torsdag 31 december 2020

Ansvarsfördelning utan kompetens

Lagstiftning och praktisk implementation 

Varför är det särskilt viktigt att vi har kompetenta och erfarna politiska företrädare i kommuner och regioner? Frågan kan upplevas som dum då kompetens och erfarenhet alltid är värdefullt. Huvudskälet är att kommuner och regioner främst är praktiska verksamheter som inom lagens ramar ska säkerställa att det som det gemensamma ska ansvara för också blir administrerat och utfört på bästa möjliga sätt. På bästa möjliga sätt innebär att de högst ansvariga, politikerna, måste ha relevanta kunskaper för att både kunna konstruktivt stötta men också ifrågasätta stadsdirektörer, landstingsdirektörer, förvaltningschefer och VDar inom offentliga verksamheter. Tekniken att svinga en ordförandeklubba och att fördela ordet kan sannolikt en apa lära sig hyfsat bra. Att på riktigt förstå vad som händer i rummet, vad som sägs och så vidare är något helt annat. Det är viktigt att förstå att Sverige inte är en federation, precis som Gunnar Wetterberg skriver nedan. Sverige är ett land med lagar stiftade i EU och i Sveriges riksdag som gäller oss alla i Sverige jämlikt. I riksdagen har riksdagsledamöterna massor av skattefinansierade rådgivare och handläggare. Partierna har sina egna så kallade sakkunniga. Och när en ny lagstiftningsprocess sköts som den ska får massor av mer eller mindre expertorgan vara remissinstanser. Du tror väl inte att det går till på det sättet i till exempel en kommun? 

Gunnar Wetterberg, krönikör Expressen, 

"Vilka strukturer behöver förändras? Hur ska Sverige klara en ännu svårare pandemi om 15–20–30 år? Lindbeckkommissionen handlade om ekonomins tillkortakommanden. Coronakrisen har pekat på institutionella svagheter i samhällsbygget."

"Var ska helheterna avvägas? 

I början av krisen hänvisade regeringen gång på gång till sin expertmyndighet. Problemet är att så många olika hänsyn måste vägas av mot varandra. Folkhälsomyndigheten har fått ta ansvaret inte bara för att motverka smittspridningen, utan också för hur åtgärderna ska vägas av mot andra hänsyn. Martin Wierup och Ivar Vågsholm har argumenterat för att riskvärdering och riskhantering borde skiljas åt. Kanske borde en expertmyndighet fokusera på att värdera smittan och de motmedel som finns, medan regeringen tar ansvaret för hantering och avvägning."

"Hur ska staten styra kommuner och regioner? 

Regeringen har tvekat inför regeringsformens bugning för den kommunala självstyrelsen. Gång på gång har den tövat och dröjt – skolstängning, besöksförbud, masstestning? Men Sverige är en centralstat, ingen federation. Självstyrelsen är en klok decentralisering av vardagen, men i krisen måste staten ibland bryta igenom. Johan Hirschfeldt och Olof Petersson har pekat på att lagstiftningen inte räcker till i kris." 

"Varför haltar samspelet mellan sjukvård och omsorg?  

Ädel-reformen 1992 förbjöd kommunerna att anställa läkare, men coronakrisen har visat att den skarpa gränsen mellan sjukvård och omsorg är en papperskonstruktion som kostar människoliv. Det behövs en stor strukturreform. Primärvården till kommunerna, sjukhusen till regionerna, universitetssjukhusen till staten? Det skulle avlasta regionerna, som i gengäld borde få dimensionera och handla upp gymnasieutbildningen."


"Hur ska arbetslösheten hanteras? 


"Korttidspermitteringarna blev ett försuttet tillfälle till omskolning och fördjupning. Symbolpolitiken hade trasat sönder Arbetsförmedlingen lagom till krisen. Många ramlade mellan maskorna i a-kassans nät, därför att Socialdemokraterna inte förstått gigekonomins behov av större trygghet. Det nya huvudavtalet öppnar för kompetenskonton, men de borde paras med att arbetslöshetsförsäkringen blir obligatorisk. Coronan är värd en Lindbeckkommission. Det är ett vidare mandat än coronakommissionen har, men nationalekonomen Torsten Persson är länken mellan de båda. Hans och hans kollegers insikter blir en viktig grund för förnyelsen. Då skulle det kunna komma något gott ur krisen."

https://www.expressen.se/ledare/gunnar-wetterberg/pandemin-har-avslojat-svagheterna-i-sverige/

Nu, i tider då en hel del ropar på att staten ska ta över allt, vill jag bara upplysa om hur fatalt staten de senaste åren misslyckats med sina basuppdrag. Rättssystemet, Försvaret och Socialförsäkringssystemet är utöver lagstiftningsuppdraget statens huvuduppdrag. Jag blir uppriktigt sagt upprörd över att vissa tror att statens politiker ska vara bättre än kommunens politiker på att sköta skolorna till lokala invånares barn. Eller våra äldsta invånares omsorg och basvård.

"Paulina Brandberg tror att många åklagare har varit rädda för att deras objektivitet ska ifrågasättas om de deltar i debatten. Men effekten av åklagarnas frånvaro har blivit att det har saknats en motpol till det ensidiga fokuset på rättssäkerhet för de misstänka.

– Advokaterna har varit den enda rösten som har hörts. Från advokathåll finns det en närmast ryggradsmässig reflex att slå ner på alla politiska förslag och det tror jag har hämmat debatten väldigt mycket. Det gör att vi nu är i en situation där lagstiftningen ligger väldigt långt efter. När vi åklagare ger oss in i debatten skriker vi om ganska många åtgärder som vi känner att vi behöver. Då sparkas det givetvis bakut från advokathåll, som tycker att vi är blodtörstiga."


"Det finns intressanta paralleller mellan migrationspolitiken och kriminalpolitiken. Under lång tid fanns det bara plats för ett legitimt perspektiv i offentligheten – nämligen att värna principerna, det vill säga asylrätten respektive rättssäkerheten. Hur verkligheten såg ut var av underordnad betydelse."

https://www.expressen.se/ledare/ledarsnack/manniskor-litar-inte-pa-att-staten-kan-skydda-dem/


Våra norska grannar visar att de klarar av offentligt ledd krishantering mycket bättre än i Sverige. Imponerande hur de snabbt och professionellt de agerat efter jordskredskatastrofen. Ofattbart att Sveriges offentliga ledningsförmåga så kraftigt försämrats på kort tid. Kanske på grund av att många av dagens chefer inte grundtränats i ledarskap. 

I Norge har de också haft en viktig debatt om hur vaccinationen ska prioriteras. Självklart kom norrmännen fram till att först prioritera sjukvårds och omsorgspersonalen vid ”frontlinjerna”. Tänk att inte ens det är självklart i dagens Sverige. Nu har bland annat Akademiska sjukhuset återigen aktiverat ”Krislägesavtalet”. Sjukvårdspersonalen i frontlinjen ska kunna tvingas arbeta fler timmar per vecka. Inte nog med att allt fler riskerar att brännas ut, de tar stora risker för att bli sjuka på andra sätt och då förlorar sjukvården kraft. PRIORITERA sjukvårdspersonal och personal inom hemtjänsten och på särskilda boenden! Därefter de äldsta. Kan man tolka FHM nedan prioriteringsordning på annat sätt än att sjukvårdspersonalen är andra grupp i kön? 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar