Det är inte lätt för partier med omfattande partiprogram, fastställda i partistämmor, att hålla tungan rätt i mun. En del av programmet kan enkelt vara i konflikt med en annan del av programmet. I mitt fall argumenterade jag inom Centerpartiet för att programmets delar kopplade till social hållbarhet i Sverige var betydligt viktigare än nyliberal migrationspolitik. Jag förlorade. Att formulera heltäckande politik som logiskt hänger ihop är väldigt svårt. Som vanligt får man då prioritera och välja det en majoritet anser vara viktigast. Då väger partiledningar på tok för tungt när beslut ska fattas. Partiernas traditionella sätt att processa förslag och fatta beslut är i stor utsträckning riggat för att bli som partiledningen önskar. Och inte förvånande tar sig partiledningar gång efter gång rätten att köra över stämmobeslut i enskilda sakfrågor. Utan att de utesluts....
För flera år sedan föreslog jag att Centerpartiet tydligt skulle tillämpa delat ledarskap, liknande det Miljöpartiet tillämpar. Inte minst den nya verkligheten att ledande politiker numera tar föräldraledigt talar för att det kan vara en lämplig ordning. Till stor del anser jag att det är en lämplig ordning om ett parti har svårt att hantera tydligheten i sin politik. Att ena dagen sänka skattetrycket för de rikaste 10% med många tusenlappar och enbart med skärvor för de som lever i samhällen under sakta avveckling kan vara pedagogiskt svårt. I vart fall om man vill ge sken av att man verkligen vill se befolkningstillväxt i varje svenskt samhälle. Mitt tidigare förslag att Centerpartiet borde ha två ledare, uppdelade på stadsfokus och landsbygdsfokus, hade tveklöst gjort den rörelsen betydligt mer framgångsrik. Partiet klarade inte av att hålla en tydlig borgerlig linje. Partiet orkar inte arbeta fram trovärdiga visioner och praktisk politik som kanske kan befolka de platser som sakta dör från mänsklig befolkning. Att partiet fortfarande inte lyckats locka över 10% av väljarna talar sig tydliga språk. Att byta ut många av sin tidigare kärnväljare mot flyktiga stadsboväljare var ett intressant drag. Konflikten mellan det det klassiskt landsbygdsorienterade och pragmatiska mot det nyliberala är på riktigt och gör politiken väldigt spretig. Undantag efter undantag från en klar linje leder knappast mot stora framgångar. Och det är sannolikt därför som C också misslyckats med att lyfta ordentligt bland folket. Fyra år i opposition, och mest pengar i världen bland demokratiska partier, hade redan gett ett betydligt bättre väljarstöd om erbjudandet och dess företrädare var tillräckligt bra. Är jag bitter som skriver detta? Nej, jag försöker bara använda ett exempel jag väl känner till för att beskriva att många partier blivit dysfunktionella i förhållande till sitt uppdrag. Och vi talar om partier fulladdade med statliga bidrag, egna tillgångar och massor av anställda. Ett av huvudproblemen är att politik blivit ett yrke för allt för många aktiva inom partier. Det är stora skillnader mellan små befolkningsfattiga kommuner och välbefolkade stadskommuner.
”På Annie Lööf låter det som att hon har räddat landsbygden från undergång. Och visst är det bra att C-ledaren bryr sig om frågan. Det är inte bra att de ekonomiska skillnaderna mellan små och stora kommuner växer. Men skatteavdraget för dessa kommuninvånare riskerar att förvärra problemen på sikt. Att kommunerna sköter och finansierar den offentliga verksamheten är en del i det kommunala självstyret. Av det följer också att det kan uppstå skillnader mellan kommuner, både i skattesatser och i omfattningen på den offentliga servicen. Det innebär givetvis inte att det ska vara en milsvid skillnad i kvaliteten på välfärden.”
”Men sådana här enskilda avdrag som Lööf förespråkar riskerar att sätta kommunerna i en beroendeställning till staten. Med den riktade skattereduktionen kan kommuner höja kommunalskatten utan att det drabbar invånarna. Vad händer då när konjunkturen vänder och staten måste spara? Risken är att det inte blir något landsbygdspaket 2.0. Försvinner avdraget kan invånarna i dessa kommuner räkna med en rejäl skattesmäll. Då blir det hårda bud i Mellerud.”
https://www.gp.se/ledare/tyvärr-lööf-du-räddar-inte-kommunerna-1.17809838https://www.dn.se/debatt/delat-partiledarskap-basta-losningen-for-centerpartiet/
Dagens besvikelse
De som inte fattar att politik i stor utsträckning handlar om att prioritera bland begränsade resurser. Att vara ”snäll mot alla” är inte ett hållbart alternativ i dagens Sverige. För allas bästa måste välfärdssamhällets bastjänster kvalitetssäkras. Det finns för och nackdelar med allt. Politikens huvuduppgift är att prioritera. Det är smärtsamt i sämre tider.
Widar Andersson är en klok socialdemokrat.
”Då sitter det i ryggmärgen att politik inte bara handlar om god vilja och öppna hjärtan, utan om resurser. Utan resurser, utan fungerande lösningar på praktiska problem, faller de bästa intentioner platt till marken och kan, dessvärre, rent av få negativa resultat.”
Anne-Marie Lindgren har förstås rätt. Men hur många har den där ryggmärgen kvar som hon talar om? Det är det som oroar mig.”
https://mobil.folkbladet.se/bloggar/widardirekt/filipstad-oppnar-vara-ogon-igen/?blog=2518025&entry=9984002&fbclid=IwAR0xAhaWL2gkQa6LqP8fFyOJB7Q9RhsfDsYwU5UUTqKHe0xvCWjNqwL-OuE
Dagens stjärna
Sanna Rayman. Ja, många ”konstförståsigpåare” är hycklare. ”Armslångsavstånd” är ett intressant begrepp när skattepengar och det offentliga rummet ska användas. Nej, +90% av oss invånare vill inte ha vaginor, penisar, kommunistpropaganda eller nazistpropaganda i vårt gemensamma offentliga rum.
”Armlängds avstånd. Så brukar principen om relationen mellan politik och konst benämnas. Problemet är att inget avstånd är långt nog om födkroken finns i andra änden. Och folk har en besynnerlig förmåga att helighålla principer bara så länge de inte krockar med de egna preferenserna.”
”Dessvärre kombineras det vällovliga med taffliga försök till politisk styrning av konsten. Kommunen har i en lista förklarat vad som är önskvärt och icke önskvärt. Man undanber sig gatukonst som är rebellisk, respektlös, protesterar mot det dåliga samhället, uttrycker kamp eller ilska. I stället efterfrågas konst som är mästerlig, klok, folklig, fredlig och mjuk. Pastoralt akvarellandskap i gångtunnel, antar jag.”
”Kravlistor som Nackas är allt annat än armlängds avstånd. Dessutom är det slappt. I stället för att ha koll och bjuda in de konstnärer man tycker passar i konceptet langar man ut en kravlista. Det är som när Nyköpings kommun beställde ett konstverk av välkända vaginakonstnären Carolina Falkholt – och sedan blev mycket paffa när hon målade…en vagina! Lite som att beställa gatukonst, minus rebellisk ådra.”
”Konst måste provocera” är ett slentrianuttryck som ofta hörs från kulturpolitiker. Det bör ifrågasättas. Den verkliga innebörden är oftast att vederbörande gillar konst som provocerar andra. En gillar konst som provocerar CIS-folket, en annan gillar konst som irriterar muslimer. Det är inte finare att efterfråga provokativ konst än att efterfråga fin eller folklig sådan. Men i båda fallen är man en politiker med aplånga armar.”
