splittrar-liberalerna/

Centerpartiet fortsätter att söndra och gör vad de kan för att sabba för L. Det är också intressant. Fulspel är det gott om. Om det stämmer är det också ett av många exempel på hur toppstyrt C har blivit. Även om Nylander ogillar beroende av SD är han sannolikt inte förtjust i beroende av V heller. 

https://sverigesradio.se/artikel/uppgifter-c-har-forsokt-varva-riksdagsledamot-fran-l