Ett livslångt värdeskapande
Många +75 orkar inte ta hand om småbarn för att stötta sina barns hektiska liv när egna barn blivit föräldrar. Om orken finns är denna form av stöd till sina barn ovärderligt för dem och livsstimuletande för till exempel en farfar.
Igår deltog jag på en mycket stimulerande middag. Temat var typ ”Det vuxna fria livet”. Livet efter att man i över 35 år kämpat hårt med jobb och bland annat säkrat mycket i pensionsavsättningar. Sju middagsgäster hade mer eller mindre olika ambitioner med sitt ”fria vuxenliv”. Samtliga kunde dockbenas om att vi haft en fantastisk tur som fått födas in i mänsklighetens sannolikt bästa tid någonsin. Det är bra ”timing”….
Vad gör man då vid 62 års ålder om man inte bara vill spela tennis, golfa, styrketräna, sköta sina aktier bättre, sköta sina fastigheter och festa? Vad mer värdeskapande för fler än att stötta barn och barnbarn kan delar av tiden satsas på? Ett samhällsengagemang genom politiken är värdefullt och med ett klokt fokus värdeskapande. Men om man nu tycker att man gjort tillräckligt i den hårda politiska miljön, vad gör man då? Kulturen, integrationsarbete, fredsarbete och fattigdomsbekämpning och dess möjligheter bär sannolikt på de bästa meningsfulla och värdeskapande svaren för mig. Vad tror du blir värdeskapande insatser för dig när ditt fria vuxna liv är ett faktum?
Nedan ledare i GP är i sammanhanget läsvärd.
”Varför blir man skärrad när man i spegeln ser ett åldrat ansikte i stället för den där tidlösa 35-årsnunan man brukar förse sin självbild med? Varför är pensionen en sådan chock för åtskilliga? Och varför upplever så många äldre att de blir osynliga, att de inte räknas längre?”
”Pensionen är en välfärdsstatens välsignelse. Tänk att slippa slita precis hela livet, att slippa ligga de vuxna barnen till last, om man har några sådana, tänk att ha försörjningen tryggad när krafterna sinar. Men pensioneringen är samtidigt ett mycket modernt påfund, en märkligt skarp gräns som för många medför en existentiell kris: från att vara en som ”bidrar” (i länder som Sverige är det synonymt med att förvärvsarbeta och betala skatt) till att bli en sådan som kostar.”
”Ena dagen är man en del av tillväxtmaskinen, nästa dag står man slokande bredvid, utan roll och uppgift, med hela arbetslivet bakom sig men ett okänt antal år kvar att leva. Vad gör man då? Hur anpassar man sig till en tillvaro med så helt annorlunda grundvillkor?”
”Vi talar mycket om att unga vuxna saknar mening i livet, men inte lika ofta om de äldre som upplever tillvaron som meningslös. Om man inte har till exempel en grundmurad gudstro kan det vara svårt att känna mening när de kroppsliga funktionerna stänger ner en efter en, när man plågas av smärta och sjukdomar och man inte längre kan njuta av det man tidigare kunnat njuta av, när man inte längre har någon uppgift och upplever sig vara en belastning. Socialminister Jakob Forssmed (KD) har lanserat en nationell strategi mot ensamhet, med särskilt fokus på äldres ensamhet.”
https://www.gp.se/ledare/alderdomen-ar-en-del-av-livet.2beebdfb-992c-4c42-b52c-0bf646ae11b5
Jag gillade Birgersson slutkläm särskilt mycket:
”Möjligheten att vara andra till glädje varar faktiskt precis hela livet.”
