Ständiga förändringar
Sedan människan, arten Homosapiens sapiens, funnits på jorden har den flyttat eller flytt för att överleva. Inget konstigt med det. Det är bara i modern tid som det tycks vara en mänsklig rättighet att bo kvar på en ort även om det saknas inkomstmöjligheter i den eller i dess närhet.
Hur dyrt får det bli att hålla liv i samhällen som väldigt få vill bo kvar i och ingen vill flytta till? Som vanligt i det moderna Sverige tar vi för sent i de riktigt jobbiga frågorna som kommer att kräva lösningar. I Sverige finns gott om mindre samhällen i områden som verkligen ligger i glesbygden. Och nu går vi snabbt mot en omvänd befolkningspyramid. Mycket färre barn och många fler mycket åldersrika.
Håkan Boström, GP, är ”spot on” i nedan ledare.
”Sedan början av 1990-talet har Sveriges befolkning ökat med ungefär två miljoner människor. Det är den snabbaste ökningen i Sveriges moderna historia och den har i huvudsak varit invandringsdriven. Befolkningsökningen har dock inte varit jämnt fördelad. Städerna har växt mer än landsorten. Faktum är att många avfolkningsorter fortsatt att vara just det samtidigt som Sverige fått betydligt fler invånare. En del mindre tätorter har lyckats hålla invånartalen i balans tack vare invandringen, men även där syns nu tendenser till en minskning och den ekonomiska balansen har inte alltid varit särskilt positiv då arbetslösheten varit hög bland utrikes födda.”
”Avfolkningsorterna sitter ofta fast i låg framtidstro och hög arbetslöshet. De har också svårt att rekrytera högutbildad personal. Läkare och andra specialister får ofta hyras in för höga summor och stannar bara tillfälligt. Bristen på akademiker blir lätt en del av den onda spiralen. Hade de varit mer bofasta på orten hade de kunnat engagera sig för att stärka lokalsamhället. Mindre orter är ofta beroende av att det finns drivande personer.”
”Invandringen är kanske den faktor som oftast framhållits som ett verktyg att motverka befolkningsminskningen. Men som professorn i kulturgeografi, Jan Amcoff, konstaterar i Statsvetenskaplig tidskrift (nr 5, 2024) har alla som invandrat bevisat åtminstone en sak – de klarar att flytta på sig.”
”Många som kom till Sverige under 2000-talet som flyktingar placerades i svåruthyrda hyreslängor på mindre orter i periferin. Men just denna grupp har varit flyttbenägen, särskilt unga, ensamstående och utbildade personer. Det är egentligen inte alls konstigt. Om traktens ungdomar inte vill stanna kvar, varför skulle någon som saknar rötter i bygden göra det? Speciellt när man redan tagit sig den långa vägen till Sverige och inte frivilligt valt att bosätta sig i en avkrok. Man flyttar helt enkelt vidare till jobben och landsmännen i större orter.”
”Föreställningen att politiken skulle kunna rädda landsbygden och småorterna genom att placera flyktingar där har byggt på märkliga antaganden om att dessa människor av någon anledning inte skulle agera rationellt. Men skapar man inte förutsättningar att exempelvis skaffa ett jobb eller driva företag på en mindre ort kommer avfolkningen inte heller kunna lösas med hjälp av invandring.”
