lördag 6 januari 2024

Ett Sverige att vara stolt över

Jag vill vara en stolt svensk

Alla människor på vår jord föds in i ett sammanhang. Ingen av oss har själva bestämt i vilket sammanhang. Vissa av oss vet inte ens om båda våra föräldrar verkligen är våra föräldrar. Varje sammanhang formar oss. Alla blir med automatik kopplade till en folkgrupp, en etnisk tillhörighet, en trosuppfattning, en könstillhörighet, en social status och de flesta en nationalitet. En mycket stor andel människor på jorden vill i takt med att vi växer upp tillhöra olika grupper som blir en del av vår komplexa identitet. Det är fakta. Att vara nationalist innebär i min värld att man är en del av ett unikt samhälle och kämpar för att just det samhället ska utvecklas positivt och vara ett attraktivt och tryggt ”hemma”. 

Håkan Boström, GP, skriver årets viktigaste ledare. Den är bifogad nedan. Jag vill vara stolt över att vara svensk. Det innebär att jag vill att Sverige ska vara ett demokratiskt, fredligt och sekulärt rättssamhälle där individen har alla möjligheter och där vi som har förmågan att vara självförsörjande också ser det som självklart att vi hjälps åt att ge våra svagaste ett anständigt liv. Ett företagsamt och utvecklingsorienterat samhälle som skapar globala framgångar inom näringsverksamheter, idrott och kulturliv. Ett framgångsrikt svenskt samhälle som bidrar till att välståndet även globalt ökar. Och att ett demokratiskt styre blir verklighet i fler av jordens samhällen. Inte som nu då demokratierna kraftigt försvagas. Det samhället kan jag känna stolthet över. Och de som lagligt blir en del av vårt Sverige anser jag kan bli en svensk om man tar till sig det förhållningssättet till vårt unika Sverige. ”Svensk” för mig handlar om acceptans för den generella kulturen och vårt rättssystem, inte att man måste vara flera generationers född här och vithyad. En generell kultur som ständigt förändras. Boströms resonemang om palestinier och israeler är ”spot on”.

Folk kan i svenska språket betyda människor i allmänhet – som folk är mest, vanligt folk – och så kan det syfta på ett kollektiv – det svenska folket. Vad det sistnämnda egentligen betyder har, likt en glödande sten, legat under ytan i den svenska invandringsdebatten de senaste decennierna.”

Det är ingen överdrift att säga att det under en period närmast var tabu att tala om ett ”svenskt folk”. För bara tio år sedan var det en vanlig hållning bland ledande svenska politiker att ”svensk” var en rent juridisk term. Svensk var den som hade svenskt medborgarskap. Att tala om svenska folket i någon annan betydelse var direkt suspekt, liksom begrepp som ”den svenska nationen” eller ”svensk kultur”. Språktest på nya medborgare sågs exempelvis som något främlingsfientligt.”

Dåvarande centerledaren Annie Lööf menade i en SVT-intervju 2011 att Sverige genom arbetskraftsinvandring skulle kunna ha 40 miljoner invånare och vände sig starkt emot att vi som bor här i dag skulle ha någon särskild rätt till landet. Det fanns som sagt inga svenskar, bara svenska medborgare.”

Fredrik Reinfeldt (M), sade strax efter att han avgått som statsminister 2014 att fler borde ”flyga över Sveriges landsbygd” för att se hur oändligt med plats det finns för nya invånare.”

För dessa politiker fanns bara utbytbar arbetskraft och så ett överflöd av mark. Två ekonomiska resurser som borde totas ihop bättre. Sverige och svenskar gick däremot inte att sätta något mätbart värde på. Oförmågan att inse att människor också är kulturvarelser kan kanske bäst förklaras med att fisken inte uppfattar vattnet förrän det försvinner. Det svenska etablissemanget har levt i en monokultur där man vare sig behövt konfronterats med mångkulturens avigsidor eller behövt bekymra sig över den egna identiteten.”

Så hur ska vi ha det med nationalismen? Ett flertal ministrar på den yttersta högerkanten i Israels regering har de senaste dagarna förordat en politik för ”frivillig utvandring” av invånarna på Gazaremsan (Times of Israel 1/1). Efter det senaste kriget kommer framtidsmöjligheterna för invånarna där att vara allt annat än ljusa. 85 procent av befolkningen har tvingats lämna sina hem. Infrastrukturen är allvarligt skadad. Ekonomin slagen i spillror.”

En ung palestinsk familj skulle kunna ha ett betydligt bättre liv utomlands. Därför föreslår en minister att Israel underlättar sådan emigration, genom avtal med mottagarländer och kanske ekonomiskt bistånd till utvandrarna. Det är inte officiell regeringspolitik, men tanken har vunnit mark i takt med att allt färre ser någon hållbar politisk lösning på konflikten. Man gör helt enkelt frågan till ett individuellt val med hjälp av piska och morot. Premisserna för de israeliska högerministrarnas resonemang är faktiskt desamma som för Annie Lööf och Fredrik Reinfeldt. Individer och land. Utbytbara produktionsfaktorer.”

Den svenska debatten präglas fortfarande av oförmågan, för att inte säga oviljan, att hantera begrepp som nation, kultur eller folk. Vi har varit ett mångkulturellt land under en allt för kort tid. Den som aldrig behövt möta ”den andre” kan blunda för sin egen särart och hänge sig åt teoretiska resonemang. För nyliberaler finns bara individer och mark. För den teoretiskt skolade vänstern handlar allt om över- och underordnade – där de sistnämnda har all rätt till en kollektiv identitet och de förstnämnda saknar den helt.”

Gruppidentiteter måste få förändras och kunna uppta nya medlemmar, men det måste ske i en naturlig och lagom takt.”

Men många av dagens konflikter som är kopplade till just kollektiva identiteter kräver både politisk och personlig mognad för att inte förvärras. Utmaningen är att försöka förena perspektiven, trots att de skär sig. Inse att människan behöver både individuell frihet och kollektiv trygghet, inklusive emotionell sådan.”

https://www.gp.se/ledare/har-man-ratt-att-upplosa-ett-folk.f354c7d0-5f01-4bbe-82d3-bb15534d7e25



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar