Kris eller möjlighet
Det föds historiskt få barn i landet Sverige. Geopolitisk oro, ekonomisk oro, klimatoro och faktumet att både kvinnor och män vill förverkliga sig inom sina karriärval skapar situationen. Faktumet att allt fler väntar allt längre innan de börjar försöka få barn bidrar till förändringen. Detta faktum kräver nytänkande kopplat till hur våra unika samhällen i Sverige ska kunna utvecklas ekonomiskt fördelaktigt.
Håkan Boström, GP, skriver läsvärt om förändringen och hoppas att svenska politiker inte gör som vanligt, ”låtsas som det regnar” tills omställningstiden till något hållbart blivit hopplöst kort.
”Föds det färre barn i Sverige? Ökar andelen barnlösa? Står vi inför en demografisk utmaning? Det borde vara enkla frågor att svara på i ett land med kanske världens bästa tillgång till statistik. Men i kulturkrigets tidevarv finns inga oskyldiga fakta. Vi är ett antal debattörer som problematiserat det faktum att barnafödandet i Sverige nått rekordlåga nivåer. Det föds färre barn per kvinna än på över ett halvsekel. Dagens siffror ligger i linje med 1930-talets omtalade befolkningskris.”
”Man vet inte riktigt varför, men sedan 2010 har det så kallade fruktsamhetstalet gått ned kraftigt. Det gäller inte bara i Sverige utan i många västländer, inklusive länder med utvecklad barnomsorg och föräldrastöd. De vanliga ekonomiska förklaringsmodellerna ger inget svar. En möjlig förklaring som diskuterats är förändrade attityder, att självförverkligande sätts högre än familjebildning.”
”Det är bara det att det här sättet att tolka statistiken inte håller för närmare granskning. Det stämmer att andelen barnlösa kvinnor bland dagens 45-åringar är marginellt lägre än den var för 45-åriga kvinnor vid millennieskiftet, det vill säga hos dagens 65-plussare. Men debatten handlar ju inte om hur 70-talistgenerationen står sig i relation till 50-talisterna. Den handlar om de tydliga förändringar som kan ses i barnafödande hos dem som är födda efter 1985.”
”De flesta kan nog intyga att föräldraskap i dag har blivit ett betydligt större åtagande än det var för bara en generation sedan. Det fodrar enorma resurser i form av tid, kunskap och pengar och präglas av medelklassens konkurrens-, strategi- och statustänkande på ett helt annat sätt än tidigare. Kanske har vi helt enkelt ställt upp så orimliga krav på föräldraskap att fler väljer bort det av den anledningen? Även kraven på att hitta en ”perfekt” partner försvårar familjebildandet för många. Att avfärda problemet som ett uttryck för rationell planering och fria val är att göra det väldigt enkelt för sig.”
”Det här är frågor som är så centrala för det svenska nationsbygget att vi måste kunna föra en fri och öppen debatt om dem utan att dras ned i något importerat kulturkrig från USA.”
Även Sveriges Radio bjuder på ett i sammanhanget viktigt reportage om att omtag och nytänkande krävs kopplat till nuvarande samhällsbyggnadsplaner. Det borde klassas som kriminellt att inte tänka om och kraftigt förändra nuvarande planer.
”Svenska kvinnor föder historiskt få barn. Och tillsammans med lägre invandring ritar det om befolkningskartan. En ny prognos från SCB tvingar kommuner och myndigheter att räkna om; långsiktiga planer för förskolor, skolor och bostäder blir inaktuella.”
https://sverigesradio.se/avsnitt/nya-bebisprognosen-som-tvingar-sverige-att-rakna-om
Sverige måste på allvar lära av andra samhällen hur man bra klarar av att säkra högt välstånd i ett land där befolkningen blir allt äldre. Svenska politiker måste också förstå två saker om man vill få igång barnafödandet igen. Då måste:
*) Framtidstro ingjutas bland befolkningen
1) Regelverken runt bostadsbyggandet måste kraftigt minskad så att ”vanliga” löntagare har råd med ett boende som även rymmer barn.
2) Bilen måste få plats när vi utvecklar vår infrastruktur. Utan bilar i moderna former får många barnfamiljer inte ihop sina livspussel.
