Vad får vi säga och tycka
Yttrandefriheten är en av våra viktigaste friheter i en demokrati. Den är, som den ska vara grundlagsskyddad. Enkelt uttryckt kan man säga att utan en stark yttrandefrihet kan man inte definiera ett samhälle som demokratiskt. I alla tider har det funnit starka åsikter om vad som är acceptabelt att tycka och inte tycka. Trender och makter med sina föreställningar om vad som är rätt eller fel har kommit och gått genom människans historia. Den kloke demokraten inser att yttrandefriheten är bättre än att de som har "fel" åsikter verkar i det dolda och i lönndom istället för att kunna mötas genom främst kloka motargument. I lönndom bygger sig farliga krafter allt starkare genom att i slutna kretsar indoktrinera allt fler med idéer som det stora flertalet tycker är helt fel. Ramarna för tyckanden ska vara våra gemensamma lagar och inget annat. I dagens massmediala värld finns det tyvärr gott om ”tyckarpoliser” och orimliga skuldbelägganden mot meningsmotståndare. Tyvärr vet jag att även politiska partier, som anses demokratiska, har partiledningar som har mycket svårt att tolerera åsikter och argument som de anser vara fel. En människa som tänker till inser fort att partier som verkar med den logiken både stelnar och de kan verkligen inte klassas som demokratiskt kloka. Följande citat från Boström tycker jag är viktiga: ”Rädslan att ”sparka nedåt” utmynnar bara i en speciellt försåtlig form av ojämlikhet och hyckleri."
Håkan Boström, GP, skriver läsvärt nedan om det hyckleri som råder kopplat till yttrandefriheten i Sverige. Vad gäller det som definieras som konst kan vi tycka mycket om. Det gör vi också och en del av konstens skönhet är att vi ofta tycker väldigt olika om den konst vi möter. Att jag som person anser att offentligt finansierad konst, i offentliga miljöer, inte tydligt ska vara politisk är en sak. Att uppröras och vilja begränsa människors konstnärliga uttryck för det de vill uttrycka är något helt annat.
"Att utmana självcensuren – eller tystnadskulturen – var själva kärnan i både Jyllands-Postens agerande och Vilks provokation två år senare. I det mer liberala och konfrontativa Danmark var dock stödet för yttrandefriheten starkare än i Sverige. Få kritiserade förvisso Vilks öppet. Men få tog också helhjärtat hans parti. Rädslan var tydligt närvarande. Vilks teckningar togs ned från utställningen i Värmland. Chefredaktören för Nerikes Allehanda mordhotades en tid efter att han hade publicerat dem."
"Det blev i högre grad ett problem i Sverige än i Danmark. I Sverige har nämligen den vänsterinspirerade maktanalys som säger att minoriteter ska behandlas annorlunda en stark ställning. Vilks ansågs ”sparka nedåt”. Men oavsett Vilks motiv – som aldrig varit särskilt tydliga – så satte hans konstverk fingret på yttrandefrihetens värde för alla."
"Vilks poäng kan sammanfattas med att yttrandefriheten måste gälla alla lika. Såväl rätten att kränka som att bli kränkt. Att vi måste tala öppet om ”känsliga ämnen” om samhället ska förbli liberalt. Rädslan att ”sparka nedåt” utmynnar bara i en speciellt försåtlig form av ojämlikhet och hyckleri."
https://www.gp.se/ledare/vilks-satte-fingret-p%C3%A5-en-%C3%B6m-punkt-hos-sverige-1.56364406
