Misslyckandet med barnen

Barnens bästa 

Vem avgör vad som är bäst för ett barn? Föräldrar, trots att det finns gott om otillräckliga och till och med dåliga föräldrar? Dåliga på att ansvarsfullt axla föräldrarollen och fostra barnet till ett bra självförtroende, en bra kunskapsbas, en god medmänniska, en människa som självklart hjälper till med uppgifter i hemmet, en människa som är redo att flytta hemifrån och flyga med egna vingar i en ständigt föränderlig värld. Föräldrar har självklart ett mycket stort ansvar för de barn som tagits till världen. När ett barn börjat på förskola eller i skolan, är läraren då den som bäst förstår vad som är bäst för barnet? Barnet själv är tveklöst inte moget för att i stor utsträckning förstå sitt eget bästa. Läraren har en mycket stor roll att spela men inte mer än som ledare för klasser och för den kunskap de ska förmedla till barnen. Psykiska problem, och stora problem i barns hemmiljö, ska inte en lärare behöva ägna en massa tid åt. Det kan tyckas krasst men det är ett omänskligt uppdrag att förvänta sig att hårt ansträngda lärare även ska göra sådana insatser för alla sina behövande elever. Insatser som för att de ska fungera måste vara mellan fyra ögon och regelbundna. Nej, barnens bästa för barn på glid och med otillräckliga föräldrar vilar i socialtjänstens "händer". Det uppdraget fungerar dåligt idag. Som med så mycket annat på grund av att resurserna är för begränsade i förhållande till behoven. Särskilt det förebyggande sociala arbetet skulle kraftigt kunna förbättras eftersom förskolelärare i typ 8 fall av 10 vet om ett barn har problem som behöver hjälp.

Det är en sak att vi har misslyckats med att tillräckligt bra integrera 15+ som kommit till Sverige. Att påverka och integrera människor som under flera år formats i andra miljöer och kulturer är väldigt mycket svårare än att påverka och integrera deras barn som föds eller kom till Sverige som väldigt unga. När vi till och med kraftigt misslyckas med att ge dem som kommit mycket unga till Sverige att få jämlika och bra förutsättningar i sina liv blir migrations- och integrationsmisslyckandet övertydligt. Inte minst i Uppsala gör Skolinspektionen (statligt ansvar) ett dåligt jobb. Det finns gott om skolor som inte är bemannade för att ge barnen den utbildning de behöver. Vad gör Skolinspektionen åt det? De borde ta sitt ansvar på större allvar för barnens bästa. Och även här finns skäl att inte tro att staten är en självklart bättre huvudman än en kompetent kommun.

https://www.skolinspektionen.se/

Expressens ledare nedan beskriver läsvärt hur både kommuner och staten misslyckas att säkra barnens bästa inom barnomsorgen. Självklart ska barn i Sverige tidigt tränas i svenska för att ge dem bästa möjliga start som del i vårt samhälle. 

"Omkring två procent av av alla barn mellan ett och fem år är i dag placerade i ”pedagogisk omsorg” – det som tidigare kallades dagmammor. Det är en kraftig minskning sedan 1970-talet när de skötte nära hälften av den kommunala barnomsorgen, i regel i de egna hemmen.

"Många föräldrar har kommit att föredra förskolor – där kraven på pedagogisk undervisning och utbildad personal är högre. Men brist på lämplig personal och svårighet att uppfylla arbetstidsregler har också fått många kommuner att lägga ned de kommunala familjedaghemmen. Samtidigt finns en motsatt trend där privata bolag i stället öppnar familjedaghem och får bidrag av kommunen. I Malmö har antalet inskrivna barn på familjedaghem ökat från 80 till 235 stycken på bara några år."

"En januarimorgon 2016 inspekterar kommunen ett familjedaghem i Malmö. Men någon vuxen finns inte på plats. Fyra barn i åldrarna ett till fyra år har lämnats helt ensamma i en lägenhet där köksknivar och skruvdragare ligger framme. Först över en timme senare dyker dagbarnvårdaren upp och skyller sin frånvaro på ”ett privat ärende”, skriver Sydsvenskan."

"Men regeringen borde snarast gå vidare med skärpta krav på språkkunskaper, kvalitet och utbildning för dem som driver familjedaghem. Dagens vilda västern-marknad är ett svek mot barnen." 

https://www.expressen.se/ledare/bolag-som-lamnar-barn-ensamma-ska-inte-fa-bidrag/

I tidningen Fokus skriver Suzanne Wennberg en mycket läsvärd artikel om brottsutvecklingens samband med bland annat en skola i förfall. Inte minst i Uppsala. Det går självklart att ändra på om politiken lär sig att vara fokuserad på huvudsaker istället för en massa bisaker. Att våra barn och unga får en konkurrenskraftig utbildning är en huvudsak. Att tryggheten i våra svenska samhällen återupprättas är en huvudsak. Delvis hänger dessa två frågor samman. I Uppsalapartiet Utvecklingspartiet demokraterna har vi en tydlig politik inom skolan som självklart inkluderar att återupprätta en god studie- och arbetsmiljö i våra skolor. Det går. Rösta klokt!

"I artikeln Social Disadvantage and Crime: A Criminological Puzzle från 2016 besvarar Wikström mot bakgrund av en bred undersökning just frågan hur det kan komma sig att de flesta kroniska brottslingar kommer från en missgynnad eller socialt utsatt uppväxtmiljö, samtidigt som de flesta som vuxit upp i en sådan miljö inte utvecklas till att bli brottslingar. Undersökningen utvisade att fler ungdomar som vuxit upp i utsatta miljöer – jämfört med någorlunda välbärgade miljöer – blir exponerade i kriminogena sammanhang och uppmuntras till att inleda en kriminell karriär, men att de som attraheras härav och utvecklar en brottsbenägenhet särskilt är de ungdomar som har en svag personlig moral eller svag förmåga till självkontroll. De ungdomar från missgynnade uppväxtmiljöer som avstått från att begå brott visade i undersökningen en starkare personlig moral och förmåga till självkontroll." 

"Wikström varnar för vad som kan hända när skolan inte fungerar, just med tanke på att den har en så viktig roll i ungdomars normbildning och utveckling av självkontroll, när föräldrarna haft alltför många egna problem att brottas med. För att påverka ungdomars uppfattning om deras val här i livet, behöver de tränas i självdisciplin och långsiktigt tänkande. Syftet är att få färre ungdomar som växer upp i utsatta miljöer att lockas in i kriminella karriärer."

"I den svenska skolan tycks det dock snarare vara läraren – inte den tillrättavisade eleven – som kallas in till ett uppfostrande utvecklingssamtal hos rektor. Talande är att när den nya skolledningen tog över verksamheten i den kommunala skolan i Botkyrka, som fått underkänt av Skolinspektionen, vände man utvecklingen genom att börja synliggöra och tillämpa ordningsreglerna i stället för att ursäkta beteenden med diagnoser eller svår bakgrund. Ganska självklart kan man tycka. Men paradoxen tycks vara att ju mer besatt man blir av tanken på livets orättvisor, desto mindre konstruktivt tänker man. Det egna ädelmodet förför och förlamar."

"Wikström som akademiker har några drag av Emma Tvärtemot i förmågan att stå emot trycket från hobbyexpertisens tvärsäkerhet i media och i ambitionen att på vetenskaplig grund söka ny kunskap. Han är ingen Farbror Blå – om vi nu ska anspela på hjältar i barnböckernas värld. Detta får mig att tänka på Alf Ahlberg (Tankelivets frigörelse, 1954) som varnade för att den offentliga sanningen är en produkt av massmedia i den meningen att folkopinionens uppfattning är vad vi ständigt hör och läser. Vill det sig riktigt illa, låter vi oss oreflekterat övertygas av påståenden som vi ständigt matas med eller i vart fall övertalas till att omfamna med läpparnas bekännelse. Det kan leda till att opinionen består av den åsikt som vi tror att alla andra har och som de andra tror att vi har. Ungefär som i Kejsarens nya kläder."

"Kort sagt, det börjar bli dags att bryta upp från den uppfattning vi matats med om den av socioekonomiska faktorer predestinerade brottsligheten. Vi behöver i stället fundera över vad Per-Olof Wikströms forskning har att säga oss."

https://www.fokus.se/2021/01/suzanne-wennberg-brottslighetens-orsaker-och-ursakter/

Finns gränser?

PANDORAS ASK
Frihet, jämlikhet, företagsamhet, äganderätt, personlig integritet och mänskliga rättigheter är några mycket viktiga värden att kämpa för. Och det är dumt att ta dessa värden för givna. De av oss som tycker att vi ska försvara bl a dessa värden gör klokt i att engagera sig i ett politiskt parti som kämpar för dessa värden. Även ett litet engagemang gör stor nytta i försvarsarbetet i tider där dessa värden kraftigt hotas.

Mångfald är något som jag gillar och tror skapar bästa grund för välståndsbygge. I min värld innebär också mångfaldsbejakandet rätten för olika samhällen att utveckla sina unika samhällsformer. För att kunna göra det måste man ha rätten att formulera egna rättigheter och skyldigheter för den egna befolkningen i t ex en kommun eller i Sverige. Jag tror inte på och vill inte att alla samhällen i världen, eller inom EU, ska vara lika. I min värld kommer en likriktning inom EU, i ett EU på dekis, att leda mot "a race to the bottom". Att de samhällen som är sämst för våra svagaste sätter ribban eftersom inget generöst enskilt land eller kommun klarar av att de svagaste söker sig till de platser som erbjuder sina invånare EUs bästa och mest generösa sociala stöd.

Tidigare i år fattade Uppsala kommun ett beslut om att under ett år utöka stödet till hemlösa, och särskilt till hemlösa med barn, under årets kalla period. Fler sovplatser och hjälp med omvårdnad av barn är i fokus. Beslutet är generellt eftersom en kommun inte kan fatta beslut som avser begränsade grupper. Men hela ärendet handlar om att antalet fattiga, tiggande och hemlösa EU migranter ökat och ökar snabbt. Centerpartiet i Uppsala gav stöd till ett års prov med utökat stöd. Samtidigt lämnade vi ett särskilt yttrande där vi uttryckte vår oro för att utökat socialt ansvarstagande för fattiga EU migranter riskerar att utsätta kommunens sociala system för betydligt större påfrestningar. Påfrestningar som i kombination med andra stora sociala åtaganden gör att Uppsala får allt svårare att klara av en rimlig social och ekonomisk hållbarhet.

Kommunens huvuduppgift är att värna och stötta de egna medlemmarna. Medlemmar som klagar över att kommunen inte har råd eller bostäder för att stötta kvinnor med barn som flyr från män som misshandlar dem. Eller många unga medlemmar som inte har råd eller tillgång till ett första eget boende. Eller många ekonomiskt svaga medlemmar som när allmännyttan renoverar får kraftiga hyreshöjningar som de inte klarar av att betala. EUs spelregler bygger inte på att fattiga från ett land fritt ska kunna ta sig till annat land med generösare socialt system och få del av detsamma. Ingen skuld faller på de enskilda människor som utnyttjar sina möjligheter men för ett generöst samhälle som Uppsala och Sverige innebär detta att vårt sociala system gungar i grunden och bräckliga ekonomier blir ännu bräckligare, på vilket sätt gynnar det kommunens medlemmar?

I dagens lokala dagstidning kan vi läsa en stor artikel om att en tiggande familj från Rumänien nu återvänt till Sverige och Uppsala. Tidigare hade de haft med sig tre av sju barn. Nu har de med sig samtliga sju barn. I reportaget säger familjen att de vill få bostad och att barnen ska få gå i skolan. Jag önskar att jag kunde hjälpa alla jordens miljarder människor som far illa. Det kan jag inte. Inte heller Uppsala kollektivt kan hjälpa hur många svaga som helst om nuvarande generösa sociala system ska kunna försvaras. Det är naivt att inte fatta det och att inte förstå att vi måste försvara EUs ramverk att man inte ska ta socialt ansvar för andras medborgare. Hjärta och hjärna måste användas vid beslut runt dessa svåra frågor. Det finns många dimensioner på hur man kan vara en god medmänniska. Att av naiva skäl låta Uppsala gå mot socialt och ekonomiskt sönderfall är inte ok. Det är i min värld inte att ta ansvar för Uppsalas medborgare. Det är att urholka vårt samhälles förmåga att vara generöst mot våra svaga.

Det måste vara möjligt för Sverige och Uppsala att utveckla vårt samhälle som vi vill. För att klara det kan vi inte ha ett samhälle dit var och en som önskar ska kunna ta sig och få rätt till de rättigheter som medborgarna har. Hur kan det vara svårt att fatta? Gränser är till för att ge uttryck för rum med egna spelsystem. Spelsystemen måste kunna försvaras.

Sårbarhet

Var finns marginalerna?
Livspusslet är inte lätt om man är två vuxna personer med krävande uppdrag och småbarn. Förr i tiden hade människor som t ex var domare och borgmästare tjänstefolk även i Sverige. Och kvinnorna arbetade sällan utanför hemmet. Så är det inte idag. Både kvinnor och män får chansen att utvecklas i ett yrke utanför hemmet. Men idag är det inte bara en chans utan också nödvändigt om man ska klara av att ha ett bra familjeliv att båda vuxna jobbar, med mycket få undantag. Man måste tjäna väldigt mycket pengar för att ha råd att ha t ex en avtalsenlig och utbildad barnhjälp. Oavsett vad man tycker om den utvecklingen eller ej är det så det ser ut. Vad händer då när förskolan stänger för att ha planeringsdagar? Eller vad händer när förskolan drabbas av vattenöversvämning och barnen helt plötsligt blir föräldrarnas ansvar? Låt oss bortse ifrån att det inte finns någon "VABkod" som kan användas. Då tvingas t ex läkare ställa in operationer, domare ställa in domstolsförhandlingar och en borgmästare kanske sumpade chansen att få till en lokal företagsetablering med 15 nya jobbmöjligheter i närområdet. Eller rörmokaren som förlorar sin viktiga intäkt och den som behövde få lagad läcka får vänta ännu längre på att få den lagad. Jag tycker att planeringsmöten kan läggas på helger. Så gjorde vi oftast inom näringslivet, då man ska jobba när de flesta kunder jobbar. Då kan man i utbyte erbjuda personalen en trevligare konferensvistelse kombinerad med planerandet. Jag blir förbannad över att det inte fungerar bättre. Att inte lösa liknande tillfällen och situationer bättre är ett stort samhällsslöseri. Och varför kan inte en förskola bedrivas i en vanlig villa när dagmammor får ha  dagbarn i vanliga lägenheter och villor? Det är för många kostnadsdrivande och onödiga regler i Sverige! Ta bort 50% av dagens regler och lägg till 10% nutidsrelevanta regler! Dvs reducera reglerna kraftigt i Sverige! Vad väntar vi på?

Politikens dilemma

Vem gillar inte jultomten?
Tänk vad lätt det är att vara ledare när det bara kan bli bättre. Tänk vad lätt det är att vara ledare om du har obegränsat med pengar och alla du leder är välutbildade, hårt arbetande och personer som aldrig fuskar för att slippa jobba men ändå vill ha betalt. Hur många ledare tror du har det så? Jag kan tänka mig att det upplevdes lite så i Sverige på 50- och 60-talet. Idag har vi svenskar bl a mest lagstadgad semester i världen, får betalt vara hemma över ett år med varje barn, har maxtaxor på dagis, rätt till god och likvärdig vård osv. Det är inte många människor som har dessa goda villkor runt om i världen. Tror du många svenskar förstår det? Tror du många svenskar förstår att vi rankas högst i världen, tillsammans med Australien, Nya Zeeland och Norge, vad gäller kvinnor och mäns jämlika livsmöjligheter? Är faktumet att vi har det mycket bra i jämförelse med andra grupper av människor skäl för att inte vilja mer? Nej, men det gör det väldigt mycket svårare att som politiker klara av att erbjuda ännu bättre förmåner om inte summan av det vi gemensamt skapar är väldigt positiv dvs ekonomisk tillväxt. Vem vill ha det sämre? Oppositionen leker ofta jultomte för att försöka få makten. Hur driver ansvarstagande politiker en realistisk politik samtidigt som folket ändå väljer att ge dem sitt stöd i val? Varför tror du Detroit gick i konkurs? Varför tror du Grekland och t ex Portugal hamnat där de är? Tror du att dagens generösa förmåner är givna? Jag tror många tror det.
http://www.dn.se/ekonomi/semestern-firar-75-ar-men-den-ar-inte-sjalvklar/

Obekväma beslut
Hur driver man obekväma frågor utan att det helt tar bort möjligheterna att sitta vid regeringsmakten?  Eller, går det att vara en ansvarstagande politiker som tänker även på nästa generation och samtidigt få nödvändiga röster från dagens väljare? Inte så enkelt. Vad innebär det i det politiska arbetet? Tycker du att det är ansvarsfullt att på allvar försöka hitta sätt som gör att vi skräpar ner betydligt mindre? Varför tror du nedskräpningen åter blivit ett stort problem både i våra städer och i t ex våra skogar? Vad tycker du vi ska göra för att kraftigt minska denna oacceptabla utveckling? Tror du en majoritet av väljarna uppskattar pekpinnar för att lösa t ex nedskräpningsproblematiken?
http://www.dn.se/sthlm/skraphogarna-i-stockholms-skogar-vaxer/

3 negativa B

Bolån
Precis som med sms lån blir jag frustrerad över att inte den nationella lagstiftaren (Riksdagen), som så ofta stiftat och stiftar lagar om än det ena och än det andra, inte kan åtgärda problem på marknader som inte fungerar och där skattepengar hela tiden skall stå som garanter. Bolånemarknaden är osund. Framförallt för våra unga som tvingas och vilseleds att tro att de med nöd och näppe kan klara av boendekostnader som bygger på maximala lån, inga amorteringar och låg ränta. Sannolikheten att räntorna förblir långsiktigt låga är också rätt låg. Är det konstigt att många kreditgivare tycker att nuvarande ordning är bra? Knappast. De tjänar mycket pengar på att vi lånar pengar och i ett samhälle som det svenska där bostadslånen är personliga (annorlunda i USA) och vi kollektivt, via staten, hittills räddat bankerna när låneskulden blir ohållbar, då är de kortsiktiga vinsterna mer attraktiva än de långsiktiga låga riskerna för kreditgivarna. Inför amorteringskrav (eget sparande) och kom på något instrument som gör att de som behöver ett förstagångsboende har en chans att komma in på bostadsmarknaden! Hur svårt kan det vara?
http://www.dn.se/ekonomi/kraftigt-okad-vinst-pa-bankernas-bolan
http://www.dn.se/ekonomi/kraftigt-okad-vinst-pa-bankernas-bolan

Barnomsorg
Det är verkligen beklämmande att väldigt många Uppsalabor (barn och föräldrar) och arbetsgivare drabbas av att Uppsala kommun inte klarat av att säkerställa tillräcklig tillgång till barnomsorg för andra året i rad. Nu måste kommunen skärpa till sig och få allt som krävs för att få situationen under kontroll! Det är både destruktivt för enskilda människor och arbetsgivare och därigenom också mycket dåligt för det vi kallar samhället.

"Bad" - Dåligt
De som möjligen följer det politiska livet kan inte ha undgått att Centerpartiet har självskapade problem på riksplanet. Igår läste jag en intressant debattartikel bl a skriven av en före detta topp moderat i DN. Budskapet var att många borgerliga väljare, och särskilt Moderater, hellre ser en ny regering tillsammans med Miljöpartiet än med Centerpartiet. Jag skall inte sticka under stol med att stora delar av mitt umgänge är så kallade borgerliga. Artikeln är intressant men till skillnad från vad jag uppfattar att debattörerna säger tror jag att de som svarat på frågorna framförallt är pragmatiska och ser att M möjligen har en chans att fortsätta att kontrollera stadsminister och finansministerposterna efter nästa val om dagens opinionssiffror håller i sig genom ett samarbete med MP. Sakpolitiskt är jag och mina borgerliga vänner enade om att C är en mycket bättre lagkamrat i en regering som inte vill gå ordentligt åt vänster.
http://www.dn.se/debatt/moderata-valjare-vill-hellre-ha-mp-an-c-i-ny-regering