Tidigt

Priset för senfärdighet
Hur viktigt är det att ha politiska ledare som tidigt ser vad som händer i samhället? Ledare ska väl gå före och visa vägen samt putta på för att komma fram dit man vill? Tror du att det blir lättare eller svårare att lösa problem om du påbörjar problemlösning tidigt? Tror du att kostnaderna för att problemlösa blir högre eller lägre om man sent inser hur verkligheten ser ut och försöker hitta lösningar på problemen? Centerpartiet i Uppsala var ensamma om att lyfta fram behovet av en mycket bättre integrationspolitik i valrörelsen 2014! Visst skulle man kunna vara glad över att vi såg verkligheten bäst och förde fram tydliga förbättringsförslag tidigare än övriga partier. Samtidigt är det också viktigt att lyckas nå ut till väljarna om vilken politik man för. Utan att tillräckligt nå ut till väljarna får man inte heller fler röster och då kan man inte påverka till exempel kommunens förbättringsarbete i önskad utsträckning. Att integrationsfrågorna var väldigt viktiga för svenskarna och Uppsalaborna det visste vi. Jag kunde dock inte tror att integrationsfrågorna skulle upplevas så här mycket viktigare än alla andra viktiga frågor. Se gärna hur mycket viktigare i bifogad länk. Samtidigt är det logiskt eftersom en misslyckad integrationspolitik kraftigt påverkar de andra sakområden som människor anser vara de viktigaste.
http://www.di.se/artiklar/2016/2/8/invandring-ar-den-viktigaste-fragan/
https://www.youtube.com/watch?v=6lYBH19aQ9w
https://www.youtube.com/watch?v=mvCeRnbdPQQ


Förslag, förslag och förslag
Behovet av konkreta förbättringsförslag är stort. Fler konkreta förslag efterlyses och inte minst konstruktiva och respektfulla debatter om de förslag som läggs. Just nu blir stora kullar barn och ungdomar mycket lidande av integrationsmisslyckandet. Många skolor är inte i närheten av att erbjuda sina elever den utbildning läroplanen och politikers ambitioner ger uttryck för. Det är ett stort svek mot alla dessa barn men också socialt och ekonomisk tickande bomber i vårat samhälle. Vandaliseringen mot en ambulans i Tensta under helgen är ett hemskt exempel på hur snett det redan gått. Vi kan självklart lösa de stora utmaningar vi har men då måste vi också börja lösa utmaningar och problem tidigt, inte när problemen blivit så stora att lösningarna kräver enorma och komplexa insatser. Börsen ligger alltid lite innan konjunkturerna känns i människors vardag, förutom minskade aktieförmögenheter. Börsen som helhet och SKFs senaste rapport vittnar om att hjulen snurrar allt saktare i världen. Även fartygsfrakterna har kraftigt bromsat upp. Tuffare ekonomiska tider väntar. Det kommer inte göra det lättare att lösa de problem som borde ha adresserats mycket mer och bättre för länge sedan. Man löser inte problem genom att sopa dem under mattan. Mod och ledarskap krävs. De ledare som behövs nu måste vara modiga och kunna leda. Hoppas de finns.
http://www.gp.se/nyheter/ledare/kronika/1.2983670-abramowicz-fler-skolbussar-bra-for-klassresor
http://www.expressen.se/ledare/maste-bli-tuffare-tag-mot-vald-mot-blaljus/
http://www.di.se/artiklar/2016/2/7/krisande-varv-soker-ny-kurs/

Vilka är lämpliga?

Erfarna eller oerfarna?
I goda tider, eller till och med i "normala" tider, kan nästan vem som helst leda en kommun eller ett land. Det gäller även de flesta andra organisationer. Det är i tider av förändring och i kris som vi kan skilja agnarna från vetet. I svåra tider och i kristider blir det tydligt vilka ledare som har de färdigheter som krävs för att leda en verksamhets kryssande mot säkrare vatten. Nu har vi kristider. Vi har redan kommit en bra bit in i informations- och tjänstesamhället men har inte matchat det med nödvändiga reformer. Vi har en folkvandringskris som minst måste matchas mot kraftigt sänkta bidragssystem. Vi har en lånekris där väldigt många stadsbor, precis som i början av 90-talet, kommer att hamna i stora ekonomiska problem om de tvingas sälja. På toppen av det kommer säkerligen en och annan fastighetsmiljardär plötsligt vara barskrapad och bolag vara i konkurs. Förra gången, 90-talets början, både försvann och dog några av den tidens högprofilerade fastighetsmiljardärer och affärsmän. Lägg därtill ett Kina som nu har en mycket nationalistisk ledare med utrikesambitioner. Vågar du ens tänka tanken att vi får Donald Trump som ny amerikansk president nästa år.... Ett kraftigt ekonomiskt försvagat Ryssland som styrs av Putin och hans oligarker. Starka krafter som allt mer framgångsrikt kämpar för att begränsa Tillgängligheten till Internet. Som om inte detta läge är tillräckligt utmanande indikerar många varningslampor att vi efter 8 års vansinnigt sedelpressande, tillgång till billiga pengar, står inför en lågkonjunktur som startas med en börskrasch. Bara sedan i april har SKFs aktiekurs kraftigt fallit. Bolagets senaste rapport var mycket svag. När jordens ekonomiska hjul bromsar in brukar SKFs orderingång vara en säker konjunkturindikator. Självklart kan jag få fel men jag tror inte det. Jag tror vi i Sverige står inför de största samhällsutmaningarna sedan jag föddes. Och i det läget har vi ett mycket bräckligt och svagt parlamentariskt läge. Samtidigt har vi några av de minst livserfarna nationella politiska ledarna någonsin. Bland ministrarna är det väl bara Margot Wallström och Ylva Johansson som tidigare axlat liknande ansvarsfulla uppdrag.... Statsministern hade aldrig haft ett politiskt förtroendeuppdrag innan han efter valet 2014 blev statsminister och riksdagsledamot. Känns det stabilt....

Så vilken/vilka ledare av de som idag finns i partiernas topp tror du kan leda oss svenskar väl i detta läge? Löfvén har redan visat att han inte klarar det. AKB? Åkesson? Lööf? Fridolin/Romson?  Sjöstedt? Björklund? Busch-Thor? Schyman? S.O.S!

Även om dom inte kan samarbeta, då vissa säkert är uppfyllda av sin egen förträfflighet, är det i den bästa av världar läge för att kalla in erfarna och meriterade att leda landet tills vi åter når halvlugnt vatten. Ingvar Carlsson får åter hoppa in i kristider och pragmatiskt kompromissleda oss i rätt riktning. I hans ministär får Carl Bildt, Anders Borg, Maud Olofsson, Åsa Regnér, Pär Nuder, Mona Sahlin, Percy Barnevik, Marie Ehrling, Mia Brunell-Livfors, Ulf Kristersson, Göran Persson och Cecilia Malmström ta plats. Det är synd att vi inte kan toppa laget just nu med erfarna och beslutspotenta människor.

Personligen hoppas jag att Uppsala kan bli mer självständigt, så att vi efter nästa val kan rädda det generella välståndet åtminstone i vårt närområde. Ett samhälle som fattar att vi befinner oss i informations- och tjänstesamhällets tidsålder och som tydligt bärs upp av att rättigheter matchas mot skyldigheter.

Det är skarpt läge i Sverige! Nu är det viktigare än någonsin tidigare att rösta på erfarna och beslutskraftiga företrädare som förstår att ett ansvarsfullt ledarskap inte är någon popularitetstävling. Nu krävs verkligen en särskilt god förmåga att kombinera hjärta och hjärna vid beslutsfattande! Det är vår skyldighet att lämna något bättre efter oss till kommande generationer. Det är min skyldighet som förtroendevald att verka för en politik som skapar social-, ekologisk- och ekonomisk hållbarhet för dagens och kommande Uppsalabor och svenskar. Den skyldigheten tycks många förtroendevalda inte förstå att dom har.
http://www.gp.se/nyheter/ledare/ledarkronika/1.2866453-alice-teodorescu-systemskifte-inte-konstgjord-andning
http://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/lat-inte-sverige-ga-in-i-vaggen/