tisdag 30 januari 2024

Mer självbestämmande

Stoppa extrem centralisering och ökat tjänstemannastyre

Att samla för mycket makt i toppen av system är nästan alltid dumt. Därom finns många lärdomar genom människans historia. Inte minst är sårbarheten stor i sådana system. Ändå är vår historia kantad med imperiers uppgång och fall. Vissa toppstyrda system har överlevt längre än andra. De som gjort det har haft starka decentrala inslag. Makt korrumperar på olika sätt. EU-maskineriet korrumperar garanterat på sitt sätt. Det svenska partipolitiska systemet är på många sätt vänskapskorrumperat och falangrikt. Och i en demokrati leder växlingarna på politiska poster och stora byråkratiska system till att tjänstemännens makt ökar. Det är inte en bra utveckling eftersom de inte är valda av folket och har litet formellt ansvar. Eftersom många av våra heltidspolitiker också saknar omfattande arbetslivserfarenhet och verklighetsmeriter tar "tjänstemannapartierna" allt mer makt. Och i ett vänskapskorrupt system blir ingen på riktigt ansvarig eftersom politiker beviljar sig själva ansvarsfrihet.

Ett problem med ökat tjänstemannastyre är att det inte matchas mot ett starkare tjänstemannaansvar. I Uppsala är det med skräck jag konstaterar att spårvägsprojektet rullar vidare trots att det är onödigt, omodernt och kommer att bli vansinnigt dyrt. Ingen politiker kommer år 2029 få ta ansvar för ett havererat spårvägsprojekt. Ingen tjänsteman heller. Det är ett dåligt fungerande system. Jag hoppas den nuvarande regeringen återinför ett tydligt tjänstemannaansvar, det avskaffades genom ämbetsansvarsreformen 1975. Om tjänstemän kan straffas för att de till exempel inte har professionell integritet mot politiken, och står upp mot dumheter, kanske det offentliga blir mindre slösaktigt. 

https://www.dagensjuridik.se/debatt/vad-hander-nar-tjanstemannaansvaret-infors-pa-nytt-i-sverige/

https://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=1769707&fileOId=1776407

Håkan Boström, GP, skriver läsvärt om hur oklokt centralstyrda Sveriges kommuner är. Så till den grad att det främst är ”hur” olika uppdrag ska lösas som politiken mycket kompetentare måste lägga sig i. VAD styrs i allt för stor utsträckning av EU och Riksdagen. I den verkligheten är det politiker med HUR-kompetens som bäst kan bidra till en kommuns välbefinnande. Boström bjuder nedan på kunskaper om hur centraliserat Sverige är. Och hur anonyma ledande kommunala och regionala politiker är. Särskilt regionala. Och trots att EU styr allt mer över oss är Sveriges politiker bland de sämsta att påverka EUs vägval. Lägg ner regionerna! Minska antalet kommuner till max 100. Inför mycket mer av direktdemokrati och stärk stadsdels- och bygderåd. Enligt mig har Boström fel när han vill försvara mängden kommuner. Dagens teknologi skapar nya demokratiska möjligheter. 

Intresset för kommunpolitik är ofta svalt jämfört med det för rikspolitiken. Endast sju av tio svenskar vet vilket parti som styr deras kommun, bara var femte kan räkna upp vilka partier som ingår i den styrande koalitionen (DS 19/5). Detta trots att de flesta har mer att göra med sin kommun i vardagen än staten.”

”Ointresset för kommunpolitik hänger i hög grad samman med det svaga kommunala mandatet att driva egen politik. För samtidigt som kommunerna fått fler och fler ansvarsområden från staten har deras egenmakt inskränkts. Skolan är troligen det mest kända exemplet. Men kommuner förväntas i dag också ta delansvar för statliga kärnuppgifter som säkerheten på gator och torg – antalet kommunala ordningsvakter ökar stadigt – eller stora infrastrukturprojekt som Västlänken.”

Kommunernas självbestämmande har inte ökat i samma takt som åtagandena. Snarare tvärtom. Staten och dess myndigheter detaljstyr stora delar av den kommunala verksamheten. Det gäller även ekonomin. I teorin har kommunerna egen beskattningsrätt men i praktiken följer nivån på kommunalskatten i huvudsak skattebärkraften.”

I början av 1950-talet hade Sverige 2498 kommuner. I stort sett varje socken var en kommun där de flesta kände kommunpolitikerna som grannar och släktingar. Att vara kommunpolitiker var ett hedersuppdrag som sköttes vid sidan av den egna verksamheten, och något varje driven medborgare hade realistiska möjligheter att bli efter demokratins införande . Skattetrycket var lågt, byråkratin minimal och kommunens uppgifter begränsade. Ändå åstadkom de förtroendevalda ofta mycket gott för sina samhällen med små medel.”

Men priset för den här maktkoncentrationen och byråkratiseringsprocessen har varit högt. Medborgarna har passiviserats till kunder och klienter. Tanken att någon gång i livet själv sitta i fullmäktige och ta ansvar är i dag främmande för de flesta. Överblickbarheten är svår att upprätthålla även för ett heltidsanställt kommunalråd. Tjänstemännens inflytande är därför på många håll helt dominerande.”

Kommunerna måste tillåtas vara något mer än statens förlängda arm. Likriktning gör Sverige mindre dynamiskt och intressekonflikten mellan stad och land kräver snarare större möjligheter till särlösningar än tvärtom. Ett ökat kommunalt självbestämmande skulle till på köpet åter kunna göra det mer attraktivt att vara kommunpolitiker. Så våga släppa lite på den kvävande statliga kontrollen.”

https://www.gp.se/ledare/ledarkronika/staten-bor-slappa-sitt-stryptag-pa-kommunerna.c16e0354-b0ac-4e6e-8972-042e4ea0fdd4

Sverige, fjärde sämst på inflytandelistan i EU…

https://www.expressen.se/ledare/ylva-nilsson/en-stjarna-i-sverige-kan-bli-ett-svart-hal-i-bryssel/




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar