Alla mår bra av klarspråk
Vilken flock tillhör du främst? Precis som de flesta tillhör du flera ”flockar” men vilken flock är du mest lojal till? Dina vänner? Din arbetsgivare? Din familj/släkt? Dina landsmän? Dina lagkamrater? Dina kompisar som håller på samma lag? Din religiösa församling? Dina partikamrater? Ingen? Du kanske tillhör den lilla skaran som ser sig som en ensam varg i ett fritt svävande universum? De allra flesta tillhör flera flockar. Många av dem har man inte valt själv utan de föddes man in i och de kopplas man till av ”flockmedlemmar” från andra ”flockar”.
Nästan alla människor vill känna tillhörighet. Nästan alla människor vill mer eller mindre känna sig älskade. Det är ett normalt mänskligt beteende. Få människor mår illa av att bjuda på kärlek och att känna att man får kärlek. Bekräftelse och kärlek får människor nästan uteslutande inom sina ”flockar”.
Anosh Ghasri, GP, ger nedan läsvärda perspektiv på samhörighet och svensk utanförskapsproblemantik.
”65 utsatta områden och 19 särskilt utsatta kan inte reduceras till illvillig beskrivning av verkligheten. De är resultatet av decennier av frånvända blickar och institutionell reträtt. När skolan förlorar konkurrensen mot gatan, när lokala auktoriteter ersätts av informella makthavare och när barn lär sig att våld är ett språk snarare än ett undantag, då pratar vi om statlig reträtt.”
”Följden är att människor i dessa områden tvingas leva med lägre förväntningar på trygghet, utbildning och rättvisa. Samtidigt har det genom åren sagts att den stora tragedin består i att någon säger ”särskilt utsatt”. Vilka värnar man egentligen om när korrekta verklighetsbeskrivningar ses som stigmatiserande eller rasistiska?”
”Segregationen stod på tröskeln redan på 1980-talet, när invandringen ökade samtidigt som integrationsförmågan minskade. Men så många applåderade mångkulturalismens löften så hårt att alla varningar avfärdades. Statliga utredningar som pekade på risker hamnade i byrålådor. Lite god vilja räckte, trodde man. Men nya behov, svagare institutioner och ideologisk blindhet skapade bara den perfekta stormen.”
”Den svenska statens styrka har varit dess närvaro. Skolor som orkade, myndigheter som syntes, polis som inte besköts, socialtjänst som hade rätt verktyg. När detta vittrade bort, i vissa fall tvingades bort, trädde andra strukturer in. Och när tilliten till det svenska urholkades på samma gång, blev det svårt för många att identifiera sig med något större än den egna trappuppgången. Då försvann både tryggheten och känslan att vi hör ihop.”
”Istället för fantasier om stigma borde fler fråga sig hur länge till vi har råd att prata runt en utveckling som varit konstant och konsekvent? Och vilka betalar det yttersta priset? Är det den ideologiskt fashionabla medelklassen som värnar om sin politiska identitet, eller de som får laga kulhål i väggen? Människor i utsatta områden behöver inte fler semantiska dimridåer. De behöver ett slut på problemen. Empatin kräver att vi ser detta. Och för den som fortfarande tror att verklighetsbeskrivningar är det farliga bör vi påminna om att det aldrig är orden som skjuter människor.”
Varför är många svenskar dåliga på klarspråk? En tolkning av Anosh Ghasris ord ovan är att för många av de ledande politiker som röstas fram har mentala begränsningar och förstår inte hur ett tryggt och ekonomiskt framgångsrikt samhälle byggs. Och de tror att det är dåligt att kalla en spade för en spade.
I dagens UNT bjuds på en ledare som upplyser läsarna om att människan är ett flockdjur. Hundra år av socialt reformarbete ändrar inte på det. Ett flockdjur som känner sig ensam, eller är ensam, mår ofta dåligt.
”Men även om man kanske inte behöver familjegemenskapen eller andra liknande sammanhang – grannarna, byn, föreningen – för att klara sig rent ekonomiskt, betyder det inte att dessa förlorat sina sociala betydelser. Det tar mer än 100 år av politiska framsteg för att vi ska sluta vara flockdjur.”
”Och när man är i sena tonåren eller tidiga tjugoåren har man precis kastat loss från den gamla familjegemenskapen för att i stället hamna i – ja, vadå? Att ersätta en gemenskap med en ny är inte självklar, särskilt inte om man samtidigt vill vara sin egen, i eget rum eller lägenhet, med egna intressen och prioriteringar. Men också. Med ensamhet.”
Arten människan är ett flockdjur. Vissa flockar har bättre människosyn och respekt för övriga delar av naturen än andra. Många av oss tillhör många flockar. En familjeflock, en arbetsflock, en idrottsflock och så vidare. Flockarna skapar tillhörighet och gör att vi inte känner oss ensamma. I bästa fall kan vi i en flock till och med känna oss älskade.
God jul! Julen handlar i huvudsak om kärlek. Om förmågan att älska. Om tron på kärleken. Om tron på att kärleken segrar. Om kärlekens förmåga att göra livet bättre. Rätt eller fel så är det vad kristendomen filosofiskt bjudit människan på. De som vågat känna kärlekens svaghet vet att det är en fantastisk känsla. Till andra människor eller livet självt. Kärleken är störst.
