Ansvarslöshet och slöseri

Stoppa skatteslöseriet och ansvarslösheten

Samtidigt som välfärdens kärnverksamheter är underfinansierade, och underbemannade, slösas det massivt på allt mer administration, icke kärnverksamheter och omodernt arbete. För vår egen skull och för framtida generationers bästa måste vi kraftigt förändra det och stärka välfärdens kärnverksamheter. Det går. 

Johan Hakelius ringar i sin Expressenkrönika in ett allt större svenskt samhällsproblem. Problemet med den växande administrationen. Vi svenskar måste börja säga stopp! Bubbelpolitikerna måste stoppas från att överlasta offentliga verksamheter med för många mål och möjligheter. 

"För lite drygt 20 år sedan var långt mer än hälften av oss ”servicearbetare” eller ”produktionsarbetare”. Det betyder undersköterskor, kockar, snickare, montörer, affärsbiträden, och sådant. Nu är det bara runt 40 procent av oss som pysslar i de environgerna. Vad gör vi istället? Uppfinner nya betalsystem? Skriver kod till dataspel? Forskar fram nya enastående katoder till batterier?” Inte riktigt. Två av sex yrkesgrupper har växt påtagligt de senaste 20 åren. En är ”sociokulturella tjänstemän”, en titel som antagligen får varje vettig person att nervöst titta sig över axeln. Men så farligt är det inte, eller det kanske det är, för ”sociokulturella tjänstemän” betyder, till exempel, socialarbetare, läkare, lärare och journalister. De – eller vi, då – har blivit nästan 20 procent av de arbetande. För 20 år sedan var vi drygt tio procent. Men den verkligt boomande yrkesgruppen är ”chefer och administratörer”. För tjugo år sedan var de sex procent av arbetskraften. Det är ungefär som en skiva av en falukorvsring. Nu är de 20 procent av de arbetande. Det är lite mer falukorv än du borde. ”Tekniker” står och stampar kring elva-tolv procent. ”Kontorsarbetare” har minskat rätt kraftigt och är nu mindre än tio procent av oss. Men cheferna och administratörerna blir bara fler.”

"Då infinner sig förstås frågan: vad är det som de administrerar? Vilka chefar de över? Kan det möjligen vara varandra? Jo, jag vet, det här förfaller lätt till det vanliga, publikfriande sparkandet på byråkrater och mellanchefer. Men nog är frågan ändå motiverad? Vad är det som kräver så mycket mer ledning och administration nu, jämfört med för 20 år sedan, särskilt med tanke på att de yrkesgrupper som traditionellt leds och administreras, blivit betydligt mindre? Det var då insikten slog mig. Den som gjorde mig en aning blötögd. Det handlar inte om ekonomi, eller byråkrati. Det är ett rop på hjälp. Ni som läste Eric Linklaters ”Djuphavspirater” som barn, kommer att förstå vad jag menar. I den boken finns ett gäng pirater på havets botten, som försöker hugga av knoparna som håller ihop de longituder och latituder som förhindrar världen från att falla sönder. Ett påtagligt hot. Lite så har det väl känts de senaste 20 åren. I ”Djuphavspirater” räddas världen från att spricka av två pojkar, en kanonjär som hamnade på havsbotten vid slaget vid Trafalgar och en självupptagen men heroisk jättebläckfisk. Den möjligheten har inte erbjudits oss. Så vad gör vi, när det känns som om världen är på väg att gå i tusen bitar?"

"Vi är pragmatiska och rejäla människor, mitt i vår ångest, så vi sätter vår tillit till dem som skaffat sig examen i att hålla linjerna och rutorna och knoparna och människorna på plats. Det vill säga chefer och administratörer. När allt mer administreras, istället för att bli gjort, får det visserligen andra konsekvenser: posten slutar komma, gatlyktorna släcks, vaccinet kommer aldrig fram. Världen kan, kort sagt, administreras i kras också. Men vad skulle vi göra för att stilla nerverna, då? Vi hade ju ingen heroisk jättebläckfisk."

https://www.expressen.se/kronikorer/johan-hakelius/posten-slutar-komma-nar--varlden-administreras-i-kras/

Särskilt upprörande är det att administrationskostnaderna inom offentlig sektor skenat parallellt med att tjänstemännens ansvar är för litet. Även om jag med nuvarande kompetens på många politiker inte tycker att de ska få högre arvoden är det orimligt att stadsdirektören i Uppsala har mycket högre ersättningar än kommunstyrelsens ordförande. Vilken är logiken med det? Vanstyret måste stoppas! Gunnar Wetterberg, Expressen, skriver läsvärt nedan om att tjänstemannaansvaret behöver stärkas. 

”Fram till 1976 kunde statligt anställda straffas med böter eller fängelse för fel eller försummelse i tjänsten. Då avskaffade man det traditionella ämbetsansvaret och ersatte det med ett system där ansvaret inskränktes till myndighetsutövning samtidigt som påföljderna mildrades.”

”Syftet med reformen 1976 var att ansvarsreglerna skulle bli mer likartade över hela arbetsmarknaden. Men är det rimligt? De offentliga organen verkar på medborgarnas förtroende. De finns där för att sköta uppgifter som vi inte vill överlåta till marknaden. De har vårt förtroende att värna om utsatta människor eller för att vårda värden som vi vill skydda från vinstmekanismen. De offentliga myndigheterna ska inte vara som privata företag, hur mycket man än började trumpeta ut motsatsen just från ungefär den tid då ämbetsansvaret stöptes om. Ytterst handlar det om medborgarnas förtroende för myndigheterna. Allmänheten ska kunna lita på att statens, regionernas och kommunernas tjänstemän gör sitt bästa och är kunniga i det de är satta att sköta. För tilliten är det viktigt att veta att en slarvig tjänsteman kan åtalas och dömas om han gör fel. För tjänstemännen vore straffansvaret en viktig påminnelse om att inte slarva med sina uppgifter.”

”Men för tillitens skull vore det bra om lagstiftningen återvände till den ursprungliga formuleringen om ansvar för ”fel och försummelse i tjänsten”.”

https://www.expressen.se/ledare/gunnar-wetterberg/slarviga-tjansteman-borde-kunna-straffas/

Lotta Grönings krönika nedan är i sammanhanget läsvärd. Vi har idag en dåligt fungerande demokrati. De politiska partierna har gjort sig oberoende av oss väljare. Det enda sättet för oss väljare att återvinna makt är att rösta på nya partier.

”Den representativa demokratin med folkvalda politiker har sina problem. Särskilt när politikens förutsättningar har förändrats och medlemsantalen sjunker. Socialdemokraterna har 75 000 medlemmar i dag och Miljöpartiet har knappt 10 000.”

” Med andra ord: Partierna lever på bidrag. Utöver det statliga stödet ger regioner och kommuner också partibidrag. Sedan ska löner, pensioner och andra ersättningar till för våra politiska representanter. Redan här börjar det bli problem, när generösa bidragssystem utformas av politiker för politiker.”

”Frågan vi måste ställa oss: Hur kan vi kräva ansvar av de politiker som våra skattepengar finansierar? Svaret är givet: Inte alls. Vi kan ju inte rösta bort alla partier.”

https://www.expressen.se/kronikorer/lotta-groning/dubbelmoralen-blir-slaende--nar-politiker-far-en-graddfil/