Alla som är framgångsrika inom alla möjliga områden vet vad som krävs för framgång. Disciplin, fokus och hårt arbete leder ofta väldigt långt. De vet också att de både ska lära av de som just nu är de bästa men att det på toppen av det krävs eget kreativt tänkande om hur man blir bäst i en ny tid. En ny tid med ständiga nya forskningsresultat, nya tekniska möjligheter och nya effektivare metoder.
De flesta av oss människor har vare sig förmågan eller viljan att satsa alla de tusentals årliga timmar som krävs för att kanske lyckas att bli bäst i Uppsala, Sverige och i bästa fall hela världen. Och tro inget annat, även de bästa måste träna, träna och åter träna för att ha en chans att nå den absoluta toppen. Forskningens och den högre utbildningens värld avviker inte från denna logik om att framgång kräver hårt målmedvetet arbete. Och att lära sig om den senaste forskningen och de modernaste studiemetoderna är själva pulsen i framgångsrik högre utbildning. De högsta lärosätena måste ha en spets och ett väl fungerande utbyte mellan forskare och studenter. Så lär sig studenter det senaste inom forskningen och så lär sig studenterna praktiskt hur metodisk forskning måste bedrivas. Dessutom bidrar forskares möten med studenter till kreativa inspel, inspel som garanterat bjuds på under utbildningspass och som kan föra forskningen mot oanade höjder. Och samhällen som vill tillhöra de mest konkurrenskraftiga i världen måste säkra forsknings och undervisningsmiljöer i världsklass.
Gunnar Wetterberg skriver nedan en värdefull krönika i Expressen om att lathet och kränkthet inte leder mot framgång. Jag kan konstatera att politiska rörelser som inte förstår vad som krävs för stora framgångar har fått påverka det politiska styret allt för mycket och allt för länge. Det är hög tid för dem som styr över universitet och högskolor att koncentrera lärosätena! Lär av Uppsala-Gotland exemplet. Max åtta centrala lärosäten i lilla Sverige räcker. Till dessa får eventuellt flera enheter kopplas. Vilka behöver stärkas? Luleå, Umeå, Uppsala, Stockholm, Linköping, Göteborg och Lund! Möjligen en till…
”I de fejkade kunskapernas tid argumenterar Sahlin klokt för forskningsanknytningens betydelse. Några studenter kommer själva att gå vidare och bli forskare, och det är viktigt nog. Men alla som blir akademiker måste förstå hur ny kunskap blir till, och hur man prövar vad som är sant och falskt. Det bästa sättet att göra det är genom att utbildningarna knyter an till forskningen – och det är det som är nerven i den akademiska undervisningen. Beroendet är ömsesidigt. Forskningen behöver utbildningen för att nå ut. Det finns ingen bättre väg att sprida forskningens nya rön. Genom studenterna når forskarna ut i samhället. Många universitetsreformer och festtal har talat om forskningsanknytningens betydelse, men när det kommer till kritan har den ofta kompromissats bort.”
”Det blir inte lättare av att den högre utbildningen och forskningen splittrats på allt fler lärosäten. Många institutioner klarar inte av att på egen hand ge en meningsfull forskningsanknytning. De måste samarbeta med andra – men då börjar skillnaderna i regelverk och resursfördelning att ställa till det. Och ibland handlar det om den egna institutionens överlevnad. Sahlin skildrar hur man på sina håll dragit sig ur samarbeten för att rädda tillräckligt mycket utbildningsunderlag åt de egna tjänsterna.”
”Delvis handlar det om status. Forskningen väger tyngst i meriteringen för akademiska tjänster. Framgångsrika forskare använder anslagen som de drar in till att köpa sig fria från undervisning, så att de kan ägna mer tid åt sin meritering. Sådana ”friköp” är ett oskick, som borde regleras och begränsas. Kloka finansiärer kan bidra. Wallenbergstiftelserna har kompletterat sina stora AI-satsningar – långt större än vad svenska staten gått in med! – med en särskild utlysning till ett utbildningsprogram för att förmedla de stora satsningarnas rön.”
”Rektorer, dekaner och prefekter måste se till att lärare och forskare tar sitt ansvar för universitetens själ. I sin avslutning pekar Kerstin Sahlin på den känsligaste frågan. Hur ska arbetsfördelningen mellan alla universiteten och högskolorna organiseras, när alla inte mäktar göra allt? Det borde vara huvudfrågan för en ny stor utredning om den högre utbildningens resursfördelning.”
