Hur högt är priset för misslyckande?
Är priset för oansvarighet bland politiker för lågt i
Sverige? Är det rimligt att det enda som i bästa fall händer om enskilda
politiker och partier grovt leder det samhälle de är satta att förvalta fel är
att de förlorar makten? Det finns gott om människor som känner sig lockade av
maktpositioner. Långt ifrån alla är lämpliga. Särskilt inte människor som
aldrig fått träna på att tvingas fatta beslut som man inte gillar att fatta men
som krävs för uppdragets bästa. Att leda är inte ett popularitetsuppdrag. Det
är ett uppdrag att uppnå måluppfyllelse utifrån valmanifest eller ägardirektiv.
Uppsalas politiker har uppdrag från Uppsalaborna, inga andra. Rikspolitiker har
uppdrag från svenskarna, inga andra. Svenska politikers uppdrag är att värna
och utveckla lokalsamhället och nationen, inget annat. För att klara dessa
uppdrag inser även en idiot att det är viktigt med goda relationer med andra
kommuner och andra länder. En idiot inser att en plats som kraftigt hämmas av
bostadsbrist och kompetensbrist behöver lösa dessa problem om uppdraget att
säkra fortsatt välstånd ska uppnås. Svensk migrationspolitik har länge varit
skadlig. Integrationspolitiken i princip obefintlig. Få politiker har insett
det eller vågat tala om bristerna förrän nu, fem över tolv. Brister som under
lång tid framöver kommer att plåga många främst i våra storstäder. Ställs några
politiker till svars för denna oförmåga att ta ansvar? Inget är svart eller vitt. Svenska migrationspolitik skulle idag behöva ha ett offensivt inslag med ambition att attrahera arbetskraftsinvandring inom områden där näringslivet skriker efter kompetens. Kompetens som om den kan lockas, och om de kan ha någonstans att bo, kan bidra till att vi bättre kan klara de humanitära åtaganden som förd migrationspolitik skapat. Vi måste klara av att offentligt tala om alla särskilda perspektiv av politiska områden, annars är debatten fördummande.
Jag minns att Tobias
Billström, Migrationsminister i Alliansregeringen, redan 2013 ropade varg och ville att
regeringen skulle vidta korrigerande åtgärder för att undvika den röra vi nu
har. Han ville att regeringen skulle ta i volymfrågan då den givetvis har betydelse. Vad hände med honom? Han fick en offentlig avhyvling av den förre
statsministern och fick backa från sina ambitioner att ta ansvar för svenska
intressen. Ja, svenska intressen! Inga andra än svenskar ser till svenska
intressen! Och svenska politiker har inget annat uppdrag än att jobba för
svenska intressen! I förhandlingar med andra intressen blir självklart
resultaten kompromisser. Hur svårt kan det vara? Om Billström fått gehör, hade
vi då haft ett land med mycket mindre sociala konflikter och utmaningar idag? Hade vi kunnat satsa
bättre på ett nödvändigt kompetenslyft då? I länkarna nedan finner du också fakta om att
moderaterna Billström och Kristersson redan 2009 hade rimliga ståndpunkter
kopplade till migrationspolitiken. Du kan också läsa att Fredrik Reinfeldt inte
behagar inställa sig och svara på konstitutionsutskottets frågor kopplade till
den migrationspolitik som tidigare förts! Det är minst lika upprörande som att han avgick
som han gjorde. Han hade helhetsansvaret för svensk utveckling. Ingen annan.
Var politiken bara en lek för honom? Är
han för fin för att svara på KUs frågor om till exempel varför han gjorde som
han gjorde mot en klok Billström? Du och jag måste mycket bättre ansvara för
att vi väljer erfarna, kompetenta och ansvarsfulla politiska företrädare. Tro
mig, det har stor lokal och nationell betydelse.
Tro mig också när jag säger att Sverige behöver en
omfattande kompetensinvandring för att klara våra företags globala
konkurrenskraft. Kompetensbristen är besvärande. Vi måste klara av att skilja
mellan humanitära migrationsåtaganden och välståndsskapande
migrationsambitioner. Ja! I strid med medialogiken som vill ha ett budskap och
konflikter. Migrationsfrågan är mer komplex än så och trivialiserandet måste få
ett slut! Svenska folket är i huvudsak klokt. Om vi nu leker med tanken att
rikspolitikerna inom rimlig framtid fattar att vi behöver försöka locka
spetskompetens till Sverige, vad krävs då?
Nya stora regioner och kommunsammanslagningar
Är 290 kommuner för många? Hur liten kan en kommun vara för att klara sitt delegerade ansvar inom ramen för det kommunala självstyret? Hur ställs politiker som inte klarar av att säkra sina förpliktelser till ansvar på tuffare sätt än risken att förlora val? Varför är utökade regioner en bra väg framåt? Blir det inte bara okända politiker som ägnar sig åt fel frågor? Hur bra har landstingspolitikerna hittills klarat sitt absolut viktigaste uppdrag sjukvården? Personligen tycker jag regionerna helt borde fokusera på sjukvård och mycket lite annat. Att säkra en väl fungerande sjukvård i framtiden är en tillräckligt gigantisk utmaning som kräver även tuffa ställningstaganden. I övrigt kan smarta kommunförbund skapas som inte alls behöver matcha nya föreslagna regioner. Kommunförbund som till exempel bättre matchar gemensamma näringspolitiska ambitioner.
Vem företräder dig?
Boris Johnson leder kampen i Storbritannien för ett utträde ur EU. Om det blir ett nej till EU-medlemskap kommer han sannolikt bli Storbritanniens nya premiärminister inom kort. Han är en mycket populär före detta borgmästare för London och han är drake, så han ska inte underskattas. I den valrörelse han bedriver får han våldsamma applåder när han raljerar över om de som lyssnar till honom vet vilka som företräder dem i EU, eller i det brittiska parlamentet för den delen. Väldigt få vet vilka det är. Oavsett vad man tycker om EU så har han onekligen en poäng i att demokratin bara blir ett administrativt spel om inte de personer som ska företräda sina väljare också är kända av de som röstar. Vi får se hur det går i valet som avgörs inom kort. Cameron har spelat högt genom att ha öppnat upp för folkomrösningen. Snart vet vi vilken effekt det får för honom.
