Hur når du makten?
Vem vill vara politiker om det ständigt handlar om att vara i opposition? De finns uppenbarligen. Kommunisterna, numera Vänsterpartiet, har aldrig fått vara med i en regering trots att de under många år varit en del av Sveriges riksdag. Sverigedemokraterna har inte lika många år i Sveriges riksdag men tillhör de partier som ratas som ingåendes i en regering. Snart är både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna företrädare för runt 40 procent av väljarkåren. Fortsätter Vänsterns utveckling kan de få ihop runt 15 procent. Fortsätter Sveriges utanförskapsproblem att växa kommer SD kunna få ihop runt 25 procent. Ett sätt att se på detta är att folket tydligt skickar signaler om vad de anser måste bli bättre till dem som kallas förtroendevalda. För partiernas strateger innebär det vägval för att kunna nå den så eftertraktade makten. Socialdemokraterna har under många år styrt Sverige med passivt stöd från kommunister/Vänsterpartiet. Inget parti har tidigare valt att försöka nå makten med hjälp av SD.
Lotta Gröning skriver en intressant krönika i Expressen. Jag tror dock att hon drar fel slutsatser om varför sossarnas ledning gör som de gör. Jag tror att de fortfarande har svårt att inse att de inte längre är ett plus 40 procents parti. De har lång erfarenhet av att räkna med Vs passiva stöd. Därför har de ännu inte landat i att samarbeta med SD för att nå makten. Inför valet 2018 var Socialdemokraternas övergripande strategiska mål att spräcka Alliansens. Det lyckades de med. L och C lämnade Alliansen. Nu har L åter konstaterat att de är ett borgerligt parti där det är tillsammans med andra borgerliga partier som de kan genomföra mest liberal politik. Centerpartiet håller dock fast vid Socialdemokraterna. Det jag kan tänka mig blir Socialdemokraternas långsiktiga strategi efter valförlusten år 2022 blir att ersätta C och V med SD. Varför inte? När makten är det viktigaste och schack spelet spelas är mycket möjligt. Bra för svenskarna? Det tycks inte längre vara så viktigt för riksdagspartierna att tänka på oss invånare i första rummet.... Läs gärna hela hennes krönika då den ger dig perspektiv på hur korkade bland annat Socialdemokraterna varit och att det i sig bidragit till att SD idag har det stora stöd de har.
"Socialdemokraterna har offrat den egna rörelsen för att stå emot Sverigedemokraterna. Det som har hänt är att SD har vuxit sig starkare för varje år – och att S har lämnat sin ideologiska grund. Det har skapat misstro och en rörelse i kris – i många fall kan den till och med betecknas som döende."
"SD är huvudrollsinnehavare i svensk politik. Sedan partiet kom in i riksdagen 2010 har allt kretsat kring Jimmie Åkesson och den politik han står för. Trots att partiet på demokratisk väg nådde riksdagen med god hjälp av andra partiers missnöjda medlemmar såg aldrig det gamla partietablissemanget sin egen svaghet, i stället vändes all politisk kraft till att bekämpa SD. Socialdemokraterna och Stefan Löfven var pådrivande. Till en början handlade motståndet om främlingsfientlighet och rasism, det var tacksamt. SD:s oslipade och ofta vulgära politiker vräkte ur sig fördomar och rent hat. SD fick stämpeln som ett populistiskt missnöjesparti och de övriga sju partierna satte dem vid skampålen, men gav dem samtidigt en gräddfil – när föraktet och hatet haglade."
"De sju riksdagspartierna var överens. SD är rasister, fascister och nazister, påtalade samtliga partiledare i tv-debatter. De hatar muslimer, de är antifeminister och främlingsfientliga var andra epitet som de erhöll. Vi i media granskade och hittade rötäggen i partiet och Jimmie Åkesson och partiledningen uteslöt de politiker som uttalade sig värst och fortsätter att göra så. Samtidigt fortsätter den typen av fall att uppdaga sig än i dag, 2021, och partitoppar som Richard Jomshof sa i SVT och TV4 så sent som i våras att islam är en ”avskyvärd religion”."
"SD bidrog också till att viss politik inte fick diskuteras, statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson myntade ordet ”åsiktskorridor”. Det var vanskligt att ha åsikter om invandringens storlek, då kunde man bli utpekad som rasist. Det var inte tillåtet att tala för mycket om brottsligheten för det kunde drabba invandrare. I all politik där SD kritiserade de övriga partierna uppkom en tystnadskultur."
"Försvarade några SD:s demokratiska plattform blev de anklagade för att vara bruna och nazister. I media aktade vi oss noga en tid för att använda ordet PK eftersom SD använde det ordet när de beskrev maktetablissemanget. Trots denna eniga front och dess tunga artilleri fortsatte SD att växa. Ju mer uppmärksamhet de fick, ju mer de isolerades, desto större blev deras supporterklubb. Märkligt nog infann sig fortfarande inte någon eftertanke hos det gamla partietablissemanget. De ställde sig aldrig frågan om deras strategi verkligen fungerade, utan i stället uppstod närmast en förtryckarkultur där alla förväntades bekämpa SD."
"Decemberöverenskommelsen innebar en ny era i svensk politik. Inrikespolitiken försvann! Stefan Löfvens ministrar kunde lära sig sina områden i lugn och ro och ägna sig åt studiebesök i andra länder. Alliansen försvann som opposition, de tog semester, slickade sina sår, tog barnledigt, läste böcker i hängmattan och lade sina egna partier åt sidan."
"Socialdemokratin kanske också skulle må bra över att kunna fundera över sin egen framtid? Socialdemokratin som en gång i tiden stod stadigt i en demokratisk socialism med en tydlig vänsterpolitik bör numera betecknas som socialliberaler. Vi har fått en politisk hegemoni vilket innebär att tron på den nyliberala marknaden är grunden för att bygga samhälle – oavsett vilket politiskt parti som bestämmer. Det har skapat misstro och en socialdemokratisk rörelse i kris som i många fall till och med kan betecknas som döende. Oavsett vem som styr landet har väljarna svårt att se skillnad mellan partierna. Det ökar misstron, politikerföraktet och inte minst högerpopulismen. Samtidigt som SD började växa i Sverige valde socialdemokratin den nyliberala vägen. Man bytte fokus på väljare."
https://www.expressen.se/kronikorer/lotta-groning/s-har-offrat-egna-rorelsen-for-att-stoppa-akesson/
Hanne Kjöller, DN, skriver nedan mycket klokt om att ”mitten” inte finns. Lööfs politiska teater är patetisk. Jag delar helt Kjöllers åsikt att en demokratisk reform även måste inkludera att extraval innebär en ny mandatperiod, som i t ex Storbritannien och Danmark.
”I Wessbergs osminkade beskrivning av det nya politiska landskapet fanns inga tröstande ord om att allt snart skulle vara som vanligt igen. Vi lever i en tid och i en värld där de stora regeringsbärande partierna tappar väljare och där nya aktörer från de politiska dikeskanterna kravlar sig upp på parlamentens podier.”
”Tiden av majoritetsregeringar är borta för överskådlig tid framöver, förklarade Wessberg. Liksom tiden av lojala vänsterpartister som utan att kräva någonting tillbaka stagar upp socialdemokratiska enpartiregeringar, frestas jag att tillägga. Därför måste Sverige hitta hållbara modeller för att kunna regeras i minoritet.”
”För att kunna styra i minoritet krävs auktoritet. Det får en statsminister genom att vara beredd att lämna ifrån sig makten – om någon annan tror sig kunna tillfredsställa riksdagsmajoriteten bättre.”
”Stefan Löfven (S) har förvisso hotat med att avgå. Om inte riksdagen släpper igenom höstbudgeten är det tack och ajöss. Men det är lösa skott som statsministern avfyrar, eftersom ingen på allvar är intresserad av att vinna en åttondels mandatperiod. Och det är ungefär det som återstår efter tänkbart budgetbråk och en ny eventuell regeringskris, inklusive talmansrundor.”
”När Alliansen tillträdde 2006 hade förberedelserna pågått under två års tid. En preparandgrupp och äntringsstyrka skulle säkra att fyrklövern inte skulle tjafsa bort de första åren. Och det gällde alltså ett samarbete där alla parter hade en liknande syn på världen, människan, skatter och bidrag.”
”Med ett nyvalssystem som det danska, där man vinner en hel obruten mandatperiod – såvida man inte hinner avsättas under tiden – hade alla partier med regeringsambitioner varit tvungna att sörja för mer stabila alternativ. Nu kan Löfven vingla vidare mot okända mål.”
”Om jag måste välja mellan S och SD väljer jag sossarna alla dagar i veckan. I likhet med Annie Lööf (C) skulle jag önska att Sverigedemokraterna inte fanns. Men det vi alla har att förhålla oss till, som Wessberg påpekade, är hur verkligheten ser ut. Inte hur vi önskar att den såg ut.”
”Centerpartiets drömmar om Mittens Rike är en hägring. Även om ett mittenalternativ ligger närmast min politiska hemvist är det inte min dröm. Snarare min mardröm.”
”För mot ett brett regeringsunderlag som suger upp mer eller mindre alla etablerade, demokratiskt obefläckade partier ska ställas de avkrokade populistpartierna och deras väljare. Där kan de gå populist-bananas, sticka offerkoftor och så split. Tänk att kunna lova rundare och rundare, och aldrig ens behöva hålla tunt. I ett sådant Sverige finns ingen seriös opposition, och därmed ingen chans till maktväxling. Det vore en demokratisk mardröm.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar