Hur fick det bli som nu? Den tidigare försvarsministern Mikael Odenberg avgick för att nedmonteringen av försvaret ansågs ansvarslös. Ny försvarsminister blev Sten Tolgfors som verkställde de önskemål som bland andra Fredrik Reinfeldt och Anders Borg argumenterade för. Som jag uppfattade det fanns en bred enighet inom Sveriges riksdag att minska anslagen till Försvarsmakten.
De senaste åren har det talats mycket om försvarets stora behov. På tok för lite har dock konkret gjorts för att stärka Försvarsmakten för att klara sitt viktiga uppdrag att under en kortare tid stå emot en anfallande fiende. Under märkliga former fick general Anders Brännström lämna sitt jobb. Sannolikt för att han var för tydlig med att Försvaret inte får tillräckliga resurser för att klara det uppdrag de har. Den nya arméchefen Karl Engelbrektson har typ sagt samma sak som Brännström men har fortfarande sitt uppdrag kvar. Visst är det oroande när våra högsta befäl vågar öppna munnen och säga ifrån. Självklart har det föregåtts av många interna samtal och förhandlingar inom statsapparaten som inte gett ett resultat som anses matcha uppdragets omfattning. Det tycks bara finnas två alternativ för den kommande regeringen. Antingen höjs anslagen till Försvaret ordentligt eller så måste uppdraget förändras. Det kanske räcker med ett försvar som kan skrämma en anfallare under två dagar.... (ironisk). I Cweijmans artikel nedan nämns ordet naivitet.... Det duger inte som ursäkt längre!
”Den stridsdugliga delen av den svenska armén skulle alltså få plats inne på arenan Scandinavium. Det är rätt klent om man betänker ytan på Sverige och säkerhetsläget i vårt närområde. Enligt Robert Dalsjö, forskare på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), är organisationen bara hälften så stor som den borde vara. Problemet ska egentligen inte sökas i finansieringsläget från år till år. Det är, som Liberalernas försvarspolitiske talesperson Allan Widman, tillika ledamot i försvarsutskottet och erfaren försvarspolitiker, uttryckte det i en artikel: ”den säkerhetspolitiska naivitet som präglar de regeringsledande partierna.” (SVD 1/1). Detta gäller alltså såväl för Socialdemokraterna som för Moderaterna.”
http://www.gp.se/ledare/sverige-är-ett-land-utan-en-fungerande-armé-1.12196892https://www.dn.se/nyheter/general-far-miljonbelopp-efter-uppsagning/
https://www.google.se/amp/s/amp.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/ob-frias-fran-anklagelser-det-skickar-konstiga-signaler
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7127019
Dagens besvikelse.
Ledningarna för L och C. Vi är många som är mycket besvikna över alla deras självcentrerade och oansvariga turer kopplade till försöken att bilda regering. Underkänt!
https://www.di.se/nyheter/kraftigt-minskat-fortroende-for-c-och-l/?fbclid=IwAR12904DXyhECAIrtfSq9V9dKHNq3tUC_iig7eFbaAAiRQpU6NWfwSGF4Xk
Det liberala samhället må stå starkt, det är dock i nuläget tack vare L och C. Adam Cwejmans sista stycke nedan är ”mitt i prick”. För många av våra rikspolitiker är för långt ifrån ”markytan”.
”Undergångsmentaliteten, även om den uttrycks av demokrater, driver människor att ta till drastiska åtgärder för att försvara sina ståndpunkter. Saknas tilltro till att avgörande samhällsproblem som miljön eller social oro kan lösas inom ramen för den liberala demokratin kommer människor söka alternativ.”
”Liberal defaitism, det vill säga en pessimistisk misstro mot att demokrati, liberala värden och parlamentarism är stabila och omtyckta system, kan i sig utgöra ett hot mot den liberala demokratin. Det kan faktiskt både gå dåligt och bra för ett politiskt system, samtidigt. Det kan båda utmanas och hotas, samtidigt som det konstant röner segrar världen över.”
”Ett problem är att vissa som ömmar för den liberala demokratin varit för upptagna av systemets fiender och missat de många vardagliga problemen och vedermödor som fått väljare att vända uppmärksamheten mot politiska alternativ, inte sällan på den extrema högerkanten.”
”Den liberala demokratins försvarare måste få mer självsäkerhet och komma närmare markytan. Det går faktiskt inte så illa. Men tillräckligt många år med uppmärksamheten vänd mot riktiga och inbillade fiender kan på sikt innebära att man glömt vad som gör ett politiskt system lockande för ”vanligt folk”, att det levererar ett välfungerande, fritt och framgångsrikt samhälle.
http://www.gp.se/ledare/det-liberala-samhällsbygget-står-starkt-1.12150139Dagens stjärna
Håkan Boström, GöteborgsPosten. Vi måste få stopp på gängens utbredning och på att våra skolor fylls med allt mer knarkförsäljning. Mexiko kan lära naivister en hel del om hur illa det går om man låter organiserad brottslighet växa sig stark! Hittills kan vi bara konstatera att ”vackra ord” från till exempel kommunalrådet Erik Pelling inte hjälper. Han säger att hans prioritet ska vara att öka tryggheten i Uppsala under 2019. Det ska bli mycket intressant att följa utvecklingen. Göteborg är inte ensamt om att ha stora sociala problem.
”Upplopp, bränder, trakasserier,överfall, narkotikahandel, stenkastning. Väktare som blir misshandlade av ett 20-tal maskerade personer. Poliser som tvingas fly eller återlämna stöldgods. Handlare som bara har att se på när kriminella länsar hyllorna. Barn som agerar hantlangare åt gängen. Polisens lista över olika incidenter i Bergsjön, Hammarkullen och Hjällbo de senaste åren, som GP publicerade på måndagen, är förfärande läsning. Och en påminnelse om hur samhället svikit stora delar av Göteborgs stad.”
”Gängens makt ligger i deras våldskapital. Men den ligger lika mycket i deras möjlighet att hota med våld. Det är när de kriminella får sin vilja igenom utan att ens behöva hota, misshandla och skjuta som deras makt är som störst.”
”Det individuella ansvaret är alltid grunden för värdiga mänskliga relationer och gänglivet är en återvändsgränd. Att ställa krav är därför att bry sig. Kravlöshet är däremot respektlös mot både offer och potentiella förövare.”
http://www.gp.se/ledare/krossa-gängvåldet-nu-1.12203218
