Barnens bästa måste bättre tillgodoses
Vissa anser att det är en mänsklig rättighet att skaffa barn. Så kan man tycka. Särskilt är det en ok tanke så länge som föräldraansvaret är mycket stort. Tyvärr är vissa mycket olämpliga som föräldrar. Vissa klarar inte ens av de mest enkla uppgifter en ansvarsfull förälder förväntas klara av. Att omhänderta ett barn är som det ska samtidigt en omständig och samhällsdyr insats. Och i ett land som Sverige kan man misstänka att det också finns föräldrar som utnyttjar barnens rättigheter för att maximera vuxnas försörjningsstöd. Trots olämpligheten att ens fostra några barn ger många barn allt mer bidrag. Det blir dock orättvist och idiotiskt att vuxna som är olämpliga att fostra ens ett barn lättvindigt skaffar många barn av misstag, annan dumhet, religiösa skäl eller som inkomstkälla. Uppenbarligen har vi allt fler ouppfostrade barn i Sverige. Det är inte barnens fel. Och att hitta anständiga lösningar på problemet är inte enkelt. Dahlman, Bulletin, skriver läsvärt nedan om att för många föräldrar idag kraftigt brister i sin föräldraroll.
https://bulletin.nu/dahlman-uppfostra-era-barn-i-stallet-for-att-gnalla-pa-politiker?fbclid=IwAR13ub9miiNLuZPmutMl444SpEGsYA96-QspwN611NZC6jQ3GDS1lkoXKPs
Viktor Bart-Kroon, Expressen, skriver bifogat läsvärt om att Socialdemokraterna sätter kampen mot den växande segregationen främst. Han skriver att det är klokt men att de vackra orden saknar praktisk politik. En bra start kan vara att enbart ge barnbidrag och flerbarnstillägg inom socialtjänsten upp till tre barn. Därefter är det egen finansiering som gäller förutom typ BB och skola. Det är rimligt i ett samhälle som Sverige där barnen inte längre är tänkta som ålderdomsförsäkringen. Men för många som inte borde ha fler barn kickar då enligt ovan ”barnens bästa” in kopplat till försörjningsstöd tills barnen eventuellt omhändertas. Om man på allvar vill bryta den negativa segregationsutvecklingen måste man våga ta i dessa känsliga och svåra frågor.
https://www.expressen.se/kronikorer/viktor-barth-kron/kampen-mot-segregation-kan-bli-ett-nytt-luftslott/
I dagens UNT skriver Utvecklingspartiet demokraterna en debattartikel om att skolans inkluderingsexperiment måste få ett slut. Alla våra skolbarn drabbas idag negativt av att våra elever med stora problem inte får det stöd de både har rätt till och behöver. När de stora klasserna fylls med många barn som saknar ansvarsfulla föräldrar eller som har behov av särskilda undervisningsformer leder det till en dålig bildningsmiljö för alla elever. Och en omöjlig uppgift för lärare som vill alla sina elevers bästa.
”Inkludering har varit ett skolexperiment i mer än 25 år, men den har inte fungerat i praktiken. Det har i stället lett till att alldeles för många utsätts för en livslång exkludering som påbörjas redan i tidig ålder – i grundskolan. Experimentet med inkludering har försämrat skolundervisningen för eleverna och bidragit till en mycket sämre arbetsmiljö både för elever och lärare. För Utvecklingspartiet Demokraterna räcker det nu med detta misslyckade experiment. Genom att ge ett betydligt bättre stöd än för närvarande till de cirka 20 procent elever som har det svårast i skolan stärks och förbättras undervisningen för alla elever.”
”Tidigare undervisades barn i behov av särskilt stöd i kliniker, specialskolor eller specialklasser. Detta ansågs diskriminerande och utpekande. År 1994 i Salamanca samlades några hundra delegater från 90 stater för att diskutera specialpedagogiska frågor. Där gjordes följande överenskommelse:
Elever i behov av stöd skulle få sin utbildning med andra barn i sin egen miljö. Skolan skulle vara välkomnande och inkluderande för alla barn och lektionerna skulle ske inom klassens ram. Den integrerade undervisningen skulle minska utslagning och ge bättre genomsnittsresultat. Social inkludering skulle göra eleven delaktig i skolan och eleven skulle få tillhöra en gemenskap. Undervisningsmetoden skulle anpassas och hänsyn skulle tas till den enskilde elevens olika behov och förutsättningar i lärandet. Stigmatiseringen skulle bekämpas. Det skulle skapas en kostnadseffektivitet i hela utbildningssystemet. Det fanns dock krav på skolan och lärarna: lärarna måste ha en utbildning anpassad för elever med behov av särskilt stöd, till exempel för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF).”
”Vad hände i Sverige? Små skolor lades ner. Mindre undervisningsgrupper inkluderades. Elever med NPF, till exempel med högfungerande autism, integrerades. Alla skulle in i klassrummet, eftersom det ansågs att man lärde sig bäst inom klassens ram.”
”Experimentet med inkludering har inte fungerat. Skolorna har i stället blivit större, antalet elever i klasserna har ökat, behöriga lärare minskar i antal och personal i skolan med NPF-utbildning finns knappt. Det är omöjligt för lärare att klara av kraven att kunna ge anpassningar till alla elever som behöver det. Elevernas resultat har försämrats, 15-20 procent av niorna klarar inte att nå målen, många känner sig utanför i den stora klassen och känner inte den delaktighet som var tanken med inkludering. Det blev ett sätt att dra åt svångremmen i skolan – och barns och ungdomars hälsa och framtid drabbas när de inte får den utbildning de har rätt till. En livslång exkludering påbörjas redan i grundskolan, vår obligatoriska skolform.”
”Den här gruppen av elever måste prioriteras när det gäller resurstilldelning. För att åtgärda problemen måste mindre skolenheter finnas. Lärmiljön bör anpassas så att den fungerar för alla elever, även för dem med NPF. Mindre klassrum bör alltid finnas på skolor då många elever i behov av särskilt stöd klarar sig bättre i mindre klasser. Det behövs mer utbildning för personal inom skolan när det gäller bemötandet av elever med NPF, vilket Barnombudet i Uppsala län har konstaterat i en kartläggning av skolors anpassning för dessa elever.”
”Agenda 2030 har som grundprincip att inte lämna någon utanför –”leave no one behind”. Mål 4 i Agenda 2030 betonar god utbildning för alla, inklusive personer med funktionsnedsättning. Utvecklingspartiet demokraterna vill stärka skolan och arbeta för att inte några av våra barn och ungdomar lämnas utanför på grund av brister i skolmiljön och därigenom arbeta för att förhindra en livslång exkludering. Alla våra elever blir vinnare på att vi skapar bättre studievillkor för våra 20 procent elever som idag inte klarar skolan på ett möjligt sätt.”
https://unt.se/nyheter/artikel/r4ydokor
