En bok om de ledsna förlorarna
De som känner mig vet vad jag planerar för min framtid. Det finns en tid för allt. Och det finns ett slut på tiden för oss alla. För Irans diktator är tiden slut. Han blev Vad det får för konsekvenser får vi se. Han blev 86 år så oavsett vad man tycker om Irans religiösa ledarskap kan jag tycka att ett nytt ledarskap borde vara positivt för det iranska folket. Personligen har jag inga ambitioner att axla ledande roller efter 70. Inte minst Biden och Trump exemplifierar att det är klokt att sätta en övre åldersgräns för de mest krävande uppdragen så att nya ledare med jämna mellanrum kan vaskas fram.
Några av oss ser halvfulla glas, andra halvtomma. Några av oss gillar att se andra växa och bidrar till andras framgångar. Andra ser bara sig själva och drunknar i sin egen förträfflighet. Jag fokuserar på utveckling och problemlösning. Mitt liv har inte tid och utrymme för personer som inte på allvar förstår att det är i lag och tillsammans med andra som grupper av människor uppnår framgångar. ”Me, myself and I” personer finns även i Sverige. Det svenska samhällets stora framgångar är samtidigt byggda på en bra förmåga att arbeta som lag mot gemensamma mål. Och vi är som väljare, medlemmar och aktieägare ofta kloka nog att inte låta ledare sitta för länge och få en organisation och dess maktsystem att stelna. Inom svensk politik är det väl bara Alf Svensson och Jimmy Åkesson som suttit extremt länge som partiledare. Jag ser inget positivt med det i en demokrati om den ska fungera väl. Det finns goda skäl till varför många demokratier i lag begränsar åren en toppledare får styra. Det är en god ordning. I Utvecklingspartiet demokraterna är det 8 år.
I de flesta organisationer finns en kamp om ledaruppdragen. Det är bra. Det ökar ofta chanserna för att organisationen utvecklas positivt om inte kampen går över anständiga gränser. Att förlorare i maktkamper blir bittra är vanligt. När jag funderar över vad jag ska göra av min tid efter mina ledaruppdrag kanske jag ska skriva en bok om alla bittra förlorare i maktkamper. En sådan bok kanske kan lära mänskligheten något. Vilka som blir förlorare i det krig som USA och Israel dragit igång återstår att se. Som vanligt blir vanligt folk ofta de stora förlorarna. Det som händer i Venezuela och Iran kan vara en del i team Trump och team Netanyahus kamp mot BRICS+. Den som lever får se. För mig är det mest intressanta kopplat till demokratins utveckling i USA att Biden lämnade för sent och att Demokraterna inte lyckas få fram en ny ledare för deras rörelse. Varför insåg han inte att han som 80-åring efter sin första presidentperiod borde ha släppt fram någon klok och väl tränad ny genom de urvalsprocesser som finns? En vettig 50 åring kanske?
Att Biden inte lämnade bär nog på ett enkelt svar. Människor med mycket makt har svårt att lämna den positionen av fri vilja. Därför är det bra att ha regler som tvingar organisationer att ständigt klara av en bra återväxt av nya kapabla ledare. Långt ifrån alla är vare sig lämpliga eller kapabla. Hur blodigt ledarskiftet blir i Iran får vi se. I världen finns minst 150 miljoner shiamuslimer. Av Irans runt 93 miljoner invånare definierar sig minst 60 miljoner som bland annat shiamuslimer. De som tror att det blir enkelt för team Trump och team Netanyahu att styra Irans befolkning kan jämföra med Afghanistan med runt 45 miljoner invånare och ett folk som besegrat både ryssarna och amerikanerna. ”Be careful about what you wish for”.
