Barnens bästa
Vem avgör vad som är bäst för ett barn? Föräldrar, trots att det finns gott om otillräckliga och till och med dåliga föräldrar? Dåliga på att ansvarsfullt axla föräldrarollen och fostra barnet till ett bra självförtroende, en bra kunskapsbas, en god medmänniska, en människa som självklart hjälper till med uppgifter i hemmet, en människa som är redo att flytta hemifrån och flyga med egna vingar i en ständigt föränderlig värld. Föräldrar har självklart ett mycket stort ansvar för de barn som tagits till världen. När ett barn börjat på förskola eller i skolan, är läraren då den som bäst förstår vad som är bäst för barnet? Barnet själv är tveklöst inte moget för att i stor utsträckning förstå sitt eget bästa. Läraren har en mycket stor roll att spela men inte mer än som ledare för klasser och för den kunskap de ska förmedla till barnen. Psykiska problem, och stora problem i barns hemmiljö, ska inte en lärare behöva ägna en massa tid åt. Det kan tyckas krasst men det är ett omänskligt uppdrag att förvänta sig att hårt ansträngda lärare även ska göra sådana insatser för alla sina behövande elever. Insatser som för att de ska fungera måste vara mellan fyra ögon och regelbundna. Nej, barnens bästa för barn på glid och med otillräckliga föräldrar vilar i socialtjänstens "händer". Det uppdraget fungerar dåligt idag. Som med så mycket annat på grund av att resurserna är för begränsade i förhållande till behoven. Särskilt det förebyggande sociala arbetet skulle kraftigt kunna förbättras eftersom förskolelärare i typ 8 fall av 10 vet om ett barn har problem som behöver hjälp.
Det är en sak att vi har misslyckats med att tillräckligt bra integrera 15+ som kommit till Sverige. Att påverka och integrera människor som under flera år formats i andra miljöer och kulturer är väldigt mycket svårare än att påverka och integrera deras barn som föds eller kom till Sverige som väldigt unga. När vi till och med kraftigt misslyckas med att ge dem som kommit mycket unga till Sverige att få jämlika och bra förutsättningar i sina liv blir migrations- och integrationsmisslyckandet övertydligt. Inte minst i Uppsala gör Skolinspektionen (statligt ansvar) ett dåligt jobb. Det finns gott om skolor som inte är bemannade för att ge barnen den utbildning de behöver. Vad gör Skolinspektionen åt det? De borde ta sitt ansvar på större allvar för barnens bästa. Och även här finns skäl att inte tro att staten är en självklart bättre huvudman än en kompetent kommun.
https://www.skolinspektionen.se/
Expressens ledare nedan beskriver läsvärt hur både kommuner och staten misslyckas att säkra barnens bästa inom barnomsorgen. Självklart ska barn i Sverige tidigt tränas i svenska för att ge dem bästa möjliga start som del i vårt samhälle.
"Omkring två procent av av alla barn mellan ett och fem år är i dag placerade i ”pedagogisk omsorg” – det som tidigare kallades dagmammor. Det är en kraftig minskning sedan 1970-talet när de skötte nära hälften av den kommunala barnomsorgen, i regel i de egna hemmen.
"Många föräldrar har kommit att föredra förskolor – där kraven på pedagogisk undervisning och utbildad personal är högre. Men brist på lämplig personal och svårighet att uppfylla arbetstidsregler har också fått många kommuner att lägga ned de kommunala familjedaghemmen. Samtidigt finns en motsatt trend där privata bolag i stället öppnar familjedaghem och får bidrag av kommunen. I Malmö har antalet inskrivna barn på familjedaghem ökat från 80 till 235 stycken på bara några år."
"En januarimorgon 2016 inspekterar kommunen ett familjedaghem i Malmö. Men någon vuxen finns inte på plats. Fyra barn i åldrarna ett till fyra år har lämnats helt ensamma i en lägenhet där köksknivar och skruvdragare ligger framme. Först över en timme senare dyker dagbarnvårdaren upp och skyller sin frånvaro på ”ett privat ärende”, skriver Sydsvenskan."
"Men regeringen borde snarast gå vidare med skärpta krav på språkkunskaper, kvalitet och utbildning för dem som driver familjedaghem. Dagens vilda västern-marknad är ett svek mot barnen."
https://www.expressen.se/ledare/bolag-som-lamnar-barn-ensamma-ska-inte-fa-bidrag/
I tidningen Fokus skriver Suzanne Wennberg en mycket läsvärd artikel om brottsutvecklingens samband med bland annat en skola i förfall. Inte minst i Uppsala. Det går självklart att ändra på om politiken lär sig att vara fokuserad på huvudsaker istället för en massa bisaker. Att våra barn och unga får en konkurrenskraftig utbildning är en huvudsak. Att tryggheten i våra svenska samhällen återupprättas är en huvudsak. Delvis hänger dessa två frågor samman. I Uppsalapartiet Utvecklingspartiet demokraterna har vi en tydlig politik inom skolan som självklart inkluderar att återupprätta en god studie- och arbetsmiljö i våra skolor. Det går. Rösta klokt!
"I artikeln Social Disadvantage and Crime: A Criminological Puzzle från 2016 besvarar Wikström mot bakgrund av en bred undersökning just frågan hur det kan komma sig att de flesta kroniska brottslingar kommer från en missgynnad eller socialt utsatt uppväxtmiljö, samtidigt som de flesta som vuxit upp i en sådan miljö inte utvecklas till att bli brottslingar. Undersökningen utvisade att fler ungdomar som vuxit upp i utsatta miljöer – jämfört med någorlunda välbärgade miljöer – blir exponerade i kriminogena sammanhang och uppmuntras till att inleda en kriminell karriär, men att de som attraheras härav och utvecklar en brottsbenägenhet särskilt är de ungdomar som har en svag personlig moral eller svag förmåga till självkontroll. De ungdomar från missgynnade uppväxtmiljöer som avstått från att begå brott visade i undersökningen en starkare personlig moral och förmåga till självkontroll."
"Wikström varnar för vad som kan hända när skolan inte fungerar, just med tanke på att den har en så viktig roll i ungdomars normbildning och utveckling av självkontroll, när föräldrarna haft alltför många egna problem att brottas med. För att påverka ungdomars uppfattning om deras val här i livet, behöver de tränas i självdisciplin och långsiktigt tänkande. Syftet är att få färre ungdomar som växer upp i utsatta miljöer att lockas in i kriminella karriärer."
"I den svenska skolan tycks det dock snarare vara läraren – inte den tillrättavisade eleven – som kallas in till ett uppfostrande utvecklingssamtal hos rektor. Talande är att när den nya skolledningen tog över verksamheten i den kommunala skolan i Botkyrka, som fått underkänt av Skolinspektionen, vände man utvecklingen genom att börja synliggöra och tillämpa ordningsreglerna i stället för att ursäkta beteenden med diagnoser eller svår bakgrund. Ganska självklart kan man tycka. Men paradoxen tycks vara att ju mer besatt man blir av tanken på livets orättvisor, desto mindre konstruktivt tänker man. Det egna ädelmodet förför och förlamar."
"Wikström som akademiker har några drag av Emma Tvärtemot i förmågan att stå emot trycket från hobbyexpertisens tvärsäkerhet i media och i ambitionen att på vetenskaplig grund söka ny kunskap. Han är ingen Farbror Blå – om vi nu ska anspela på hjältar i barnböckernas värld. Detta får mig att tänka på Alf Ahlberg (Tankelivets frigörelse, 1954) som varnade för att den offentliga sanningen är en produkt av massmedia i den meningen att folkopinionens uppfattning är vad vi ständigt hör och läser. Vill det sig riktigt illa, låter vi oss oreflekterat övertygas av påståenden som vi ständigt matas med eller i vart fall övertalas till att omfamna med läpparnas bekännelse. Det kan leda till att opinionen består av den åsikt som vi tror att alla andra har och som de andra tror att vi har. Ungefär som i Kejsarens nya kläder."
"Kort sagt, det börjar bli dags att bryta upp från den uppfattning vi matats med om den av socioekonomiska faktorer predestinerade brottsligheten. Vi behöver i stället fundera över vad Per-Olof Wikströms forskning har att säga oss."
https://www.fokus.se/2021/01/suzanne-wennberg-brottslighetens-orsaker-och-ursakter/
