Problemens kärna

Huvudsaker och inte bisaker

De etablerade partierna har inte förmågan att leda Sverige in mot en ny framgångstid. Varför det blivit så kan man ha många åsikter om. Personligen anser jag att huvudproblemet är att politik blivit karriär för allt för många och då väljer de att minimera risken för att bli utbytt, inte att göra allt de kan för att göra positiv nytta utifrån de problem och möjligheter ett samhälle har. Oförmågan att i samlingsregeringar enas om vad hållbar politik är i huvudfrågor är utöver broilifieringen ett politiskt grundproblem. Och nästan alla partiledare saknar helt förmågan att förstå vad känslan av utanförskap innebär. Peter Esaiasson, GP, skriver läsvärt om oförmågan hos de flesta partiledarna att på riktigt förstå dagens stora samhällsproblem. Särskilt förstå vad som krävs för att lösa dem. Mycket bättre inkludering och integration är en huvudfråga.

"I förorterna finns en utbredd känsla av att tillhöra en grupp som är diskriminerad i samhället. Känslan är särskilt utbredd bland Generation 2 som är födda i Sverige av föräldrar med utländsk bakgrund. Det etablerade Sverige behöver kunna ge ett konstruktivt svar som erkänner känslan av utanförskap utan att därför ange rasism och strukturell diskriminering som huvudförklaringen."

https://www.gp.se/ledare/gastkolumn/politiker-maste-vaga-ga-in-pa-de-djupare-fragorna.617c6b7f-29bd-474f-b928-5c36d0b5fac2

Centerpartiet i Uppsala har nu spräckt det så kallade allianssamarbetet och ska forma ett nytt styre för Region Uppsala. Tillsammans med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Ska man skratta eller gråta? Skratta eftersom Centerpartiet kraftigt kritiserat Utvecklingspartiet demokraterna, UP, för att vi gjorde en överenskommelse med Socialdemokraterna genom ett Hållbarhetsavtal. Det gjorde UP direkt efter valen 2022 och insåg svårigheterna att få till ett fungerande styre i en mycket svår ekonomisk och krigshotande miljö. Precis som i Uppsala kommun hade partierna exklusive SD formerat sig i minoritetslag efter valet. Centerpartiet valde då att ingå i ett minoritetsstyre beroende av SD. Det gick "sådär". I Uppsala skulle "Alliansen" både få hantera UP och SD i ett minoritetsstyre. En normalbegåvad inser att det inte är hållbart. Gråta? Vänsterpolitik kan inte rädda sjukvårdens stora brister.

Nu kanske äntligen många fler Uppsalabor inse att Centerpartiet, som anklagar UP för att vilja ha roller som kan påverka, har samma fokus men att de är, precis som Liberalerna, oberäkneliga. Nedan citat från Centerpartiets regionala ledare vittnar om mycket. Och du som tror att Centerpartiet på allvar motarbetar de vansinniga spårvägsplanerna ska veta att de under två av de senaste mandatperioderna varit ordförande för nämnden som ansvarar för kollektivtrafiken. De hade nu i maktförhandlingarna möjlighet att kräva stopp för spårvägsprojektet, det har de inte gjort. Hyckleri! UNT och andra medier bjuder nedan på lite referat från centerröran.

"Med siffrorna 50 för, 13 mot och 2 som avstod fattades beslutet att Centerpartiet ska arbeta för att ett majoritetsstyre bestående av C, S, MP och V formas i Region Uppsala."

"Enligt en C-källa som närvarade på mötet har distriktsstyrelsen gjort bedömningen att det är rimligare att försöka ingå i en majoritetskoalition än att gå i opposition, för att inte riskera att förlora ett stort antal förtroendevalda."

https://unt.se/nyheter/uppsala-lan/artikel/klart-centerpartiet-bildar-styre-med-de-rodgrona/lq4yq2pr

https://unt.se/ledare/ledarkronika/artikel/vill-c-valjarna-fylla-ackis-med-vansterflum/rmyx5w6r

https://sverigesradio.se/artikel/c-har-bestamt-sig-sa-vill-de-styra-region-uppsala

https://sverigesradio.se/artikel/orring-tvingas-avga-nar-regionstyret-spricker

Och vad har "stämningen" med uppdraget att göra? Kan man tro att stämningen ska vara dålig om ett parti kommer till andra partier och säger att "vi är villiga att ge er makten istället"....

"Unn Harsem ska enligt källan också uppgett att stämningen mellan S, MP, V och C har varit betydligt bättre än stämningen inom Alliansen."

I turerna efter att Centerpartiet spräckt "Alliansen" i Region Uppsala går också KD ut och säger sig vilja styra med Socialdemokraterna... Även Kristdemokraterna har livligt anklagat UP för att vi släppte fram Socialdemokraterna. Politik handlar för många politiskt engagerade om både ideologi och sakfrågor. Alla som engagerar sig i politik vill kunna påverka. För att på allvar kunna påverka måste man kunna påverka styret genom att ingå i det eller genom att som UP göra ett samarbetsavtal. Svårare än så är det inte, även om det är komplext. Och i 55 av landets 290 kommuner samregerar moderater och sossar. UP ville efter sitt första framgångsrika val absolut inte ingå i ett styre.

"Björn-Owe Björk, regionråd för Kristdemokraterna, säger att partiets distriktsstyrelse gett ett sonderingsuppdrag för att få till ett mittenstyre för Region Uppsala. De möjliga konstellationer KD kan tänka sig är då antingen S, KD, L och C eller S, M, KD, L och C." 

https://unt.se/nyheter/uppsala-lan/artikel/centerns-diss-mitt-i-kaoset-svarar-inte-kd-forvanande/ly4znk6l

Vad kan vi lära av ovan? Du ska lägga din röst på det parti i kommun-, region-, riksdags- och Europapartlamentsvalet som du anser har bäst sakpolitik som är viktig för dig och som ställer upp med de mest meriterade kandidaterna att axla viktiga förtroenderoller. I Uppsala är UP det i särklass starkaste kortet du kan rösta på om du vill att Uppsalabornas framtid ska bli positiv. 100 procent Uppsala har positiv betydelse. Vi behöver fler erfarna och meriterade politiska företrädare om morgondagens invånare ska få ett framgångsrikt samhälle att leva i. Inkompetens och feghet är idag stora problem inom politiken. I kombination med att tjänstemannaansvaret är lågt uppstår stora kvalitetsproblem.

Ledarrollen

Hur olika får det vara?

Learskapsförmågan behöver stärkas. Försvaret och idrottsrörelsen utförde länge en utmärkt bred skolning av ledare runt om i Sverige. Särskilt Försvaret. När den allmänna värnplikten försvann försvann också en värdefull plattform för generell ledarskapsutveckling. Eftersom ledarskapsförmågan är viktig även inom politiken kräver Utvecklingspartiet demokraterna minst tre års riktig arbetslivserfarenhet. Det ökar kraftigt sannolikheten för att personer som ska företräda oss invånare kan göra det bättre än om de bara är broilerpolitiker, det vill säga gått från skolan, ungdomsförbund och därifrån direkt till ansvarsfulla politiska uppdrag i en kommun, region eller staten. Om vi vill höja kvalitén på våra politiska företrädare måste vi ställa krav på att de har omfattande arbetslivserfarenhet och gärna operativ ledarskapserfarenhet innan de får viktiga företrädarroller med ansvar för viktiga verksamheter.

I skolans värld uppmuntras grupparbeten men på inget sätt tränas våra barn praktiskt i konsten att samarbeta och att leda. I ljuset av att vi tappat försvarets breda fostran av våra invånare borde skolans pedagogik mer praktiskt inkludera lärande i samarbete och ledarskap. I dagens verklighet innebär det för de flesta att det "enbart" är inom föreningslivet som riktig ledarträning kan erbjudas. Liberalerna tjatar och tjatar om skolans betydelse, ändå har den svenska skolan bara blivit sämre och sämre. Hur bra tror du att det fungerar med ledarskapet i våra skolor? Har de politiker som ska leda stora verksamheter tillräckliga förmågor för att tillsammans med skolledningar driva fram nödvändiga förbättringar? Ofta inte. Ledarskapets förmåga måste öka och lärarna måste fullt ut backas upp som den självklara ledaren för en klass. Liberalernas insikt om skolans betydelse för enskilda människor och för samhällen i stort är klok. Den insikten har inte hjälpt för att på allvar stärka skolans förmåga att klara sitt uppdrag. Och att göra skolan ännu mer statligt styrd är ingen lösning på alla skolans problem.

Är skolans misslyckanden en av förklaringarna till att Liberalerna fortsätter att ligga långt under i opinionsmätningar? Den senaste gjord av SCB och som jag bifogar nedan. Det kanske är dags för ett parti som kallar sig liberalt? En kompromisslösning för att slå ihop partierna kan vara att Sabuni blir partiledare. Eftersom C nästan helt nytt ut sina väljare till företrädesvis kvinnor i städer borde fusionstankarna vara mer gångbara än på länge.

https://www.expressen.se/nyheter/sa-hade-valjarna--rostat-vid-val-i-dag/

Vi får se om den nya skolministern kan göra någon påtaglig nytta. Behovet av förbättringar inom skolan är enormt. Och denna minister tillhör för ovanlighetens skull dem som ändå haft ett ledande relevant uppdrag i den verkliga verkligheten. I nedan artikel från ledaren i Expressen förundras jag över hur det är möjligt att enskilda rektorer kan ha olika inriktningar på hur elevers kunskaper ska säkerställas. Det om något måste vara standardiserat. Och ja, det är inte bra när rektorer av olika skäl blir för kortvariga i sin ledarroll.

"Det är knappast en slump att Lina Axelsson Kihlblom har den erfarenheten med tanke på att kampen mot segregation är ett överordnat mål för för Magdalena Andersson. Och eftersom skolsegregationen inte lär trollas bort under överskådlig tid, hur mycket Socialdemokraterna än önskar det, måste målet vara att göra skolor i utsatta områden så framgångsrika som möjligt. Där borde den före detta rektorn kunna göra en insats."

"Just rektor av största vikt för skolors kvalitet – inte bara att rektorn är duglig utan att hon förblir vid sin post. Det kan låta som en kommunalgrå fråga i jämförelse med klatschiga fenomen som kepsfilosofi, mobilförbud och storbråk. Men hög omsättning av rektorer är en gemensam nämnare för problemskolor. Den är förödande. I Skolinspektionens rapport om skolor med ”långvarigt låga kunskapsresultat” – där Ronnaskolan ingår – har en del skolor haft fyra rektorer på tio år." 

"Ett problem för lärarna på dessa skolor är, paradoxalt nog, att rektorerna har höga ambitioner när de tillträder. De vill sätta sin prägel på skolans verksamhet ”genom ett visionsarbete”, skriver Skolinspektionen. Man kan ana hur luttrade lärare dör en smula varje gång en ny visionär dansar in i kollegierummet. Den senaste rektorn kanske tyckte att elevhälsa var viktigast på jorden, krävde att lärarna skulle brinna lika mycket, byggde upp strukturer och rutiner som var ämnade att nå elevhälsomål – och så, pang! Nästa rektor vill satsa allt på höga betyg. Släpp alla strategier och projekt som ni slitit med i tre år, nu organiserar vi om! Nu brinner vi för betygen! Hur ska lärare kunna få driv och självförtroende i en sådan miljö? Kan man få omorganisations-PTSD?"

 

"Skolinspektionen berättar om en skola där lärarna, på frågan om hur man följer upp elevernas kunskapsresultat, svarade att Vi vet inte, för vi har fått en ny rektor. Skolans två tidigare rektorer hade haft olika metoder för att analysera kunskapsresultaten – och lärarna hade inte en susning om vad nykomlingen hade för preferenser. Så de sköt uppföljningarna framför sig. Föga förvånande brukar täta rektorsbyten följas av stor omsättning på lärare – och sjunkande kunskapsresultat. Men om rektorn är uthållig kan personalsituationen stabiliseras, det långsiktiga kvalitetsarbetet utvecklas och elevernas kunskapsresultat förbättras."

https://www.expressen.se/ledare/ann-charlotte-marteus/kan-skolministern-satta-p-for-rektors-karusellen/

En av de viktigaste roller en ledare har är att uppfatta allvarliga problem parallellt med förmågan att uppfatta stora möjligheter och hjälpa till att förstärka dem. Självklart behövs också förmågan att entusiasmera andra att hjälpa till. Sabuni tillhör onekligen skaran ledare som har förmågan att se problem och viljan att lösa dem. Tänk om hon inte hade motarbetats som integrationsminister i en av Reinfeldts regeringar. Då hade Sverige varit i betydligt bättre form än nu. Och den formproblematiken inkluderar tillståndet i våra skolor. Om Sabuni då inte hade stoppats hade sannolikt L legat på bättre opinionssiffror än nu. Interna ständiga bråk och en långvarigt lam integrationspolitik har kostat på. Nedan bifogas information om SCBs senaste opinionsmätning. Och där ser vi att de partiledare som profilerar sig som liberaler har stora förtroendeproblem. Förtroende är viktigt för att kunna leda. Jag försöker alltid bygga förtroende utifrån kunskap, engagemang samt att tala sanning. Det sista upprör vissa som gärna blundar eller vill tro på en annan sanning. Sanningen säger vissa finns i betraktarens ögon. På många sätt kan det vara sant men om det finns tydliga bevis för att en spade är en spade måste man våga kalla en spade för en spade. Saknar man den förmågan är man ingen kompetent ledare. Då är man som politiker bara en propagandamaskin.

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/liberalerna-kvar-pa-bottennotering-i-scb-s-matning

https://www.expressen.se/nyheter/loof-rasar-i-fortroende--efter-politiska-kaoset/

Konflikternas styrka

Högljudd inte synonymt med stark
I Region Uppsala, tidigare Uppsala läns landsting, är det nu klart med att Alliansen tillsammans med MP ska styra. Av många dåliga lösningar är det den minst dåliga för att säkerställa en majoritet. När liknande lösningar presenteras tycker jag det är bra jobbat eftersom det blir mycket lättare att klara av ett ansvarsfullt styre när man utgör en majoritet. Bra jobbat av Alliansen i regionen. Även om det sannolikt hade varit mycket svårare att få till ett liknande styre i Uppsala fick det aldrig en chans. Det tycks vissa tycka var ett smart drag av Liberalerna. Vi får se. Priset för dåliga samarbetslösningar får alltid vi invånare bära. Därför är det viktigt att rösta klokt.
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=114&artikel=7074880

När vi studerar debattklimatet runt om på vår jord varierar det mycket. I Sverige är det generellt väldigt lågmält och sakligt. Om vi jämför Sveriges riksdag med det engelska parlamentet är skillnaderna stora. Helt klart är att debattklimatet i stora delar av Europa är mycket hårdare och mer engagerande än i Sverige. Det är helt enkelt en kulturell särskillnad som är intressant. Hur stor kraft en opposition kan ha i andra länder är för mig oklart. I Sverige har vi gång på gång sett att skickliga oppositionspartier kan göra stora insatser för att få politiken i önskad riktning. Konstruktivt skällande kan ge konstruktiva resultat.

När historiker och samhällsvetare reflekterar över det som hänt kan vi få rätt bra beskrivningar av verkligheten. Den tid vi nu lever i kommer att bli intressant att läsa om runt 2030 om man har förmånen att leva då. Även om man tror sig se vad som händer är det säkert mycket man missar när man befinner sig mitt i ett skeende. Särskilt intressant tycker jag det ska bli att se hur de beskriver V, SD och MP och övriga partiers förhållande till dessa partier, och konsekvenserna av olika vägval. I bifogad artikel får vi en bra reflektion om hur komplex politikens värld är. Att försöka undvika stora partiinterna konflikter har sitt sakpolitiska pris. Även detta sammanfattas väl i nedan artikel. Partier är fulla med människor med maktambitioner, med olika referensramar och övertygelser. Samtliga i ett parti måste förhålla sig till lokala och nationella politiska program. Om oordning tioårsperiod råda i en sådan miljö ökar konfliktytorna i styrka eftersom politikens livsluft är att idéer och ställningstaganden ständigt ställs mot varandra. Framgångsrika politiska rörelser tillåter inte att ordningen havererar. När ordningen havererar öppnar man också upp för externa mediala konflikter som inte på något sätt bidrar till ett partis styrka. Medierna älskar konflikter. I en värld byggd på konfliktytor är det klokt att utanför ett internt politikutvecklingsarbete ha fokus på konflikter med andra partier.

”Mellan skål och vägg skulle de flesta centerpartister och partiliberaler inte tveka en sekund att erkänna att de skulle tjäna sakpolitiskt på att släppa fram Ulf Kristersson som statsminister. Det finns nämligen mycket lite som tyder på att den riksdagsmajoritet som för en månad sedan röstade bort Stefan Löfven inte skulle kunna fungera även som underlag för en borgerlig regering. En sådan skulle, oavsett om Centerpartiet och Liberalerna väljer att ingå eller inte, ge riksdagens två liberala partier stora möjligheter att genomföra liberal politik.”

”De senaste veckorna har det varit lätt hitta exempel på den typ av frustration som Peter Hjörne gav uttryck för på ledarsidan i söndags. Inte minst har det, precis som i Hjörnes fall, handlat om livslånga L-sympatisörer som undrar vad som egentligen hänt med deras parti. Vi tycks med andra ord vara på väg mot en situation där liberala väljare börja undra “varför vi ödslade våra röster på partier som, när de fick chansen att regera och driva en liberal, icke-socialistisk politik, inte tog den.” 

Att politiska partier ibland tvingas göra sina sympatisörer besvikna är varken nytt eller överraskande - lika lite som i övriga livet kan man i politiken få allt man önskar sig. Men att partier är beredda att ge upp en lättillgänglig möjlighet att få stort genomslag för sin politik och samtidigt riskera att stöta bort delar av sin väljarbas framstår som betydligt mer svårbegripligt.”

http://www.gp.se/ledare/dahl-god-st%C3%A4mning-sl%C3%A5r-politisk-makt-1.10150455

Dagens kalkon

Åldersdiskriminerare. Jag hoppas verkligen inte att ålder haft betydelse när Corazza-Bildt petats.
https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/corazza-bildt-petad-efter-kampanj-fran-gubbgang/

Dagens stjärna
Malcom Kyeyune. Den som vill bidra till mindre splittring och färre konflikter i ett allt mer polariserat samhälle bör tänka till bättre när man föreslår något.
https://www.dagenssamhalle.se/kronika/farlig-kommunal-fortur-i-bostadskoerna-24372

Konkurrensförmåga

Hur klarar man konkurrensen mot till exempel kineser som har en ofattbart stor inhemsk marknad? Vad krävs av ett samhälle som det svenska om ett generellt välstånd ska kunna försvaras? Shanghai och de olika "kommunerna" runt Shanghai är ofta mer befolkade än hela Sverige. Och antalet välutbildade ingenjörer är imponerande och affärstänk tycks varje kines bära på.

Sverige är ett litet land långt ifrån de stora marknaderna på vår jord. Men så har det alltid varit. Ändå har vi lyckats hävda oss ok globalt under många år. Vikingarna var ofta ute på sina "handelsresor". Att Internet och flygförbindelser gjort världen mer lättillgänglig, är det en fördel för oss eller inte? Kan det vara så att hela Sverige inom 100 år blir som en glesbygd utan framtidshopp? Det tror inte jag. Tvärt om tror jag att bland annat klimatutmaningarna talar för Sverige och övriga Norden som boende och verksamhetsplatser. Det som avgör om Sverige lyckas försvara sitt generella välstånd är att vi får tillräcklig politisk kraft att leda landets delar mot framgång. Det största hotet mot svenskt fortsatt generellt välstånd är politisk oförmåga. Hur löser vi det? De flesta politiker och partier vill att framtiden ska bli bättre. Men underskatta inte skillnaderna om hur det ska gå till. Helt klart är att bättring krävs om Sveriges offentliga sektor och alla skattepengar ska kunna fortsätta att leverera välfärdstjänster med kvalitet.

Men det är klart att Sverige möjligen kan leva gott på att rika kineser gör som många svenskar gjort i Spanien. De köper tillgångar hos oss och bor här mer och mer. Vi erbjuder bland annat ren luft och friskt vatten. Det är tillgångar som skapar konkurrenskraft bland hälsoorienterade kineser. Det minsta som krävs för att vi ska klara av att försvara vårt välstånd är att lyckas bättre med att utbilda våra barn, säkra bra metoder för livslångt lärande och ett bättre politiskt samarbete.
https://en.m.wikipedia.org/wiki/Shanghai
http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/politik

civilkurage

Vilka folkrepresentanter vill du ha?
Handlar val om partier eller om partirepresentanter? Självklart både och. Frågar du mig är partiernas betydelse övervärderad och individernas betydelse undervärderade. Jag tycker inte att det är ett problem att det självklart är så att ett partis lokala och andra ledare har stor betydelse för hur bra eller dåligt ett parti verkar. Det är dock ett problem att allt för många väljare i en kommun och nationellt inte tillräckligt röstar utifrån vilka individer de tror på. Om du vill ha en doer är det bra att rösta på en som bevisligen levererat många gånger förr. Vill du ha en som har civilkurage,  som vågar stå upp för det rätta även om det kan leda till kortsiktiga personliga problem? Vill du ha en politisk företrädare som kallar en spade en spade? Vill du ha en företrädare som kan samarbeta för att nå så långt som möjligt för folkets bästa?
https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Civilkurage

Förbättringar
För att kunna lösa problem måste man först erkänna att de finns. Förnekelse finns det gott om i våra liv kopplade till en mängd missbruk. De flesta av oss anser inte att vi har problem med det ena eller det andra.  Visst kan det också vara så att Socialstyrelsens rekommendationer lätt kan upplevas som levnadsfientliga. Men visst ligger det en hel del i att vi sannolikt mår dåligt och får onödigt korta liv om vi knarkar dagligen, dricker oss fulla ofta och/eller äter på tok för mycket mat och socker i förhållande till hur mycket vi dagligen förbränner? När medias rubriksättare och politiska fiender eldade på drevet mot mig, kopplat till utvecklingen av övervikt och fetma, var det jobbigt. Jag föreslog sockerskatt för att finansiera relevant förebyggande hälsoarbete och sjukvård. Trots medias missvisande rubriker om vad jag bloggat om, trots politiska motståndares påhopp tog jag aldrig tillbaka vad jag skrivit. Jag fick det rådet av PR proffs men varför ska jag be om ursäkt för att jag beskriver verkligheten och bara föreslår lösningar som kan bidra till fler friskare liv? Det jag dock bad om ursäkt för var att mediers rubriker och motståndares missvisande anklagelser tyvärr gjorde många ledsna. Jag bad alltså om ursäkt för att andras oansvariga beteenden sårade människor. Nu ska jag träna.
http://www.tv4.se/efter-tio/klipp/stefan-branth-sockret-g%C3%A5r-direkt-upp-till-bel%C3%B6ningscentrum-3327821
http://www.va.se/nyheter/2016/04/01/varldens-befolkning-vaxer-kraftigt---pa-bredden/

Grattis Sverige

Tacksamhet
Det är svensk nationaldag! Hurra, hurra, hurra för ett land som på många sätt är bra. Särskilt sedan industrialiseringen har Sverige utvecklats till ett väldigt bra land att leva i för dess folk. Och "Odalbondens" tänkande och samarbetsfilosofi har väglett det svenska samhällstänkandet under hundratals år. Jag är stolt över vår samarbetsförmåga. Jag är stolt över vårt systemtänkande. Jag är stolt över alla de individuella prestationer i världsklass som vårt samhälle mer än andra, per capita, lyckats bjuda världens folk på. Det finns mycket vi ska vara stolta för och det finns många av våra äldsta som vi ska vara tacksamma mot. Utan tvekan så är vårt höga generella välfärdssamhälle ett faktum tack vare våra äldstas prestationer. Så en dag som denna kan vi också särskilt hylla dem. Ett land är människorna som är kopplade till det. Medborgarna och deras samarbetsförmåga och prestationer avgör ett lands framgångar. Heja Sverige! Bra jobbat och tack till våra äldsta medborgare!
http://www.nytimes.com/2015/06/07/nyregion/a-group-portrait-of-new-yorks-oldest-old.html?hp&action=click&pgtype=Homepage&module=second-column-region&region=top-news&WT.nav=top-news

Moderaten Billström bet ifrån bra mot Somar Al Naher på Aftonbladet. Få länder, om något, är så generösa i sitt flyktingmottagande som Sverige. Och få, om något, beviljar t ex medborgarskap till människor som inte anses bidra till samhällets välståndsskapande. Om vi jämför med t ex USA, Kanada och Australien så är dom mycket mer restriktiva än Sverige. De flesta länder vill bevara sitt välstånd och de vill undvika social oro. Det är ingen rättighet att få ett medborgarskap. Jag är tacksam för att jag fick bli svensk medborgare. Och jag ägnar mina dagar åt att bidra till en fortsatt god samarbetsförmåga, ett stärkt näringsliv, att vi kan ge våra svaga ett värdigt stöd och att alla våra barn erbjuds bästa möjliga start i livet oavsett social bakgrund. Om fler fokuserar på hur dom kan bidra till att stärka vårt välstånd och vår konkurrenskraft istället för att missriktat gnälla skulle vi självklart lyckas bättre. Och om Al Naher tycker att vår integrationspolitik/inkluderingspolitik misslyckats grovt håller jag helt med. Men blanda inte ihop det med ett medborgarskap. För de allra flesta på flykt är väl ändå huvudmålet att kunna återvända hem igen eller? Och varför ska svenska samhället göra en massa livslånga åtaganden mot människor med dubbla medborgarskap om de inte avser att bidra till långsiktig framgång här? Billström har rätt, lite tacksamhet kan hon visa även om jag delar synen att Migrationsverket inte tycks vara så duktiga.
http://www.expressen.se/nyheter/kravde-ursakt--far-kanga-av-exministern/
http://www.svd.se/svenska-firandet--historiskt-splittrat