Ansvarstagande

Hur illa
Hur många politiska ledare vågar sätta folkets bästa före ett antaget partibästa? Hur många politiska församlingar vågar att gå in i samlingsregeringar där den egna politiken riskerar att drunkna och priset för ansvarstagandet för ett parti blir högt i nästa val? Hur illa måste det vara i ett samhälle för att nya samarbetsformer ska vara folkligt acceptabla? Vad tror du?

Helt klart är att de flesta partiers strategier för att hindra missnöjespartiet SDs väljarstödstillväxt grovt har misslyckats. Det är hög tid att inse det nu och ändra strategi och taktik. Att betrakta dem som Vänstern inom riksdagens arbete är klokare än att ständigt låta dem vara demokratiska ”offer”. Min övertygelse är, och har länge varit, att den bästa strategin är att respektera demokratins spelregeltankar och ständigt ta sakpolitiska debatter med till exempel V och SD. Genom sakpolitiska debatter är jag övertygad om att många som idag väljer att rösta på V och SD kommer att tänka om. ”I fler år har stora delar av den politiska diskussionen kommit att handla om hur man skall hålla undan Sverigedemokraterna från allt inflytande. Samtidigt växte Sverigedemokraterna till ett "eget block" med över en miljon väljare och till den politiska kraft alla andra på ett eller annat sätt har förhållit sig till. Taktiken har uppenbarligen inte fungerat.”
http://www.gp.se/ledare/hjörne-är-vi-nödda-och-tvungna-därtill-1.8264519

Vad innebär det att ”ta ansvar”? Det innebär i min värld inte bara att fatta jobbiga beslut, det innebär framförallt att säkerställa att jobbiga beslut kan genomföras på ett så anständigt sätt som möjligt. Många Uppsalabor undrar nu vad som ska hända med alla de runt 9000 afghaner som omfattades av den av lagrådet kraftigt kritiserade ”gymnasielagen”. Frågar man Migrationsverket får man nu svaret att deras ärenden ligger stilla så länge som det juridiska överklagandet ”tröskar” på. Det kan ”tröska” på länge! Och staten finansierar inte längre dessa människors basbehov. Och väldigt få kommuner öppnar upp plånboken för att ge försörjningsstöd. Många av dessa tusentals personer befinner sig i ”ingenmansland” i Sverige. Många är hemlösa och bor ”på gatan”. Och vad ska de göra för att försöka få mat och surfmöjligheter? Det som kan tyckas ha varit ett medmänskligt ansvarstagande i Sveriges riksdag utvecklas i många fall inte så medmänskligt i verkligheten. Är det staten som måste ta ansvar för att dessa människor stöttas bättre? Självklart! Det är staten som via dåligt formulerad lagstiftning skapat problemen, då är det minst sagt rimlig att staten nu betalar berörda kommuner för att anständigt kunna hjälpa dessa människor tills det blir klart om de får stanna i Sverige eller inte. ”Nu ser vi resultatet när lagstiftare vägrar att göra konsekvensanalyser av sin politik. Sverige måste ha politiker som förmår att se längre än näsan räcker och inte bara närsynt jagar godhetspoäng.”
http://www.gp.se/ledare/sonesson-gymnasielagen-skapar-ny-grupp-uteliggare-1.8268990

Tove Lifvendahl skriver klokt om hur ordet ”samhället” för vissa är synonymt med vad politiker styr över. Det är det inte! Och civilsamhället är viktigt och gör massor av ideella insatser för människor i bekymmer. Men det finns gränser för hur mycket civilsamhället orkar bära för att staten bedriver en oansvarig politik. Det är viktigt att ta ansvar på riktigt när man gör sina vägval.
https://www.svd.se/staten-ar-vilse-inte-samhallet

Dagens kalkon
Anna Dahlberg. Med den drucknes envishet fortsätter hon att propagera för en M och S samlingsregering. Det kan tyckas ansvarsfullt ur ett altruistiskt invånarperspektiv. Det vill säga att M och S enbart generiskt ser till Sveriges medborgares bästa, och inte partiets bästa. M har nästan inget stöd bland sina väljare för en liknande regeringsbildning. Priset för ett liknande ansvarstagande skulle bli mycket högt. Det kommer inte att ske. Det kan ske i framtiden. När Sverige är nere i en värre samhällskris än vad vi var i början av 1990-talet kan det ske. Vi som var med då kommer ihåg att den var mycket ”blodig”. När nästa för många synliga stora lågkonjunktur slår in kommer toleransen för gemensamt ansvarstagande finnas. Idag förväntar sig en stor andel M-väljare att ”högern” tar tillbaka regeringsmakten med stöd av SD. Så ser verkligheten ut. Och S, M och SD står nära varandra i migrationsfrågor idag. Därför borde den frågan vara ointressant tills vidare och allt fokus läggas på att brett i demokratiska församlingar reformera integrationspolitiken. Den måste kraftigt förbättras i Sverige. Du har väl läst min bok ; ).
https://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/alliansen-ar-rokt-dags-for-s-och-m-att-ta-over/

Dagens stjärna
Ebba Busch-Thor. Tycka vad man vill om henne och KDs politik men Ebbas avlindats måste klassas som den starkaste på riksnivå. Ur en kampanjsynpunkt lyfter jag på hatten för insatsen och gratulerar Sveriges skickligaste retoriker och debattör. Hon är ju från Uppsala, så det är inte konstigt att hon är duktig. Ebba glädjs nog åt att återigen få debattera med Gardfjell, Burwick och Satmari-Waldau.....
https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/ebba-busch-thor-vi-visade-att-de-hade-fel-/

Vilka är lämpliga?

Erfarna eller oerfarna?
I goda tider, eller till och med i "normala" tider, kan nästan vem som helst leda en kommun eller ett land. Det gäller även de flesta andra organisationer. Det är i tider av förändring och i kris som vi kan skilja agnarna från vetet. I svåra tider och i kristider blir det tydligt vilka ledare som har de färdigheter som krävs för att leda en verksamhets kryssande mot säkrare vatten. Nu har vi kristider. Vi har redan kommit en bra bit in i informations- och tjänstesamhället men har inte matchat det med nödvändiga reformer. Vi har en folkvandringskris som minst måste matchas mot kraftigt sänkta bidragssystem. Vi har en lånekris där väldigt många stadsbor, precis som i början av 90-talet, kommer att hamna i stora ekonomiska problem om de tvingas sälja. På toppen av det kommer säkerligen en och annan fastighetsmiljardär plötsligt vara barskrapad och bolag vara i konkurs. Förra gången, 90-talets början, både försvann och dog några av den tidens högprofilerade fastighetsmiljardärer och affärsmän. Lägg därtill ett Kina som nu har en mycket nationalistisk ledare med utrikesambitioner. Vågar du ens tänka tanken att vi får Donald Trump som ny amerikansk president nästa år.... Ett kraftigt ekonomiskt försvagat Ryssland som styrs av Putin och hans oligarker. Starka krafter som allt mer framgångsrikt kämpar för att begränsa Tillgängligheten till Internet. Som om inte detta läge är tillräckligt utmanande indikerar många varningslampor att vi efter 8 års vansinnigt sedelpressande, tillgång till billiga pengar, står inför en lågkonjunktur som startas med en börskrasch. Bara sedan i april har SKFs aktiekurs kraftigt fallit. Bolagets senaste rapport var mycket svag. När jordens ekonomiska hjul bromsar in brukar SKFs orderingång vara en säker konjunkturindikator. Självklart kan jag få fel men jag tror inte det. Jag tror vi i Sverige står inför de största samhällsutmaningarna sedan jag föddes. Och i det läget har vi ett mycket bräckligt och svagt parlamentariskt läge. Samtidigt har vi några av de minst livserfarna nationella politiska ledarna någonsin. Bland ministrarna är det väl bara Margot Wallström och Ylva Johansson som tidigare axlat liknande ansvarsfulla uppdrag.... Statsministern hade aldrig haft ett politiskt förtroendeuppdrag innan han efter valet 2014 blev statsminister och riksdagsledamot. Känns det stabilt....

Så vilken/vilka ledare av de som idag finns i partiernas topp tror du kan leda oss svenskar väl i detta läge? Löfvén har redan visat att han inte klarar det. AKB? Åkesson? Lööf? Fridolin/Romson?  Sjöstedt? Björklund? Busch-Thor? Schyman? S.O.S!

Även om dom inte kan samarbeta, då vissa säkert är uppfyllda av sin egen förträfflighet, är det i den bästa av världar läge för att kalla in erfarna och meriterade att leda landet tills vi åter når halvlugnt vatten. Ingvar Carlsson får åter hoppa in i kristider och pragmatiskt kompromissleda oss i rätt riktning. I hans ministär får Carl Bildt, Anders Borg, Maud Olofsson, Åsa Regnér, Pär Nuder, Mona Sahlin, Percy Barnevik, Marie Ehrling, Mia Brunell-Livfors, Ulf Kristersson, Göran Persson och Cecilia Malmström ta plats. Det är synd att vi inte kan toppa laget just nu med erfarna och beslutspotenta människor.

Personligen hoppas jag att Uppsala kan bli mer självständigt, så att vi efter nästa val kan rädda det generella välståndet åtminstone i vårt närområde. Ett samhälle som fattar att vi befinner oss i informations- och tjänstesamhällets tidsålder och som tydligt bärs upp av att rättigheter matchas mot skyldigheter.

Det är skarpt läge i Sverige! Nu är det viktigare än någonsin tidigare att rösta på erfarna och beslutskraftiga företrädare som förstår att ett ansvarsfullt ledarskap inte är någon popularitetstävling. Nu krävs verkligen en särskilt god förmåga att kombinera hjärta och hjärna vid beslutsfattande! Det är vår skyldighet att lämna något bättre efter oss till kommande generationer. Det är min skyldighet som förtroendevald att verka för en politik som skapar social-, ekologisk- och ekonomisk hållbarhet för dagens och kommande Uppsalabor och svenskar. Den skyldigheten tycks många förtroendevalda inte förstå att dom har.
http://www.gp.se/nyheter/ledare/ledarkronika/1.2866453-alice-teodorescu-systemskifte-inte-konstgjord-andning
http://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/lat-inte-sverige-ga-in-i-vaggen/