Skidåkning nedför

Den bästa egna tiden

I ett kallt land som Sverige talas ofta om drömmar att bo i varmare breddgrader. När livet är hektiskt med jobb, småbarn och det är kallt är det lätt att förstå. Samtidigt tycker jag att vintern och dess nöjen är oslagbara. För mig är nedförsåkning och dess sociala sammanhang den bästa semestern. Att ligga på en strand och dag efter dag steka sig är inte längre lockande. 

Att varje år fylla livet med någon eller några veckors nedförsåkning är fantastiskt. Det är dessutom ett trevligt sätt att umgås med familj och vänner där vuxna och barn umgås tillsammans. Årets skidsemester i Åre är inget undantag. Det är kallt men har redan startat roligt och gott. En kombination av fysiska aktiviteter och festligheter som är oslagbar. 

Nedan CNN reportage om nedförsåkning är läsvärt. Visst finns det en blandning av snöklädd natur och moden att följa i backarna. Det är dock After-skin som bjuder på fantastiskt nätverkande. 

”As for the après of the title, it takes all comers as well. It’s not just a party, it’s community. It can take place in a bar, hot tub or cabin. Depending on the location, après “can be rowdy or relaxed, family friendly or far from it,” Isakov writes.”

”Ultimately, the ethos of après ski is to have a good time. Wear what you like but more importantly enjoy yourself. The food, the fireplace, the drink, the company, the relaxation — even non-skiers can appreciate a moveable feast of the senses, and the scene.”

https://edition.cnn.com/2026/02/15/style/the-timeless-allure-of-apres-ski-culture

Nedan finner du mer om varför After-ski är så fantastiskt. Minst åtta år till ska jag nog kunna njuta av nätverkande och den fantastiska stämning som After-ski bjuder på. Som friherre kommer tiden räcka till att även åka en vecka eller två med kompisar. Det blir typ som när jag och sonen åker skidor tillsammans i alperna. Det har alltid varit kul och äventyrsfullt.

”From a cultural standpoint, après ski culture is about connection. It’s about swapping tales with strangers who just nailed their first powder run. It's about laughing at the friend who insists that “one more run” never ends at one.”

https://allaboutapresski.com/blogs/apres-ski-north-american-ski-blog/apres-ski-culture-mountain-experience?srsltid=AfmBOop1_HOjx6_gBpSCIMgTEvEDBCWtyZsqzsV7U2PqPL9CZ7dwYlRg

Att tycka fel

Åsiktskorridorer

Jag är urless på den svenska åsiktskulturen. I ett av världens friaste länder, liberalt ”Mekka”, är väldigt många ändå ängsliga över att uttrycka sin åsikt om olika frågor. Inte minst i privata sammanhang. Man kan ju tycka fel och förlora vänner… Att kunna tycka olika är viktigt för att verksamheter ska ha en chans att utvecklas framgångsrikt i ständigt förändrade tider. Att våga samtala med, och sakligt debattera med, meningsmotståndare är utvecklande och klokt. Få utmaningar under livets resa är svarta eller vita. Den som lyssnar ordentligt på vad andra säger kan både lära sig mycket och snabbare ta till sig bättre lösningar på kända problem. Att inte ha det förhållningssättet, särskilt i en demokrati, är fördummande och korkat. 

Margareta Barabash, GP, skriver läsvärt om åsiktskorridorermas Sverige. Tills det helt plötsligt är rätt, enligt någon politisk ledning, att tycka det några få modiga meningsmotståndare länge vågat tycka är det hårda motståndsord som gäller. Det är uttryck för ett dåligt debattklimat. 

”Nyligen blev en intervju med Magdalena Andersson (S) en het snackis (Expressen 25/10). Den nybakade oppositionsledaren ville nämligen inte ta avstånd från högerregeringens migrationspolitik. Tvärtom, Andersson var snabb med att hävda att det var S som 2015 genomförde ”den stora omläggningen av migrationspolitiken”. På Jimmie Åkessons (SD) kommentar att Tidöavtalet innebar ett paradigmskifte inom migrationspolitiken högg hon snabbt: ”Paradigmskiftet ägde rum 2015 och det genomförde vi.””

” Vad säger man ens? Att S har en benägenhet att vända kappan efter den vind som för tillfället råkar vina är knappast stoppa pressarna-material. Men vänsterpressens reaktioner är ändå intressanta att studera.

”Har det brunnit i huvudet på Magdalena Andersson?” frågar sig Aftonbladets Lotta Ilona Häyrynen och påtalar att S öppet utmålade SD som ett demokratihot bara någon vecka innan valet (29/10). ”Bli inte SD:are du med”, vädjar Susanna Kierkegaard i samma tidning (26/10). ”Ingen liten socialdemokratisk tonartsförändring”, konstaterar Daniel Swedin dystert i Arbetet (26/10). Parallellt med S nya vurm för SD:s flyktingpolitik har en annan trend utkristalliserats – de röda innerstäderna. Bland de valdistrikt där partiet ökade mest finner vi exklusiva Stockholmsadresser och för första gången i historien röstade lika många tjänstemän som arbetare på S (DN 30/10).”

”Det pågår en dragkamp om titeln som Sveriges arbetarparti mellan SD och S, och SD tycks för närvarande leda. I slaget om väljarna och slutligen makten ställer sig S bakom det ledande laget. Även om det innebär att tvärvända på en femöring. Och här börjar det bli riktigt intressant.”

”För visst minns ni debatten om åsiktskorridoren? För några år sedan var migrationsfrågan den allra känsligaste i svensk offentlighet. Den som ifrågasatte "inga murar"-retoriken straffades socialt. Brunsmetades, som man säger. En åsiktskorridor karaktäriseras som bekant av att vanliga åsikter stigmatiseras i debatten, trots att de är just vanliga. Nu svänger den berömda pendeln i all hast.”

”Vi är ännu i startgroparna av ett paradigmskifte. Men kanske har en ny åsiktskorridor sakteligen börjat ta form i svensk politisk debatt. Inom kort lär vänsterdebattörer inse att de kommer befinna sig i samma sits som högerdebattörer var 2014. Tja, vad säger man? Welcome to the dark side!”

https://www.gp.se/ledare/v%C3%A4lkomna-till-andra-sidan-%C3%A5siktskorridoren-v%C3%A4nstern-1.84801923

Kandidaterna att efterträda Annie Lööf i Centerpartiet verkar onekligen rädda för att tycka ”fel”. Att tre kandidater som ska ”tävla” om medlemmarnas stöd i princip tycker lika tyder på ett uselt arbete av valberedningen. Åsiktsurvalet är tydligt. Åsiktskorridoren är fortsatt snäv. Samtliga tre kandidater är rädda för att säga fel snarare än säga vad de tycker är rätt. Bland annat att man inte ska bidra till att ge SD något direkt inflytande. Men i Uppsala kan både C i kommunen och regionen är C beredda att ge SD mycket inflytande. Blir några till i C Uppsala uteslutna ur partiet inom kort? 

Ja, ja Linda Jerneck, Expressen, skriver läsvärt om Cs partiledarval nedan. Är inte timingen idealisk för att slå ihop två allt svagare partier med liberal inriktning? Två haltande politiska rörelser kanske kan hitta bra politisk former igen? Johan Pehrson har humor, och verkar gilla att fika, så han kan nog överbrygga partiernas stora skillnader vad gäller partikulturer. Lägger de ner C och fusionerar sig med L slipper centerpartisterna välja om de ska vara på den vänstra eller högra halvan av den politiska spelplanen. Den högra har L efter många plågor tagit. Hur stora kan ett C åt vänster bli? Glöm inte att det är inom EU- och rikspolitiken som ideologi har stor betydelse. I kommuner och regioner är det sakpolitik, kompetent ledarskap och pragmatism som gäller, väldigt lite ideologi. Nu är en perfekt tid för nya fusionsförhandlingar mellan C och L. Typ ”Stad och land hand i hand” ”on the bright side” 😉 Jerneck har dock fel i att Lööf inte var ett problem. Lööf och partisekreteraren Arthursson var/är mästare på att upprätthålla åsiktskorridorer. Det är inte en klok strategi i ett parti. Att upprätthålla demokratiska principer är klokt i ett partibygge.

”Centerpartiets problem var inte Annie Lööf. Problemet är att hennes vänstergir har lett till att C har bytt ut traditionella väljargrupper på landsbygden mot snabbrörliga mittenväljare i stan. Hennes efterträdare måste bestämma sig för om C ska byta identitet eller försöka vinna tillbaka gamla väljare. Därför är det talande att ingen av de hugade partiledarkandidaterna ville peka ut en tydlig riktning i blockvalet.”

https://www.expressen.se/ledare/linda-jerneck/loofs-eftertradare--vill-ingenting/

Pendeln svänger mer eller mindre regelbundet

Dansen runt guldkalven

Tidens pendel går fram och tillbaka i cykler. Mer eller mindre snabbt. Jorden och hela universum kan ses som en organism som aldrig dör utan bara förändras, mer eller mindre snabbt. Bara inom min tid inom den digitaliserade industrin (en ung industri) hann jag uppleva hur vi gick från stordatorlösningar med dumma terminaler till decentraliserade datasystem och åter till stordatorlösningar (molnettjänster) med smarta terminaler. Stordatorlösningarna kan nu vara klustrade kraftfulla datorer men logiken med till exempel centraliserad versionshantering och back-up system den samma. Teknikutvecklingen är enorm men mycket av de underliggande teorierna desamma. Och marknadsekonomin i sig behöver trenderna, pendelskiftningarna, för att dagens konsumtionsekonomi ska fungera. 

Onekligen är en god ekonomiförvaltning bättre än en dålig. Den som inte förstår det kan inte heller bidra till ett framgångsrikt samhällsbygge. Alla erfarna, och i synnerhet alla få rika, vet att mycket av de mest värdefulla i livet inte går att köpa. Sanna och goda relationer till medmänniskor är inte till salu. Även miljardärer dör om de får dödliga sjukdomar som inte kan botas. Även miljardärer och deras barn får beroendesjukdomar som förpestar deras liv. Även miljardärer fruktar för sin trygghet i en otrygg värld. Även miljardärer kan känna sig fattiga när de bara jämför sig med dem som har det materiellt och ekonomiskt bättre. Miljardärer risksprider sina tillgångar till cryptovalutor då de tvivlar på hållbarheten i dagens finansiella system. Systemet där enorma statliga upplåningar och dess pengar inflaterar fastighets och aktiemarknaderna. Pendeln kommer att vända. Religiös eller inte så är berättelsen om Moses och guldkalven intressant på många sätt. Inte minst för att människan redan då hade cykler av det mesta. Inte minst hade de flesta människor det som i delar av Afrika där människor fortfarande regelbundet drabbas av misskördar och svält.

http://medeltidbild.historiska.se/medeltidbild/bildspel/visabildspel.asp?uindex=1&urvalsid=12

Kenneth Rogoff skriver läsvärt i Bulletin om börsens utveckling parallellt med den största kris vi haft sedan andra världskriget. Klart att det kommer en ordentlig börsnedgång igen. Det är inte en fråga om om utan när. Pendeln svänger alltid. När USAs och EUs politiker inte längre öser på med ökad belåning, slutar köpa upp privata obligationer och höjer istället för att sänka bolagsskatter är börsutvecklingsfesten definitivt över. Som alltid kommer den dock tillbaka. Bara trist om man köpt dyrt och tvingas sälja billigt.

” Varför rusar aktiemarknaden när realekonomin är fortsatt så ömtålig? 

En faktor har blivit allt tydligare. Krisen har på ett oproportionerligt sätt påverkat små företag och låginkomsttagare i tjänstesektorn. Dessa är väsentliga för realekonomin, men spelar inte så stor roll för kapitalmarknaderna.”

” En andra, och kanske mera övertygande, förklaring till hur dagens aktiemarknad beter sig är att centralbankerna har tryckt ner räntorna till nära noll. När marknaderna är övertygade om att risken är liten för att räntan inom överskådlig framtid ska stiga, drivs priserna upp på långsiktiga tillgångar som fastigheter, konst, guld och till och med bitcoin. Och eftersom teknikföretagens intäktsflöden lutar starkt in i framtiden har de dragit oproportionerligt stor fördel av låga räntor.”

” En tredje förklaring är att centralbankerna, förutom att erbjuda ultralåga räntor, direkt har backat upp privata obligationsmarknader. I fallet med USA:s riksbank har det inneburit en intervention utan motstycke. Dessa inköp av privata obligationer bör inte betraktas som penningpolitik i konventionell mening. De påminner snarare om kvasi-fiskal politik, där riksbanken i en nödsituation agerar som finansdepartementets förlängda arm.”

” Förr eller senare kommer marknaden att inse att skattebetalarna inte vill stå för notan i all evighet. Ytterst finns en gräns för hur stora risker centralbanker kan tillåta. Övertygelsen att de fortfarande vill ta på sig ytterligare risker kan komma att ifrågasättas om en svår andra våg anländer i vinter.”

”Men en mängd företag som under andra omständigheter hade varit livskraftiga kommer också att gå under. Följden blir att börsnoterade företag kommer att få en ännu starkare marknadsandel än vad de redan har. Faktum är att detta är ytterligare ett skäl för marknadens glädjeskutt.”

” Det som går upp måste också någon gång komma ner.”

https://bulletin.nu/ekonomi/all/varfor-rusar-borsen-uppat-trots-covid-19

Viktigast av allt är att vi människor alltid långsiktigt strävar efter att lämna något bättre till kommande generationer. Om det är i fokus är det bara tråkigare när det är lågkonjunktur än när det är högkonjunktur. Nu borde det vara en mer ekonomiskt kännbar lågkonjunktur. Att tro att vi i vår tid kommer att slippa ordentliga lågkonjunkturer är naivt. Nu borde vara tiden att reformera och strukturera om våra samhällen att bli 2000-talets samhällen. För kommande generationers skull.