Rätt miljö- och klimatpolitik
De bevingade orden: "Att tänka fritt är stort men att tänka rätt är större" stämmer i allra högsta grad in på polariseringen kopplad till hur vi bäst driver miljö- och klimatpolitiken. Tillräckligt många relevanta forskare leder i bevis att det är rätt att människan på olika sätt förstör vår planet och att det får allt allvarligare konsekvenser. Men det fria tänkandet om vad vi ska prioritera att göra för att bryta den utvecklingen går lätt fel för många. Rätt måste väl ändå vara att på allvar vidta de åtgärder som snabbast leder till förbättringar utan att den sociala och ekonomiska hållbarheten havererar bland oss människor, eller? Det tycker jag.
Ett mycket besvärande faktum i denna tid är att vi går allt djupare in i ett handelskrig mellan väst och öst. Det om något är extremt negativt för våra möjligheter att vidta snabbast möjliga åtgärder för att minska människans förstörelse av den biologiska mångfalden och att snabbt sprida effektiva metoder och produkter runt om i världen som kan bidra till snabb omställning mot en mer ekologisk hållbarhet.
Henrik Jönssons krönika i GP nedan är läsvärd. Varför tappade så många politiker ”det sunda förnuftet”? Den miljö- och klimatpolitik som många nu driver på är inte socialt- och ekonomiskt hållbar.
”I dagens samhällsdebatt har svenskarnas utopistiska behov flyttats till klimatfrågan. Precis som i migrationsfrågan betraktas all problematisering av klimatfrågan nu som ett utslag av omoral och klimatförnekelse – med konsekvensen att dålig klimatpolitik inte ifrågasätts. Ett uppenbart exempel på detta är att klimatmålens genomförbarhet aldrig diskuteras. EU:s nuvarande klimatpaket innebär att utsläppsrättigheter för koldioxid inom en tioårsperiod kommer att bli så dyra att det ska tvinga Europas industri att elektrifieras. Detsamma gäller fordonsflottan, eftersom man i närtid även ämnar göra nytillverkning av fossildrivna motorer olagliga. På samma sätt ställs allt högre krav på europeiska byggnader för att de på sikt ska kunna värmas upp med elektricitet.””
”Det säger sig självt att det inte går att elektrifiera industri, fordonsflotta och byggnadsbestånd i hela Europa samtidigt som man avvecklar sin existerande baskraft. Klimatmålens nuvarande utformning innebär därför på ett par års sikt att Europas industri havererar, att driftskostnaden för fordon exploderar och att hushållens uppvärmningskostnader skjuter i höjden. När den breda medelklassen drabbas av dessa konsekvenser i form av uppsägningar, skenande matpriser och orimliga boendekostnader kommer de att rösta bort de politiker som drivit fram denna utveckling.”
”Det är därför angeläget att Sveriges utopistiska tendenser dämpas, för inte förrän politiker och medier vågar tala klarspråk om klimatmålen kan en verklighetsförankrad klimatpolitik formuleras – för både samhällets och klimatets bästa.”
Och Tysklands urspårning är ett lysande exempel på hur fort det kan gå för ett samhälle att gå från ”vinnare” till ”förlorare”. Håkan Boström, GP, bjuder edan på läsvärda perspektiv på Tysklands oroväckande nedgång.
”Tyskland har traditionellt byggt upp sin energiintensiva industri på premissen att man kunnat importera billig energi från Ryssland. Ett beroende som dessutom förstärkts av att landet avvecklat sin kärnkraft. Så sent som förra året stängdes de sista kärnkraftverken – något som stått överst på de Grönas önskelista sedan partiet bildades för femtio år sedan.”
”Men det är inte bara den energi-intensiva industrin som krisar. Även den avancerade tillverkningsindustrin - landets ekonomiska ryggrad - har problem. Tyskland klarar inte konkurrensen. Kina har snabbt lyckas aktersegla Tyskland på prestigeområden som elbilar och solkraft. Att EU inför tullar mot Kina är knappast någon tröst, tvärtom, oron är stor i Berlin att de ska slå tillbaka mot den tyska bilindustrin som är beroende av Kina som exportmarknad. Med Donalds Trump aviserade tullar på bland annat tysk export till USA kommer nu ytterligare ett slag.”
”Det är lite av en perfekt storm. Tysk ekonomi står inför sin största utmaning på flera decennier samtidigt som politiken är handlingsförlamad. Om de ekonomiska problemen förvärrats av politiska beslut så är de politiska låsningarna helt självförvållade. Nöten som återstår att knäcka för de tyska politikerna är hur man ska hantera det högerpopulistiska missnöjespartiet AfD (Alternative für Deutschland) som nästan samlar en femtedel av väljarkåren och nu också fått sällskap av det vänsterpopulistiska partiet BSW (Bündnis Sahra Wagenknecht).””
