Decentralisera och decentralisera
Centralisering av makt kan vara mycket viktigt av många skäl MEN samtidigt behöver viss makt tydligt hanteras av ägarna eller ett samhällsövergripande organ. Handels-, miljö- och säkerhetspolitiken borde styras genom EU och ”endast” kräva kvalificerade majoritetsbeslut. Till exempel team Trumps ständiga attacker på Grönland borde inte vara ett danskt problem, det är ett EU problem. Och endast ett samlat EU är något team Trump möjligen lyssnar på. Nu gäller ”den starkes rätt”. Nationell kraft för oss små länder är nu mycket liten. Givet det borde det demokratiska Sverige reformeras och regionerna som egna demokratiska plattformar läggas ner.
Regionerna borde matchas helt mot Sveriges 21 län och styrelserna för länen vara riksdagsledamöter från respektive region. Riksdagens antal riksdagsledamöter borde antingen från 349 stycken halveras eller politiskt få styra över riksdagens länsuppdelade specialistsjukvård, tandvård och kommunövergripande kollektivtrafik. Kommunerna borde få hela ansvaret för primärvården och allt de idag ansvarar för.
Fler folkomröstningar borde bli självklarheter, som i Schweiz. Det tvingar politiken att lyssna mer på dem de ska företräda. Och i kommuner ska bygderåd, stadsdelsråd, nämnder och bolagsstyrelser tillsammans med kommunal- och regional personal få så mycket självstyre över att lösa sina områdesuppdrag som möjligt. Mycket starkare decentralisering leder till mycket bättre kärnverksamheter än idag.
Nedan ledare i GP av Klas A.M. Eriksson är i sammanhanget läsvärd. Ja, vi måste bli effektivare men att låta politiker få mer makt är en dålig idé. Vi väljare får se till att de levererar istället då de kan påverka mycket om de genomför sitt uppdrag bra. Och genom att lägga ner dagens politiska regioner får vi förhoppningsvis skickligare kommun- och rikspolitiker.
”Ska man sammanfatta de senaste decenniets politiska opinion i ett ord så får det bli: föränderlig. Ni vet redan historien, 2010-talets woke-vänster byts successivt ut mot högerpopulism. Politiker med maktambitioner har ställt sig i kö för att vända kappan efter vinden. I ett uppskruvat samtalsklimat med sociala medier, har det varit angeläget att snabbt få igenom sin politik för att visa ”handlingskraft”. I de mer kulturkrigs-präglade frågorna har nya lagar drivits igenom trots invändningar från expertmyndigheter och remissinstanser. 2018, i kölvattnet av metoo, infördes exempelvis samtyckeslagstiftnignen trots Lagrådets avstyrkan och Advokatsamfundets varningar om bristande rättssäkerhet. I kölvattnet av dagens gängkriminalitet har det nyligen införts lagar om vandelskrav för medborgarskap, även dessa kritiserade av lagråd och advokatsamfund för bristande rättssäkerhet.”
”Mönstret är ganska väntat. Politiker vill gärna visa att de ”gör något”, experterna vill ofta förhindra att lösningen blir värre än problemet. Politikerna företräder en månghövdad opinion, experterna en liten klick med spetskompetens. Båda krafterna behövs för att undvika såväl oinskränkt folkmakt som expertstyre.”
”Det svenska ”beredningstvånget” – som är en del i den svenska maktdelningsprincipen mellan politiker och experter – har anor från regeringsformen 1809.”
”Alla seriösa demokratier har någon slags maktdelning för att förhindra nyckfulla politiker eller tillfälliga opinioner från allt för stort inflytande på samhället. Demokratin får inte bli allsmäktig. 51 procent av befolkningen ska inte bara kunna tvinga på sin vilja på de andra 49 procenten. Det bör finnas spärrar mot allt för radikal och snabb förändring, liksom mot kränkningar av enskildas rättigheter.”
”Visst är ineffektivitet och regelkrångel något som alltid ska undvikas. Det löses dock inte nödvändigtvis av politikerinflytande där skiftande opinioner och maktambitioner lätt kan skapa oreda och oförutsägbarhet i systemet. Frågan är om det i vår politiskt nyckfulla och föränderliga värld inte snarare behövs mer av stabilitet, saklighet och verkligt kunnande. Det är i vilket fall angeläget att vi för en debatt i frågan inför valet i höst.”