Livets kretslopp

Länge hade ingen dött

Döden var inget främmande för mig från barnsben. Min mamma och styvfar arbetade inom sjukvården på Akademiska sjukhuset. I det militära fick jag en fantastisk sjukvårdsutbildning, både teoretiskt och praktiskt. Parallellt med universitetsstudier och företagande jobbade jag också mycket extra på Akademiska sjukhuset. Jag satt mycket extravak och var med om många av människolivets sista andetag. Oftast var det endast jag och den döende. Inte konstigt i vårt moderna samhälle där inte alla generationer längre lever tillsammans.

Först 29 år gammal knackade döden på ”min dörr” och för mig väldigt nära. Min dåvarande fru hade blivit svårt sjuk och var under några år väldigt nära att dö. Hennes kämparvilja, vår gemensamma kamp, vår son och läkarkonsten ”lurade” döden och efter ett par tuffa år hade den dödliga sjukdomen besegrats. Därefter gick klockan många år framåt innan min mormor, min styvfar och min morfar dog. Relativt sent i livet fick jag möta döden bland nära och kära. Jag var över 50 år när min älskade morfar dog. Älskad mest för att han var en coach i världsklass.

Igår, den 20 april 2024, dog min biologiska pappa. Främst skulle jag definiera hans vuxna liv som lärare, filosof och en extrem ”jorden runt resenär”. Miljöpartisters sämsta typ av ”klimatmänniska”, typ. Ja, ja, född i Jerusalem av min armeniska farmor, Rose, och kristna palestinska farfar, Michael. Den förstfödde av fyra bröder och en syster. George blev hans namn och hans studiebegåvning ledde till ett studiestipendium till Sverige. Där möttes min mamma och George. Och Stefan blev till. Mina biologiska föräldrar skildes tidigt och jag växte upp med ”min pappa” som var min styvfar. Relationerna mellan mig och George var mycket sällsynta. Mina barn hann ändå träffa honom och få en känsla av hans skarpa sinne och mycket ”globalt pålästa” personlighet. En personlighet som tydligt uttryckte vad han tyckte. Att han främst var lärare tycker jag var stort. Det finns ingen viktigare roll i vårt samhällsbygge. 

Vare sig min mormor, styvfar eller morfar var från Uppsala. Som sagt var min biologiska pappa från Jerusalem. Men de tre första är begravda i Uppsalas heliga mark. Att Jerusalem är världens kändaste plats och ett religiöst centrum för tre religioner känner de flesta till. De som sett serien ”The Vikings” har kanske förstått att även Uppsala är en andlig metropol mer inriktad på naturens krafter än någon enskild Gud.

Trots min dåliga relation med George var det både fint och förvånansvärt tungt att vara med honom när han igår 11:32 tog sitt sista andetag. Min sista koppling till Jerusalem, och min biologiska pappas släkt, är oåterkallelig historia. Min farmor och farfar är begravda i en kyrka precis utanför Jaffa-gate i Jerusalem. Min faster Diana är begravd i Jerusalem. En av mina farbröder är begravd i Chicago, USA. En farbror är begravd i Stockholm. Var ska jag begrava George? Var kan jag begrava honom? Var vill jag begrava honom? Religiös var han inte. Nya frågor att hantera. 

Ja, ja, det vi lär oss av naturens krafter är att livet går vidare. Och sorg och glädje gör de flesta av oss människor till de inkännande och kreativa djur vi är och som tagit oss till toppen av näringskedjan. Naturen och universums energi kommer långsiktigt alltid att vinna. För tillfället påverkar människan naturen på jorden för mycket. Hur vi sköter det kan vi prata länge om… Vad är bäst för den biologiska mångfalden, Vikingarnas naturlära eller Abrahams religiösa koncept judendom, kristendom och islam? Nu är både min styvpappa och biologiska pappa döda. Nu är jag den äldste mannen i min närmaste biologiska krets.