Legitimitet

Hur leds Sverige?
Hur mår svensk demokrati? Vid en mätning av hur många som var partimedlemmar i ett riksdagsparti 2014 var det 236.961 stycken. Enligt SCB var vi vid utgången av år 2014 = 9.747.355 svenskar. Det innebär i så fall att endast 2,4% av svenskarna på andra sätt än att rösta valt att engagera sig mer eller mindre aktivt i ett parti som bl a genom riksdagen politiskt verkar för hur det svenska samhället ska utvecklas. Hur mycket legitimitet ger det riksdagen? Hur representativa blir våra rikspartier när basen av medlemmar är så liten att de knappast kan anses ha en stark folklig förankring?
http://www.dagensopinion.se/veckans-brief/2014/alliansen-tappar-medlemmar-–-oppositionen-ökar?print=✓
http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Befolkning/Befolkningens-sammansattning/Befolkningsstatistik/25788/25795/Helarsstatistik---Riket/262459/

Vilka leder Sveriges kommuner, regioner och staten?
I många artiklar har vi kunnat ta del av att det i allt större utsträckning är icke demokratiskt valda tjänstemän, lobbyister och journalister som påverkar mycket mer än de representanter som i allmänna val fått sina förtroendeuppdrag. I det senaste numret av Dagens Samhälle kan man också läsa att Olle Wästberg, demokratiutredaren, tycker att de offentliga utredningarna har förfallit. Och att det är privata tankesmedjor i olika former som allt mer styr utvecklingen. Wästberg säger bl a "idag har man en uppfattning om vad man vill göra, sedan ska en ensamutredare fixa till det på kort tid." Och mängden utredningar som leds av andra krafter än av offentligt anställda ökar. "Det är inga problem att det startas privata grupper som fördjupar sig i samhällsfrågor. Men det är ett problem om det inte finns konsensusbildande fora, där olika intressen möts och skaffar sig en gemensam uppfattning", säger Olle Wästberg. Bidrar denna utveckling till att stärka det offentligas legitimitet?

Konsensusmaskineri
Att eftersträva konsensus runt de stora samhällsutmaningarna är en klok väg framåt. Men har vi idag ett klimat kopplad till ledningen av Sverige som bygger på ambitionen att hitta en så bred konsensus som möjligt runt våra huvudutmaningar? Som utomstående betraktare känns det absolut inte så. Försök till röstoptimeringstaktik och exkludering av vissa partier skapar knappast en god grund för att söka så breda lösningar som möjligt. Och i takt med att de personer som fått förtroendeuppdrag inte klarar av att nå egna breda överenskommelser ökar andra krafter sin makt över utvecklingen. Är det kanske bra? Är det bra för den demokratiska legitimiteten? Hur mycket får det kosta samhället i stort att politiken inte kan hitta bättre former för det demokratiska hantverket?

Decemberöverenskommelsen ger en minoritet möjligheten att få igenom sin budget utan att behöva kämpa hårt för att försöka få stöd av en majoritet. Samtidigt används så kallade tillkännagivanden i riksdagen, beslut som regeringen ska följa, allt mer. Tillkännagivanden som om de efterlevs formellt hindrar regeringen från att genomföra önskade reformer. För att tillkännagivanden ska gå igenom krävs idag att förslagen får stöd av SD. När nästa minoritetsregering tar över finns ingen anledning att tro att om Decemberöverenskommelsen fortfarande lever så kommer den dåvarande oppositionen agera lika. Hur bra är detta för att Sverige ska utvecklas positivt? Är det så kul att sitta vid makten att man inte bryr sig om att hitta ett bättre system för hur landet ska styras? På vilket sätt skapar den nuvarande situationen legitimitet kopplat till hur Sverige styrs? I praktiken kan jag inte se annat än att  ytterlighetspartierna är de som tjänar mest på nuvarande ordning. Är det så här som Sveriges 2,4% partiaktimedlemmar vill att Sverige ska styras? Och tycker 77% av de röstande svenskarna att detta är ok? Det vi vet är att idag har vi en mycket svag regering som saknar legitimitet för den politik de försöker föra. Politik kallas det möjligas konst. Dags för politiken att hitta en ny ordning som med större legitimitet kan försöka leda vårt gemensamma!
http://www.dn.se/nyheter/politik/regeringen-far-vika-sig-i-hjartefragor/
http://www.dagenssamhalle.se/debatt/doe-aer-ett-allvarligt-svek-mot-folkets-roest-15655
http://www.val.se/val/val2014/slutresultat/R/rike/

Ostyrbar nation

En nation utan ledning
Vad händer med Sverige om vi efter valen 2014 vaknar upp och har en parlamentarisk situation där ingen hållbart möjlig majoritet kan skapas? Regeringsalternativen är relativt många men hur hållbara är de? Jag har svårt att se att något parti kan tänka sig att försöka samregera med SD. Inget riksdagsparti kommer heller att samregera med V. För att skapa förutsättningar för dagens regeringssamarbete kompromissades en gemensam energipolitik fram där Centerpartiet fick acceptera att befintliga kärnkraftsverk får ersättas med nya om de som bygger står för kostnaderna och alla risker mot att en kraftig satsning på förnyelsebara energikällor genomförts och fortsatt pågår. Folkpartiet har tydligt markerat att de vill investera i nya kärnkraftverk trots överenskommelsen. Energipolitiken är central för ett välfärdssamhälle. Folkpartiets inställning i energiförsörjningspolitiken och nu försvarspolitiken gör det sannolikt mycket svårt för MP att kunna ingå i en hållbar regering med dem. Även om S och M skulle kunna bilda en majoritetsregering tror jag inte det händer då vi inte är ekonomiskt i fritt fall eller befinner oss i krig. M är fortsatt ett skattesänkarparti som vill vara statsbärande. S är fortsatt ett parti som hårt vill beskatta oss invånare och politiskt omfördela pengar via alla våra transfereringssystem. Även S vill vara statsbärande. Försök föreställa dig Reinfeldt som statsminister, Löfven som finansminister osv...... Tänk dig följande valresultat: M = 28, C = 6, FP = 5, KD = 4, S = 32, MP = 8, SD = 12 och V = 5. Scenariet bygger på att C lyckades räta upp tabbarna runt idéprogrammet och att Både C och KD får rikligt med stödröster från M. S har erfarenhet av att leda egna minoritetsregeringar. M har erfarenhet av att leda komplexa minoritetsregeringar. Kanske blir den initials lösningen en M minoritetsregering som tungt, tungt, tungt försöker kryssa sig framåt. Vi får se hur det blir.

Risken är stor att Sverige har en ostyrbar eller mycket, mycket handlingslös regering efter riksvalet 2014. Risken är då stor att det blir nyval efter nyval som inte leder till några större parlamentariska skillnader. Till sist kanske Löfven får bli finansminister i en krisregering i alla fall. Om det läget inträffar kommer definitivt C, KD och FP få en ordentlig chans att visa om de var för sig tillför något inom svensk politik och kan attrahera betydligt fler väljare än idag.

Personligen blir jag för var dag allt mer övertygad om att partiernas företrädare är mycket avgörande för hur väljarstödet svänger. Vi lever i en komplex värld. Vi lever också i en tid där de som har jobb inte hinner att sätta sig in i alla perspektiv som finns t o m kopplat till en liten cykelvägsfråga i Uppsala. Verkligheten är också att de allra flesta människor inte bryr sig om ideologier. I denna värld väljer många att rösta på lag av ledande personer som man känner förtroende för. Förtroende får man utifrån kunskap, erfarenhet och kommunikativ förmåga. För att vända trenden för FP, C och KD måste de byta ledande företrädare? Är det t ex sannolikt att tillräckligt många vet vem KDs nya EU "dragplåster" Adaktusson är? Om vi antar att tillräckligt många svenskar har en uppfattning om vem han är, tror väljarna att hans journalisterfarenhet räcker till för att skapa önskade resultat? Hur gick det för journalisten Jens Orback som gjordes till S minister?

För svenska folkets skull hoppas jag att FP, C och KD mycket snart hittar budskapen och budskapbärarna som kan vinna tillräckligt många väljares förtroende. Vi får se... Det börjar bli bråttom. Dagens ledare i UNT är läsvärd.
http://www.unt.se/ledare/foraldrafritt-i-maramo-2290001.aspx