Invånartjänst & kulturella skillnader

Det sociala kontraktet

Individens frihet men också skyldigheter och rättigheter har varit centrala utgångspunkter för svenskt samhällsbygge under många hundra år. I takt med att alla svenskars frihet från ett starkt beroende av en partner, familjen, arbetsgivaren eller civilsamhället byggdes den starka offentliga sektorn upp som bärare av skyldigheter mot den enskilde. Förr i tiden talade man om att invånarna var medlemmar i Folket som var det gemensamma. Förr i tiden riskerade t ex barn som inte enligt lag tog hand om sina äldre att böta till den äldre som då kanske kunde ordna hjälp på annat sätt. Idag ska det sociala kontraktet och frivilliginsatser från nära, kära och civilsamhället ge våra äldre ett värdigt åldrande. Tiderna ändras i takt med vårt tänkande och ekonomiska möjligheter men svenskens strävan efter oberoende tycks bestå (och mångas beroendet av det offentliga tycks inte besvära lika mycket som alternativen).

Kulturell förståelse
När vi i Sverige jämför oss med andra västländer, eller länder varifrån många av dagens invandrare kommer ifrån, är det viktigt att förstå de kulturella skillnaderna. Om vi inte försöker förstå varandras bakgrunder blir det gemensamma samhällsbyggandet onödigt svårt. Nästan inga andra länder i världen har byggt ett samhällssystem där medborgarna är så oberoende av en partner, en familj, en arbetsgivare eller t ex ett religiöst samfund. Det är centralt att förstå detta. Om svensk integration inte ska fortsätta att misslyckas och inte erbjuda medlemmar och vårt samhälle den utveckling vi önskar, då måste denna svenska historiska beskrivning förmedlas och tydligt utgöra ingångsvärden i vårt fortsatta demokratiska samhällsbygge. Hur tydliga tror du vi är med detta för våra viktiga invandrare? Jag tror jag vet, för jag har invandrat till Sverige.

Det ekonomiska biståndet minskar
I 7 av 10 kommuner minskade det ekonomiska biståndet, socialbidraget, under perioden 2011 och 2012. I många kommuner oroar allt högre ungdomsarbetslöshet och antalet flyktingar. När den statliga etableringsersättningen för flyktingar försvinner efter två år övergår många till kommunalt försörjningsstöd. I Uppsala ökar försörjningsstödet under perioden. Siffror från Socialstyrelsen visar att den genomsnittliga försörjningsstödstiden per hushåll har ökat från 4,3 månader 1990 till  6,6 månader 2012. Under samma tid har antalet hushåll som behöver försörjningsstöd i 10-12 månader dubblerats. Under samma period har andelen hushåll med lång bidragstid gått från 14% till 31%. Många av dem som har försörjningsstöd under lång tid är nyinvandrade. I Uppsala, och sannolikt i hela Sverige, kommer Invånartjänst/välfärdsjobb vara väldigt viktiga för att snabbare stötta människor mot självförsörjning.

Invånartjänst/välfärdsjobb
Flera av de kommuner som lyckats bryta trenden med allt dyrare försörjningsstöd har fokuserat på unga mellan 18-25 år. Samtliga har ett nära samarbete mellan kommun, Arbetsförmedling och Försäkringskassan. Uppsala har nu äntligen lanserat Invånartjänst/välfärdsjobb som organiseras genom en kommunal verksamhet som kallas Navet. Jag hoppas verkligen att även Navet bidrar till att stötta enskilda mot självförsörjning bättre än vad kommunen lyckats med hittills. Det svenska sociala kontraktet måste inkludera skyldigheten att bidra till det offentligas skyldigheter gentemot medborgare och medlemmar. Allt annat är socialt och ekonomiskt ohållbart.

Gratisjobb

Endast för egen vinning?
Är möjligen den härskande ismen idag egoismen? Självklart är det viktigt att bry sig om och värna det egna välbefinnandet. Det borde samtidigt vara en självklarhet att förstå att egot mår bättre om även omgivningen mår bra. Jag tycker också att det borde vara en självklarhet att man kan engagera sig i föreningsktiviteter, välgörenhet, medmänsklighetsprojekt och omvårdnad av sina egna nära och kära utan att man alltid tycker att man skall få betalt. Egoismen tycks ha spårat ur. Kan det vara ett resultat av många ledares enorma och oförsvarliga ersättningar? Kanske.
http://www.dn.se/ledare/signerat/ingen-manniska-ar-en-o

Vems ansvar?
Finns det gränser för hur omhändertagande och generöst ett samhälle kan vara? Hur utvecklas ett samhälle som är för omhändertagande och "generöst"? Finns en risk för att det missbrukas? Är det hållbart med en stor och växande andel av registrerade invånare som lever på bidrag? Framförallt de 60% (av totala med försörjningsstöd/ socialbidrag) av dagens helt arbetsföra som får försörjningsstöd pga arbetsbrist. Jag tror inte det är en hållbar väg framåt. Alla som kan arbeta måste sysselsättas i någon form av meningsfullt arbete. Hur kan det vara svårt att förstå att det är en nödvändig väg framåt. Om jag åker till Paris utan att ha pengar, bostad eller jobb, är det ett vettigt system att Parisborna och fransmännen skall stå för mitt uppehälle? Vad tycker du?
http://www.dn.se/ledare/signerat/bidragsberoende-samma-utanforskap-nu-som-da
http://www.dn.se/debatt/stockholmsdebatt/akut-behov-av-harbarge-for-hemlosa-eu-migranter